Gissa Bokcitatet

Över till fröken!

"Och jag vände mig om för att se på det gamla huset. Det var inte mycket mer än skorstenen som syntes ovanför min förkortade horisont. Jag gick tillbaka för att kunna se det bättre. När det steg upp inom synhåll stod jag stilla ett ögonblick för att se på det, och sedan fortsatte jag fram mot det dystra föremålet för denna starka lockelse. Något drog mig närmare - ännu närmare - och varför inte, om jag får be? Skulle det kanske inte vara bättre för mig att betrakta den vördnadsvärda byggnaden och fullmånen som lyste så stilla på den molnfria himlen där ovanför - med det varma gula sken som är så karakteristiskt för augustikvällen - och där min själs älskade befann sig, än att vända tillbaka till mitt hem där allt i jämförelse med detta var ljus och liv och munterhet, och därför förhatligt för mig i mitt nuvarande sinnestillstånd - särskilt som alla där hemma var mer eller mindre uppfyllda av den avskyvärda övertygelse som fick blodet att koka i mina ådror bara jag tänkte på den - och hur skulle jag stå ut med att höra den öppet förkunnad, eller diskret antydd - vilket som nu var värst? Jag hade redan haft det svårt nog, när en babblande ond ande envisades med att viska "Det är kanske sant" i mitt öra tills jag skrek högt: "Det är lögn! Försök få mig att tro det om du törs!""

"Han sprang iväg för att uppfylla min begäran och kom strax tillbaka med sin mor. Så förtjusande hon var med de mörka lockarna fladdrande i den lätta sommarvinden, en lätt rodnad på de ljusa kinderna och ansiktet upplyst i ett leende! Käre Arthur! hur stor tack var jag dig inte skyldig för detta och alla andra lyckliga möten? Genom honom befriades jag genast från alla formaliteter, och all rädsla och förlägenhet. I kärleksaffärer finns det ingen bättre mellanhand än ett muntert, rättframt barn - alltid berett att förena åtskilda hjärtan, överbrygga sedvänjans ovänliga klyfta, smälta den kyliga förbehållsamhetens is och riva den förskräckliga formalitetens och stolthetens skiljemurar.
"Nå, mr Markham, vad är det?" sade den unga modern och hälsade med ett vänligt leende."

Inga gissningar...

Ännu ett citat: "Den 20 december 1824. - Detta är den tredje årsdagen av vårt lyckosamma bröllop. Det är nu två månader sedan våra gäster lämnade oss att njuta av varandras sällskap, och jag har nio veckors erfarenhet av denna nya fas av det äktenskapliga samlivet - två människor som lever tillsammans, som husets härskare och härskarinna, och som far och mor åt en munter, förtjusande liten pojke, i fullt samförstånd om att det inte råder någon kärlek, vänskap eller sympati dem emellan. Jag försöker efter bästa förmåga leva i frid med honom: jag behandlar honom med oklanderlig hövlighet, offrar min bekvämlighet för hans var gång det är rimligt att göra det, rådgör konsekvent med honom i husliga angelägenheter och böjer mig därvid för hans önskningar och uppfattningar trots att jag vet att hans omdöme är sämre än mitt eget."

Anne Brontë - Främlingen på Wildfell Hall.

Javisst är det Främlingen på Wildfell Hall.

Varsågod, Eremiten, din tur igen!

"Bli klar fort", sa Antoinette, "och gå och säg till Christophine att jag vill träffa henne."
Amélie vilade händerna på kvastskaftet. "Christophine går", sa hon.
"Går?", upprepade Antoinette.
"Ja, går", sa Amélie. "Christophine hon tycker inte om det här smekmånadshuset." När hon vände sig om fick hon syn på mig och skrattade högt. "Din man han står utanför dörren och han ser ut som om han ser zombie. Han är väl trött på smekmånad han också."
Antoinette hoppade upp ur sängen och slog henne i ansiktet.
"Jag slår tillbaka, vita kackerlacka, jag slår tillbaka!" sa Amélie. Och det gjorde hon.
Antoinette grep tag i hennes hår. Amélie, som visade tänderna, tycktes försöka bita.
"Antoinette, för Guds skull", sa jag från dörröppningen.
Hon svängde runt, mycket blek. Amélie gömde ansiktet i händerna och låtsades snyfta, men jag såg att hon kikade på mig mellan fingrarna.
"Gå nu, barn", sa jag.
"Kallar du henne barn", sa Antoinette. "Hon är äldre än djävulen själv, och djävulen kan inte vara grymmare än hon."
"Skicka hit Christophine", sa jag till Amélie.
"Ja herrn, ja herrn", svarade hon mjukt och sänkte blicken. Men så fort hon hade kommit ut ur rummet började hon sjunga:

Den vita kackerlackan hon gifte sig
Den vita kackerlackan hon gifte sig
Den vita kackerlackan hon köpte sig ung man
Den vita kackerlackan hon gifte sig.

Antoinette tog ett par steg framåt. Hon gick ostadigt. Jag ville hjälpa henne men hon föste undan mig, satte sig på sängen och drog med sammanbitna tänder i lakanet och gjorde sedan ett smackande ljud av förargelse. Hon tog en sax från det runda bordet, klippte genom fållen och slet lakanet mitt itu, och sedan varje halva i remsor.
Oväsendet som hon åstadkom hindrade mig från att höra Christophine komma in, men Antoinette hörde henne.
"Du ska väl inte ge dig iväg?" sa hon.
"Jo", sa Christophine.
"Och vad ska det bli av mig?" sa Antoinette.
"Stig upp, flicka, och klä på dig. En kvinna måste ha kurage för att leva i denna onda värld."

"Wide Sargasso Sea" av Jean Rhys?

Ja, eller Den första hustrun som den heter på svenska. Berättelsen om Mr Rochesters första hustru, hon som blir vansinnig och hålls inspärrad av honom i Charlotte Brontës Jane Eyre.


Kuriosa: Charlotte Brontë åstadkom en mindre skandal när hon dedikerade andra upplagan av Jane Eyre till Thackeray. Hon visste inte att han hade en hustru som var sinnessjuk.



Din tur att hitta ett citat, Silverfisk!

"Jag ser allt. Det är därför jag inte gillar nya platser. Om jag är på en plats som jag känner till, som hemma eller i skolan eller på bussen eller i affären eller på gatan, då har jag sett nästan allting förut och allt jag behöver göra är att titta på de saker som har förändrats eller flyttats. Till exempel en vecka, då hade planschen med Shakespeares Globe trillat ner från väggen i klassrummet i skolan och det kunde man se för att man hade satt tillbaka den lite åt höger och det fanns tre små runda fläckar efter fästmassa på väggen på väster sida om planschen. Och dagen därpå hade någon klottrat CROW APTOK på lyktstolpe 437 på vår gata utanför nummer 35."

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon.
Riktigt bra bok, om än något inställsam och prudentlig på ett nästintill autistiskt vis...

Mark Haddon it is.

Och visst är det en bra bok, framför allt är den riktigt kul, tycker jag. Och rörande. Och originell. Och dessutom lättläst.

Din tur, Lawless.