Gissa Bokcitatet

Två förelöpare med bjällror i händerna stannade på ömse sidor om dörren. Efter dem följde några bärare i galjonerade uniformer. De bar en bärstol som de försiktigt satte ner på golvet i maskincentra XI. Medan under vissa klocksignaler två andra drabanter svängde små rökelsekar av silver, drogs bärstolens brokadgardiner undan. Alla de närvarande, även kvinnorna vid omställningsapparaterna, hade rest sig från sina platser och nästan alla böjde knä i detta ögonblick. Verkmästaren gjorde korstecknet. Katell bugade djupt, varvid hans armar klumpigt hängde ner mot marken. Arkivarien sänkte bara huvudet en smula och iakttog spänt vad som försiggick.

Nu visade sig en dvärgliknande mumiegestalt, insnörd i en trång, praktfull dräkt. Han satt hopkrupen och krokig, och ovanför de vissna händerna syntes ett vaxgult ansikte. Huvudet smyckades av en trekantig mössa med brokiga band. Rökelsen lade sig över rummet.

- Min president! sade agenten med en svepande handrörelse.

Mumien stirrade stelt rakt fram och sade kraftigt:

- Fortsätt!

Kvinnorna gled behändigt tillbaka ner på sina pallar vid väggen, maskinmästaren tog sin långa stav och sköt ivrigt metallplattorna av och an. Presidenten gav en vink och bärstolen lyftes och fördes in i alkoven vid sidan av, där den sattes ner på en särskild estrad. Sedan bärarna hade lunkat bort, följde arkivarien med agenten in. De ställde sig på var sin sida om den öppna bärstolen, så att Robert såg den gamle presidenten i profil. Den framträdande näsan föreföll att vara gjord av elfenben. Blodet tycktes fullständigt ha sipprat bort ur det ädelt formade ansiktet. Den konstlade högtidligheten i all denna prakt gav arkivarien ett intryck av att det var en bräcklig Dalai-Lama eller påve som ställdes ut till beskådan.

- Gör förstörelsen tillfredsställande framsteg? förhörde sig mumien.

- Materiens kretslopp blir allt snabbare, sade agenten andfått.

- Tack, svarade gubben. Han vädrade en smula genom näsan. Besök? frågade han. Är det någon gäst här?

- En otrogen, min president, svarade agenten nitiskt.

Mumieansiktet vände sig långsamt mot Robert.

- Ni är väl från arkivet? frågade gubben. Där har man alltid så mycket frågor att göra, fortsatte han piggt och trummade en smula med fingertopparna. Där vill man fortfarande försöka rädda och bevara anden.

Robert stirrade på honom med brinnande ögon.

- Var och en som har tänkt en smula över saker och ting vet att allt här i livet bara är en vindfläkt, sade mumien. Filosoferna har i alla tider gjort stor tragik av den saken. Men i våra regioner har man kommit förbi både romantik och patos, min herre.

Gubben satt där orörlig i sin snörda dräkt.

- Hur många städer som byggts upp med mycken möda har inte fallit i spillror under årtusendenas lopp, sade han livligt. Hur många kläder, som en gång sytts med stor omsorg, har inte slitits sönder och nötts ut. Också mina pyramider kommer en gång att falla sönder till stoft. Materiens varaktighet är begränsad. Under mitt presidium förkortas denna förfallsprocess. Den här leken med fabrikerna går ut på att framställa en symbol, på samma sätt som man framställer en logaritm.

- Det är helvetet, sade Robert.

- För människorna här finns det varken himmel eller helvete, svarade mumien. Visserligen tror de anställda i konststensfabriken på uppbyggande och de som arbetar i min fabrik på förstörelsen. Men det förblir den höga prefekturen förbehållet att se till att uppbyggande och förstörelse alltid väger jämnt. Förvisso kommer utjämningen att bli svårare att uppehålla. Det är troligt att under den nya atomsplittringens tidsålder som mina alkemister har förberett, vår grupp får ett försprång i fråga om förintelse, som inte blir så lätt att ta igen. Då kommer ert arkiv som så troget kommer linkande efter i humanitetens spår att förlora sin betydelse

Mäster Ezzelino da Romano lät en gång i sitt eget land och annorstädes kungöra, att han ämnade utdela en stor allmosa. Därför skulle alla fattiga och nödlidande, män som kvinnor, en viss dag komma till hans äng, och han skulle ge var och en en ny klädnad och mycket att äta. Nyheten spred sig. Man samlades från alla håll. När dagen för utdelningen var inne, gick Ezzelinos tjänare omkring bland de fattiga med klädnader och mat, och Ezzelino befallde en efter en att ta av sig kläder och skor och stå helt naken, och sedan klädde han dem i nya kläder och gav dem att äta. De fattiga ville ha tillbaka sina trasor, men ingenting hjälpte, utan han lade allt i en hög och satte eld på den. Sedan hittade han där så mycket guld och silver, att det var mer värt än hela den utgift han haft, och sedan bjöd han dem farväl.

På hans tid klagade en bonde inför honom över en granne som stulit körsbär. Den anklagade steg fram och sade: “Låt undersöka om det är möjligt, ty körsbärsträdet är tätt omgärdat med slånbuskar.” Då lät messer Ezzelino undersöka saken, och den klagande dömde han att betala en stor summa pengar, emedan han litat mer på slånbuskar än på hans beskydd. Och den andre frikände han.

En kvinna, som fruktade för Ezzelinos tyranni, skänkte honom en säck valnötter, vars like aldrig skådats. Och när hon styrt ut sig det bästa hon kunde, gick hon till den plats där han vistades med sina riddare och sade: “Må Gud ge er ett långt liv, messere!” Och han misstänkte en undermening och sade: “Varför säger du så?” Och hon svarade: “Jo, om så sker, skall vi leva länge i fred.” Och Ezzelino skrattade och lät sätta på henne ett vackert linne, som nådde henne till knäna, och ett bälte om livet. Och alla valnötterna lät han slå ut på golvet och befallde henne sedan att plocka upp dem en efter en och lägga tillbaka i säcken. Och sedan lönade han henne frikostigt.

I Lombardiet och trakten kring Treviso kallas krukor “ole”. En dag hade Ezzelinos vakter gripit en krukmakare som gått i borgen men inte kunnat betala, och när de förde honom inför domaren, befann sig messer Ezzelino i salen. Han sade: “Vem är den där?” Någon svarade: “Det är en ‘olaro’, messere.” — “Häng honom!” — “Men messere, det är ju en ‘olaro’*.” — “Just därför säger jag, att ni skall hänga honom.” — “Vi säger att han är en ‘olaro’, messere.” — “Och jag säger än en gång, att ni skall hänga honom.” Då begrep domaren. Han förklarade missförståndet, men det hjälpte inte, ty då Ezzelino sagt det tre gånger, måste krukmakaren hängas.

Att berätta hur fruktad han var, skulle bli en lång historia, och många vet det. Men länge skall man minnas, hur han och kejsaren, när de en dag satt till häst med alla sina män, slog vad om vem som hade det vackraste svärdet. Kejsaren drog sitt ur skidan, och det var underbart vackert smyckat med guld och ädelstenar. Då sade messer Ezzelino: “Vackert är det, men mitt är ännu vackrare.” Och han drog sitt svärd. Samtidigt drog sex hundra riddare, som var med honom, sina. När kejsaren såg svärden, sade han, att Ezzelinos väl var det vackraste.

Sedan blev Ezzelino tillfångatagen i strid på en plats som heter Cassano, och han stötte huvudet så länge mot tältstången, där han stod bunden, att han dog.

* Ezzelino uppfattade “un ladro”, d.v.s. “en tjuv”.

Kejsar Fredrik var den ädlaste av alla härskare, och till honom kom från alla håll folk som kunde konster, ty han delade gärna ut gåvor och visade stor välvilja mot dem som kunde någon speciell konst. Till honom kom spelmän, trubadurer och sagoberättare, trollkonstnärer, tornerkämpar, fäktare och alla slags människor.

När kejsar Fredrik hade befallt, att man skulle bära in vatten**, och borden var dukade, anlände tre mästare i svartkonst, klädda i långa kåpor. De hälsade honom genast, och han frågade: “Vem är den skickligaste av er tre?” En av dem steg fram och sade: “Messere, det är jag.” Och kejsaren bad honom, att han skulle visa prov på sin konst. Och de började läsa sina besvärjelser och utföra sina konster. Vädret mulnade. Plötligt brast regn och åska löst, man såg blixtar och flammande sken, och det föll hagel som liknade kulor av järn. Riddarna flydde genom rummen åt alla håll. Vädret klarnade. Trollkonstnärerna tog farväl och bad om belöning. Kejsaren sade: “Säg, vad ni vill ha!” De sade det. Greven av San Bonifazio stod närmast kejsaren. De sade: “Messere, befall denne, att han hjälper oss mot våra fiender!” Kejsaren uppmanade greven varmt till detta. Greven begav sig åstad tillsammans med trollkonstnärerna. De förde honom till en vacker stad. De gav honom en vacker stridshäst och vackra vapen och visade honom högättade riddare och sade: “Dessa skall vara dig lydiga.” Fienderna gick till angrepp. Greven drev dem på flykt och befriade landet. Och sedan stod tre regelrätta slag. Han intog staden. Han tog en hustru. Han fick barn. Sedan härskade han en lång tid över staden. Trollkonstnärerna lämnade honom under en lång tid. Sedan återvände de. Grevens son var redan fyrtio år fyllda. Greven var gammal. Trollkonstnärerna återvände och sade, att de ville fara och besöka kejsaren och hovet. Greven svarade: “Kejsardömet har säkert flera gånger växlat. Där finns nu säkert bara nytt folk. Vart skulle jag väl återvända?” Och trollkarlarna sade: “Vi skall likväl föra dig dit.” De begav sig åstad. De färdades lång tid. De anlände till hovet. De fann kejsaren och hans vasaller, och fortfarande bar man omkring vatten, det samma som när greven for sin väg med trollkonstnärerna. Kejsaren bad greven berätta historien. Han berättade: “Och så har jag hustru och söner som är fyrtio år. Jag har utkämpat tre slag. Allting har helt förändrats. Hur kommer sig då det här?” Kejsaren ber honom berätta historien till vasallers och riddares stora förnöjelse.

* Fredrik II av Sicilien.
** För att gästerna skulle få tvätta händerna innan måltiden började.

Sokrates var en stor filosof i Rom, och på hans tid sände grekerna en stor skara högättade sändebud till romarna. Och avsikten med deras besök var att inför romarna försvara sig mot den skatt som dessa med all rätt pålagt dem. Och sultanen ålade dem följande: “Ni skall fara och framlägga alla våra skäl, och om det blir nödvändigt skall ni övertala med hjälp av pengar.” Sändebuden anlände till Rom. Inför rådet i Rom redogjorde de för anledningen till besöket. Rådet i Rom beslutade, att filosofen Sokrates skulle svara på grekernas fråga, och rådet bestämde, att Rom utan förbehåll skulle rätta sig efter det som Sokrates svarade. Sändebuden gick till den plats långt från Rom där Sokrates bodde, för att framlägga sina skäl för honom. De kom fram till hans hus, som var mycket anspråkslöst. De fann honom samlande örter. De betraktade honom på avstånd. Han hade inte något imponernade yttre. De överlade med varandra och tog i betraktande allt det ovannämnda och sade sinsemellan: “Denne kan vi lätt köpa”, ty han syntes dem snarare fattig än rik. De gick fram och sade: “Gud skydde dig och din stora visdom, som inte kan vara obetydlig, eftersom romarna anförtrott dig ett så viktigt svar som detta.” De visade honom Roms beslut och sade till honom: “Vi skall förelägga dig våra förnuftiga skäl, och de är många. Ditt förnuft skall erkänna att vi har rätt. Och du skall veta, att vi kommer från en rik härskare. Du skall ta de här pengarna, som utgör en stor summa men är såsom ingenting för vår härskare, men som kan vara dig till stor nytta.” Och Sokrates svarade sändebuden och sade: “Först skall vi äta middag, och sedan skall jag höra ert ärende.” De antog hans inbjudan och åt mycket torftigt, och det blev inte mycket över.” Efter måltiden talade Sokrates till sändebuden och sade: “Mina herrar, vilket är bäst: att ha ett ting eller två?” Sändebuden svarade ”Två.” Och Sokrates sade: “Gå därför och lyd romarna och betala skatten, ty om romarna råder över grekernas liv, skall de också råda över deras egendom. Och om jag tog pengarna, vilken glädje hade då romarna av dem?” Skamsna lämnade sändebuden filosofen och lydde romarna.

Åt en kung föddes en son. De lärda astrologerna spådde, att sonen skulle mista synen, om han inte i tio år levde utan att se solens ljus. Då lät kungen uppfostra honom och vaka över honom i mörka grottor. Efter den sagda tiden lät kungen hämta sin son och visa honom många vackra, dyrbara ting och många vackra, unga kvinnor, och han sade namnet på varje sak. Och han sade att de unga kvinnorna var demoner. Och sedan frågade man kungasonen, vilka av dessa ting han tyckte mest om, och han svarade: “Demonerna.” Då blev kungen mycket förvånad och sade: “Vilken makt har inte kvinnans skönhet!”