Gissa Bokcitatet

Nej, inga bomber eller drinkar här inte. Men detta kanske gör det enklare:

"Vi måste minnas, käre vän, att ingenting är stort i det vanliga livet som det är stort att förakta. Rikedom, ära, ryktbarhet, tyrannmakt och annat sådant som ger stor yttre glans kan inte en förnuftig människa anse som något ytterligt gott eftersom det är ett betydande gott i sig att förakta det (mer än dem som har detta beundrar man dem som kan få det men så själsstora att de föraktar det), och på samma sätt bör vi betrakta det upphöjda i poesi och prosa och se efter om vissa ställen har ett sådant yttre sken av storhet förenat med en mängd slumpmässigt anbragda prydnader och om de befinns vara svampigt tomma när de plockas isär - ställen som det är ädlare att förakta än att beundra. Ty av naturen lyfter det verkligt upphöjda vår själ: uppfylld av jublande hänförelse fylls den av glädje och stolthet, som om den själv hade alstrat det den hör."

Skulle väl kunna vara en av vin stärkt men inte förvirrad Johann Wolfgang v.Goethe som talar till den gode lyssnaren och författaren Eckermann, som samlade sina minnen av Goethe i ett verk som helt enkelt heter Samtal med Tony Rickardsson.

Nej, men detta verk (som är äldre) är ett av få i den litteraturdidaktiska genren som kan mäta sig med Goethes och Eckermans älskvärdheter.

Har vi då att göra med Boswells Life of Johnson? Och borde jag skämmas över att den fina utgåva av den jag köpte för någon månad sedan ligger oläst? (Har läst i andra utgåvor tidigare, men det var ett tag sen...)

Nej, Boswells noggranna nedtecknande av idolen Johnsons bon mots är förvisso ett av de få som kan mäta sig med Eckermanns Backstage med Goethe; men det sökta verket är ännu äldre. Ganska mycket äldre, faktiskt.

Kanske ur nyöversättningen av Peri hypsous, Om litterär storhet?

Jomenvisstärdetdet! Tidigare även känd som Om det sublima, från första århundradet e Kr, av en okänd författare som man för bekvämlighets skull kallar för (pseudo-)Longinos. Översättningen är visserligen modern, men att övriga citatgissare tog fel på så många sekel säger kanske ändå något om hur väl texten står sig.

Dags för pojken att än en gång dra upp ett gyllene citat ur byxorna.

Det är naturligt för människan /.../ att betrakta sig själv som skapelsens herre och alla övriga ting bara i förhållande till sig själv, och i den mån de kan tjäna och gagna henne. Hon bemäktigar sig den vegetabiliska och animaliska världen, och genom att uppsluka andra varelser som passande näring, förnimmer hon sin Gud och prisar hans godhet, som så faderligt sörjt för henne. Från kon tar hon mjölken, från bina honungen, från fåret ullen, och genom att ge tingen ett för henne nyttigt ändamål, tror hon också att de är skapade blott därför. Ja, hon kan icke tänka sig att inte också den minsta ört är till för hennes skull, och om hon i närvarande stund ännu inte kommit underfund med dess nytta, är hon dock förvissad om att detta är något som med visshet kommer att uppenbara sig för henne i en framtid.

Och såsom människan tänker i allmänhet, så tänker hon också när det gäller detaljer, och drar sig inte ens för att på vetenskapen tillämpa samma synpunkter som hon vant sig vid att tillämpa på livets förhållanden, och till och med när det gäller enskilda delar av ett organiskt väsen fråga efter deras ändamål och nytta.

Detta kan nog gå till en tid, och kan också inom vetenskapen tidvis lyckas, men snart stöter hon på företeelser, där man inte kommer långt med en så inskränkt syn på saken, och där man trasslar in sig i idel motsägelser, om man inte anlägger en högre synpunkt.

Sådana nyttighetsförkunnare påstår visserligen: oxen har horn till att försvara sig med. Men nu frågar jag: varför har inte fåret några? Och om det har några, varför är de vridna kring öronen, så att de icke är till någon nytta för honom?

Men det är något annat om jag säger: oxen försvarar sig med sina horn, emedan han har dem.

Spengler?

Nix, men rätt språkområde. Kan tyvärr inte lägga upp fler citat förrän sent ikväll eftersom jag har boken hemma på skrivbordet.

Vi hade under tiden oavbrutet åkt uppför berget och småningom nått krönet, där tallskogen börjar. Vi kom förbi ett ställe där man brutit sten, som låg i en hög. [X] lät vagnen hålla och bad mig hoppa av och se efter ett slag, om jag inte skulle kunna upptäcka spår av försteningar. Jag fann några musselskal och sönderbruna ammonshorn som jag räckte honom, i det jag åter tog plats i vagnen. Vi körde vidare.

"Ständigt den gamla historien!" /.../ "Överallt den gamla havsbottnen! När man från denna höjd blickar ned /.../ verkar det som ett under, när man tänker sig att det funnits en tid då valfiskarna tumlade om i den öppna dalen där nere. Och ändå är det så, åtminstone mycket sannolikt. Men fiskmåsen, som på den tiden flög över det hav som sköljde över detta berg, har säkert inte tänkt på att vi båda i dag skulle åka här. Och vem vet, om inte efter många årtusenden fiskmåsen igen flyger på detta berg."

/.../ Vi steg ur och gick fram och tillbaka några minuter på förtorkad mark vid foten av några halvvuxna, av många stormar förvridna ekar, medan Friedrich packade upp den medförda matsäcken och dukade fram den på en liten förhöjning i gräsmattan. Utsikten från denna punkt i den klara höstsolens morgonfriska ljus var verkligen härlig. Mot söder och sydväst överblickade man Thüringerwalds hela bergskedja, mot väster, bortom Erfurt, det högt belägna slottet Gotha och Inselsberg, tills utsikten mot norr stängdes av de blånande Harzbergen. Jag tänkte på versen:

Långt, högt, härligt går blicken
ut över livet det vida!
Från tinne till tinne
svävar den heliga anden,
anande evigt liv.

Jag har inte läst Heines Harzresan, men chansar på att citaten är hämtade från den.