Gissa Bokcitatet

Rätt författare, men fel bok. Försök en gång till!

Niels Lyhne då?

Rätt.
Ordet går till Pojken med guldbyxorna.

Då begynte de andra springa ända in i lågorna med olika gåfvor, och smärtan skiftade om i vrede.

- Här har du nål och tråd och vax - ropade de om hvarann och skakade den döda i armen för att göra sig hörda. - Hur skulle du annars kunna hjälpa dig, när dina kläder gå sönder! Dina naglar äro klippta, och vi ha omsorgsfullt tvått dig och kammat ditt hår. Här har du helskor, som skydda dina fötter mot törnet i mörkdalen. Här har du en stekpanna att laga din mat i och en tänd tranlampa att lysa dig med. Visa dem för dina domare, så att de må se att vi hedra dig som en lagköpt odalkona, fast du knappt var mer än en fånge. Och fråga dem, fråga dem från oss trälar, om de ha glömt Valands ed? Spörj dem, om de hörde Ivaldesonens ed, att när han hade förgjort både deras guldsalar och dem själfva, skall ingen träl mera finnas på jorden?

Bröder äro inte lika bröder och söner inte lika fäder, ty om de också äro lika i mycket, äro de sällan det i allt. Just skillnaden kan vara så uppenbar, att närmsta frände ibland blir närmsta ovän. Mycket är arf, men hälften är förvärf. Luften och människorna omkring oss, det tal som dagligdags surrar för våra öron, allt går in i oss och blir delar af oss. Gif mig en ung människa och låt mig få vårda och sköta henne, och jag tilltror mig att ungefärligen kunna dana den bild, som jag själf bestämmer. En ung själ är en tom lampa. Den kan vara af dåligt gods eller af bästa, men lågans klarhet beror mest af den ingjutna oljan. Eller stamma vi inte alla från tjufkvinnor och dråpare! Men så kan viljan glödgas och smidas, att öfvermodet blir till styrka och svagheten till godhet. Själf var jag ett utsatt barn, som en from präst hittade på en rishög i skogen, och jag vet ingenting om mina föräldrar. Kanske skulle jag blygas och sörja, om jag träffade dem, hur syndfull och obetydlig jag än finner mig själf. Men ett godt finnes det inom mig, Ingevald. Jag känner i min bräcklighet, att jag bär en gnista af en helig vilja, och den bär mig lätt framåt som på vingar. Med förskräckelse har jag också läst den heliga Augustinus om arfsynden, men i stället för att öfvertyga mig, kom han mig att tvifla, och jag har ofta bedröfvat bröderna i Skara med min irrlärighet. Jag är ju blott ett kyrkans ringa redskap och de äro mycket kunnigare än jag. Jag kan ingenting bevisa mot dem, bara se och tro. Inte heller är jag någon spåman, Ingevald, men rimligast måste det väl synas mig, att din afkomma liksom andras skall bestå af både goda och onda människor. Om också tio ättlingar af din son gå förlorade, men bara en enda stiger som en stjärna, då föddes och lefde du inte alldeles förgäves.

Vägfärdande köpmän kommo ibland med halländskt salt, som hade blifvit dyrt under de oroliga tiderna. Hände det, att de klöfjade genom skogarna med ännu större dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och lät plundra dem. På det sättet växte beständigt hans rikedom. De ihjälslagna blefvo sänkta i ett kärr, som han sedan aldrig själf tordes rida förbi annat än i stort följe och vid full dager. Både Tor och Frey och Kristus hädade han af hjärtans lust och trodde på ingendera. En torsvigg, som hittades i åkern, högg han ändå fast i dörrträt, för att den skulle skydda mot eld. Och i smyg, så att ej trälarna skulle se det, lät han en kristen man läsa öfver storplogen. Han trodde lika litet på mannen som på torsviggen, men han ansåg, att i så allvarliga ting var en god bonde i sin rätt att försöka alla medel. Hvarken regn eller snö kunde heller afhålla honom ifrån att på Tors dag tåga åstad med sitt husfolk för att blota. Han begaf sig då till något af de små skurdtempel, som byggda af pålar och alldeles runda stodo under ekarna vid vägen med insjunkna näfvertak och mossiga beläten. Visade sig hotande järtecken i offerdjurets inälfvor, greps han af så vidskeplig ångest, att han hela natten lät bränna facklor och utsätta vakter. Knappt tändes likväl den första ljusningen på skyn ofvan vindögat, innan han åter blef lika stormodig och trygg för sju dygn.

Allt detta genomskådade trälarna och de försökte att ödmjukt lyda honom, men de aktade honom icke.

Verkar vara gamle Verner... Folkungaträdet av von Heidenstam?

Helt rätt, närmare bestämt ur den första delen, Folke Filbyter. Över till dig!

Fadern behövde vara snål för att kunna skrapa ihop förmögenheten. Sonen fick därigenom känna trycket av knappa omständigheter och lärde sig uppskatta penningen, emedan han fick sakna den. Gubbens förmaningar föllo därför i god jord och togo växt i en enda strävan: penningen. Ty den var ju nyckeln till allt det andra.

Patrons ungdomsår hade förflutit under rastlös verksamhet. På hästhandel, brännvin och slaktoxar hade han kommit sig upp i världen, men hade nu för länge sedan slutat upp både med hästkommersen och bränneriaffären, ty rörelsekapitalet var mer än tillräckligt, och han var en duglig jordbrukare.

På giftermål hade han ofta tänkt, men han hade föresatt sig att hundra tusen kronor skulle vara det minsta hans utkorade finge föra med i boet, och då han just icke var någon skönhet, med sitt rödglänsande ansikte och sina små plirögon, så hade arvtagerskorna strukit hans näsa förbi. Men han hade aldrig känt någon hjärtesorg för det. Det var ju bra som det var. I den strävsammaste tiden hade han rett sig själv, och nu -- då han kunde taga sig goda dagar -- saknade han ännu mindre en hustru. Vad de hundra tusen beträffar, brydde han sig icke om dem längre.

Trodde kanske att det här var ganska lätt.

Nu förstod hon hans bevekelsegrunder. Efter sin egen natur hade han bildat sig ett ideal av lycka, det var det han velat förverkliga åt henne. Men om det legat en gång till så mycket välmening till grund, skulle hon ändå aldrig förlåta honom. Aldrig! Det var icke nog med skadan han gjort: han hade också farit med svek. Hon drog sig till minnes en viss scen, då hon i hans rum bett att få läsa ett brev från sin far, och han nekat. Vad hon var dum, som trott på hans ord! Hon hade varit enfaldig alltigenom. Det kom sig av hennes ärlighet. Var det dumt att vara ärlig! Kanske. Det var ända svårt att tro det rätta var dumt. Och lögn... det måste vara orätt.

Men sluten hade hon blivit. Aldrig var hon öppen, aldrig ens mot sin far. Hon kunde det icke längre, icke ens mot honom. Det var bara en idyll, en liten vacker barndomsidyll, som hon höll av. Ingenting mer. -- Egentligen hade hon alltid varit sluten, när det rört hennes tankar. Hon undrade om farbror visste att hon... ja, hon ville icke säga att hon hatade honom, ty ordet föreföll så överspänt, men det var i alla fall ett groll, som aldrig kunde utplanas.

Han skulle handlat precis på samma sätt, om hon varit hans dotter. Än sen? Var hon skyldig att hålla av honom för det? Men det var ju fruktlöst att grubbla över sig själv, fruktlösast att sörja över det förflutna.

Pengar av Victoria Benedictsson, som jag av en ren slump stötte på när jag för bara några timmar sedan läste en del om självmord.

Rätt! Över till Blackie.

(bra bok förresten, läs gärna Pengar om ni har tid).