Citat:
Ursprungligen postat av
Meiji
Svenska journalister har förvandlat sig till ett åsiktsövervakande, ideologiskt totalitärt avant garde, som - tillsammans med andra aktörer för åsiktsövervakning (t.ex. Expo) jämte svenska politiker - försöker skapa ett helt nytt samhälle.
I den här tråden skriver en del ljusa optimister (t.ex. Fula Gubben och lampros), vilket bidrar med välkomna durackord i den annars mollstämda berättelsen.
Man bör inte bagatellisera inflytandet av den åsiktsövervakning, som svenska journalister beslutsamt ägnar sig åt.
Precis som SvenskOpposition skriver, så signalerar svenska journalister (hotfullt) till väljarna:
Vi ser er, som vågar ifrågasätta samhällsutvecklingen, och nästa gång kan det vara din arbetsgivare vi ringer... om du inte aktar dig...
Även jag har nog gjort mig skyldig till
agendadrivet postande, utifrån insikten att verkligheten faktiskt påverkas av hur vi beskriver den. Om tanken tänks att drevjournalistikens makt nu är mindre (vilket den förvisso är), så minskar den i samma stund. Litegrann, åtminstone. Det av verkligheten tvingande paradigmskiftet blir realitet lite snabbare om den gamla maktordningens skröplighet beskrivs och resoneras kring.
Med detta sagt så har denna nya variant av terrorjournalistik förstås en otäck tyngd för den lilla människan som utsätts för den. För terror är syftet, den saken är tydlig.
Vi ser er, som du skrev.
Jag tror - som jag berörde i ett tidigare inlägg - att motmedlet måste vara... skambeläggande. Det måste bli kontroversiellt, jobbigt, påfrestande att ägna sig åt personförföljelse och politisk åsiktsregistrering.
Eller kanske snarare -
ofräscht. Lågstatus. Unket. Möglig DDR-källare, sunkig McCarthyism, ett bromsspår i samhällets demokratiska underkläder. Att vara åsiktspolisen som jagar dissidenter kan visa sig inopportunt otrendigt när ALLT talar för att dagens svenska överideologi är dömd att åtminstone reformeras under trycket av omvärld och verklighet.
Inte minst viktigt så talar allt för att public service måste gå mot en mer balanserad, rentav självkritisk hållning - såsom redan skett vid BBC. Ett SD på 15-20-25% kommer att påverka och det kan helt plötsligt bli nya tongångar i ett reformerat M - eller rentav ett S som vill överleva som regeringsparti. Då kan den mest rabiata, obalanserade mångkulturvurmen plötsligt ligga streberjournalisten i fatet.
Att vädja till murvlarnas trendkänsliga opportunism och statuskänsla är nog effektivare än deras känsla för demokratiskt fair play.