Gissa Bokcitatet

Yes!

"Jag sitter i rätten och lyssnar till hur bevisen mot mig efter hand hopas, bevis som sammanställts genom utsagor från vittnen som uppenbarligen inte vet något bättre än att ge livfulla beskrivningar av sexuella detaljer i den här typen av fall - rättsläkare, som noggrant visar sin avsky och sin olust men sedan muntert redogör för ingående laboratorie-undersökningar av spermadroppar som hittats i flickans kropp eller de medicinska undersökare som med största hängivenhet mot plikten berättar för rätten hur de klätt av flickan och finkammat hennes kropp efter tecken på fysisk kamp och övergrepp - när dessa män har lyckliggjort rätten med varje detalj de funnit - kärleksbett på flickans hals och axel och vänstra bröst; när poliserna ilsket och ivrigt och utan några större uppmaningar berättar om sönderslitna underkläder, kullvräkta möbler, blod och fingeravtryck och märken efter sexuell samvaro på sängkläderna och mattan; när de ohyggliga detaljerna har nämnts och gåtts igenom av domarna och rätten vid sessionens slut motvilligt reser sig, uppenbarligen i hopp om fler makabra detaljer, kommer en svart limousin och för bort mig med beväpnad eskort som det anstår den kändis jag blivit! I kusligt långsam takt körs jag genom stadens trafikerade gator tillbaks till min fängelsecell, där jag sitter i timmar under en svag lampa och läser, skriver och funderar över människans tillvaro."

"I morgon kommer din mor att ta med dig till butikerna i det vita samhället Mzimba", sa min far utan att se direkt på mig. "Det är en förberedelse för att överlämna din kropp till de vita missionärerna som kommer att fylla ditt huvud med alla möjliga idéer. En del av dem kommer att vara lögner om ditt eget folk. Jag har aldrig hört talas om att något gott kommit från en missionsskola. Jag har sett vilken sorts människor de åstadkommer. De är inte svarta, inte vita. De är utstötta och missanpassade och ser ner på sitt eget folk och avskyr det. Jag har sett dem med egna ögon hos myndigheterna i Mzimba. Unga människor som talar till en ur mungipan samtidigt som de röker och blåser rök i ansiktet på en. Sådant ska vara bildning. Jag har till och med hört att en del av dem far utomlands och gifter sig med vita kvinnor. Hur kan det komma sig? Våra vägar är inte de vitas vägar. Deras tal är inte vårt tal!"

Citat tre:

"Jag skulle också vilja tillägga, Eders Högvördigheter", säger han vädjande, "att det förhållandet att två fotografier med förgylld ram nyligen publicerats i bantutidningen, vilken vad jag kan förstå har en avsevärd upplaga bland obildade infödingar som, törs jag nog hävda, kan komma att se upp till svaranden som en hjälte, därför att han vågat bryta mot detta lands lagar, gör det enligt min mening än mer angeläget att domstolen, om den finner svaranden skyldig, låter honom sona sin missgärning med det högsta straff som utdömes för denna typ av brott. Eders Högvördigheter, i ett fall av denna art menar jag att intet annat än dödsstraff är tillräckligt. Intill den dag när vita kvinnor i denna stad, ja jag vågar säga vita kvinnor i detta land, fritt kan gå omkring på gator och stränder i våra städer utan att riskera ofredande, är det polisens och domstolarnas skyldighet att se till att lagen efterlevs. Intill dess, Eders Högvördigheter, blir det allt svårare för våra kvinnor - våra mödrar och kära och våra systrar - att våga sig utomhus utan fullt beväpnad eskort!"

Den svarte författaren är född i Sydafrika. Efter universitetsstudier i England har han undervisat i litteratur vid universitetet i Zambia och vid UCLA. Jag tror att han för tillfället undervisar vid universitetet i Wyoming. Den sökta boken är hans debutroman.

Citat fyra:

"Jag är den universitetsutbildade infödingen som blivit ond; en inföding som i akt och mening att få en skymt av ett vitt paradis, en himmel som många svarta är utestängda från, bröt ner barriärer, trampade ner stängsel och bröt mot seder och bruk för att inte bara en gång utan om och om igen sova hos en liljevit "jungfrulig" kvinna. Att flickan i själva verket inte var något annat än ett lyxluder som försörjde sig på att strippa för vita direktörer på någon strandnattklubb i Durban har alla för enkelhetens skull glömt bort. I stället har min vilda fresterska blivit ett helgon, en bräcklig vit jungfru som mot sin vilja föll offer för det avskyvärdaste av alla sexualbrott. Det som de rödbrusiga afrikanderbönderna från platteland kommer ner till kusten för att få se är en "kafferboy" som hade fräckheten, djärvheten att ta en "respektabel" vit kvinna i hennes hus och sticka in sin fruktansvärda jättestora tingest i henne - Here my nader! Blotta tanken är tillräcklig för att få deras ögon att tåras. De kommer hit och kikar genom gallret när jag gör mina gymnastiska övningar, och vid deras första skymt av våldsmannen ser jag till att börja med förvåning, därefter misstro och till sist besvikelse i deras ansikten. Är detta verkligen den pojke som gjort dessa underverk med en vit kvinna? Hur var det nu, talade inte åklagaren om ärr och skråmor som mina händer hade gjort överallt på flickans kropp? Talade han inte om kärleksbett, sargade läppar och andra typer av sår på halsen? Antydde han inte märken efter fingrarna på brösten och axlarna; och slutligen tecknen på den övermänskliga kamp som lett till att möbler hade vräkts omkull och sänggaveln brutits sönder? Nej, det kan de inte tro på!
Mina vita betraktare tycks misstänka att de utsätts för något subtilt skämt. Jag är för liten och oansenlig, min lem är inte hård och ständigt erigerad så att alla kan se den. Jag besitter inga horn som tjänstvilligt sticker ut från sidan av huvudet. Ja, det är svårt att någonstans hitta en karl som ser så vanlig ut, en afrikan med mer banalt utseende. I min fängelseuniform påminner jag mina besökare alltför mycket om deras trädgårdsboyar och uppassare.
Det är bara damerna som inte vill släppa tanken på att jag är inkarnationen av någon dunkel, djävulsk kraft som man bara behöver komma i kontakt med för att bli märkt för livet. De står där klädda i bästa söndagsklänningen, läckert sminkade, behandskade och behattade och ibland beslöjade mot något som jag bara kan gissa mig till kan vara närvaron av en smittsam sjuka, diskret gömda bakom manfolket med händerna bakom ryggen, vaksamma, spända och beredda att slå tillbaka varje angrepp. Ibland spottar männen på marken och skriker förbannelser åt mig när de går. Din skitiga svarta jävel! Hoppas dom hänger dej två gånger för det du gjort!"

HALLÅ, LEVER NI! Fyra citat och inte en enda gissning . Ni måste känna till väldigt många svarta sydafrikanska författare, eftersom ni inte vågar gissa.
Den sökta romanen är den enda som finns översatt till svenska. Författaren har skrivit en roman som heter "Underground people".

Citat fem:

"Ett par gånger har dr Dufré diskret nämnt min religiösa fostran. Han har till exempel påpekat att döden är det ögonblick då våra tankar ska höja sig till en högre nivå och syssla med mer andliga ting. Det är det ögonblick när vi står öga mot öga med vårt öde säger han; vinsterna är inkasserade, förlusterna uträknade och fruktan för fördömelsen och hoppet om evig sällhet har en underbar förmåga att göra tanken koncentrerad. Så är det kanske, men jag måste medge att min religiösa fostran, sådan den nu varit inte ger mig mycket ledning när jag nu går att möta min skapare. Inte ens det gamla zuluhoppet om att få sluta sig till förfäderna, under förutsättning att de med hänsyn till mitt brotts karaktär skulle hälsa mig välkommen i sitt upphöjda sällskap, kan väcka den minsta entusiasm hos mig. Sanningen är att jag inte har något att hålla mig till. För att uttrycka mig mer precist saknar jag helt fotfäste. Jag tror inte på ett liv efter detta. När det blir dags för min avrättning kommer jag att ta på mig huvan. Jag går uppför de sista trappstegen. När ordern ges kliver jag ut i tomrummet och knivarna viner. Det blir mörker och tomhet. Denna brist på tro är min svaghet. Den är också min styrka."

Citat sex:

"Några månader före mitt sista år på lutherska seminariet började det spridas rykten från det vita samhället Mzimba att hela byn Manzimhlophe skulle flyttas till ett område åtta mil längre in i landet för att bereda plats åt en ny vit bosättning. Till att börja med trodde folk inte på ryktena. Det rörde sig ju ändå om urgamla zulutrakter där den ena generationen efter den andra hade begravt sina döda och zulukrigarnas blod långt före de vitas slutgiltiga erövring hade blandats med dalarnas och zuluslättens röda jord. Men när bantukommissarien, en lång mager man med höknäsa mellan ett par gröna ögon, kom från Eshowe med papper som var undertecknade med outplånligt myndighetsbläck rådde inte längre något tvivel om situationens allvar. Oorganiserade och utan planering talade några få obetänksamma om nödvändigheten av att göra motstånd, ja om så krävdes slå tillbaka, men det fanns inte mycket som kunde ena vårt folk till en duglig motståndsorganisation.
Den dagen när soldaterna kom till byn med sina caterpillars stod folk i små grupper och tittade vantroget på när deras hyddor och boskapsinhägnader snabbt raserades och det lilla de ägde lastades på militärlastbilar. En del soldater nöjde sig inte med så litet. I en styrkedemonstration som var fullkomligt opåkallad satte de i gång att skingra de grupper av individer som tyst betraktade hur deras urgamla by hänsynslöst förstördes; de som mumlande protesterade blev genast pryglade eller arresterades för obstruktion; en del slag delades ut och det stod inte på förrän folket tvingades skingra sig till ljudet av skott som upprepade gånger avfyrades ovanför huvudet på dem i den uppenbara avsikten att skrämma dem."

Citat sju:

"På terminens första dag sa han till de förvånade vita studenterna (annars tilltalade han praktiskt taget utan undantag endast sig själv): "Ja, ja!" började han. "I dag mina damer och herrar har vi några ganska oväntade gäster ibland oss!" Han log ett slitet leende, hans bruna råttmustasch darrade som om den rördes av en lätt bris. "Det är de få tursamma studenter som kommit från andra nationella grupper av befolkningen i detta vårt lyckliga, soliga Sydafrika!" Vid denna vits log han girigt som en apa som just upptäckt ett sädeskorn som är moget nog att sätta tänderna i. "Deras närvaro bland oss kommer säkerligen att uppväcka olika känslor och olika förnimmelser hos er. En del ibland er kanske ser detta som ett litet men viktigt steg mot rasernas slutliga sammansmältning."
Senare skulle jag lägga märke till att van Niekerk nästan aldrig använde ordet integration om det gick att undvika. Det var som om själva ordet bar på demoniska och skadliga krafter. "Jag vågar säga att ett sådant antagande ligger nära till hands, fortsatte van Niekerk, men jag måste säga att när det gäller våra färgade befolkningar är det fullkomligt onödigt. Min erfarenhet säger mig, och jag kan här endast uttala mig av egen erfarenhet, att bantus, indier och kleurlings är lika angelägna som vi att behålla rasrenhet!" Inte ens van Niekerk tycktes tro på den historien.
En blond flicka med blågröna ögon och slapp sexig mun skrattade uppsluppet åt detta, och van Niekerk lyfte förvånat och frågande ett öga. Blondinen kände sig omedelbart tillrättavisad och skruvade sig nervöst på stolen. "Ursäkta", sa hon trotsigt som svar på en outtalad fråga, "hur kan professorn veta att de svarta inte vill smälta samman, som ni formulerar det?" Andra vita ansikten av olika form och skepnad, med blont, brunt eller svart hår och med olika grader av förvåning över flickans djärvhet vreds mot henne och stirrade på henne med gapande munnar. Jag måste säga att denna fråga borde ha fått mig att en gång för alla att inse att vita kvinnor, när de får möjlighet, alltid ställer till problem i rasfrågor. Men ack, detta upptäckte jag alltför sent. Domus Maynard, som var den ende färgade studenten, den ende av blandras, ibland oss, öppnade genast munnen. "Förlåt, men jag är inte säker på att jag har fattat professorn rätt, men många färgade, till exempel jag själv, undrar om de har någon renrasighet att försvara, eftersom professorns sort har blandat sig med dom svarta och producerat oss bruningar!"
I mina drömmar ser jag fortfarande van Niekerks chockerade ansikte. Det var som om han hade sett ett spöke. Hans vita hår stod på ända. Hans långa hästansikte hade blivit rött och strax därpå alldeles blekt. Den vassa näsan drog efter luft, ett öga stirrade i taket och det andra i golvet. Hans slappa mun dreglade av någon avsiktslös och odefinierad lusta. Ett fult ansikte. Efter ett tag satte han i gång igen som om inget hade hänt. Han fällde några inledande kommentarer om historieämnet som han nu skulle undervisa i, närmare bestämt afrikansk historia. Hans behov av att förödmjuka de svarta studenterna hade förstärkts av den poäng Domus hade vunnit.
"En stor historiker som en del av oss känner väl till", fortsatte van Niekerk, "har en gång sagt om vår älskade kontinent - enligt min uppfattning med viss rätt - att innan den vite mannen kom hit fanns ingen afrikansk historia att tala om på denna den mörkaste av de mörka kontinenterna. Vare sig vi gillar det eller inte börjar den afrikanska historien först när den vite mannen sätter sin fot på Afrikas jord. Afrikas historia är inte de svarta afrikanernas historia utan historien om vita människor i främmande omgivningar. Mina damer och herrar, jag ber er att en stund reflektera över denna outsägliga ironi!"
Med undantag för blondinen med blågröna ögon, som i smyg målade naglarna, såg de vita studenterna tagna ut över att ödet hade gett dem den olyckliga rollen att bära en så tung börda."

Har gått och grubblat ett tag - utan att kika in i forumet, också är det plötsligt sönderbombat med ledtrådar! Uppenbarligen är det Parningslek/Mating birds du frågar efter. När jag tänker efter är det nog den enda (!) sydafrikanska bok jag läst.

Nu får det vara färdigfluget - man har ju inte en chans på de där utomeuropeiska textblocken! Här kommer en favoritpassage, som under det senaste åren inspirerat en "vismusiker" till att spela in en hel skiva på temat:

"Oh höstens avvänjningsdagar.
En enslig lada i regnet, en bjälke som viskade: sommaren lurade dig, gjorde dig till ett litet djur, och nu begärs det att du ska vara människa på ingenting. Du har det outhärdligt, meningslöst, kom till mig, visa att du har en smula stolthet...
Och torpmänniskan sa: jag har inte så pass mycket som ett rep.
Men bjälken envisades: gå till byn och låna ett - ingen skall finna på att kräva det tillbaka.
Och torpmännsikan sa: jo, i morgon. Om det inte händer nåt innan i morgon, så kommer jag."

Finns dock en viss risk att citatet är för enkelt för somliga på denna tråd...

Stämmer. Författaren heter Lewis Nkosi.

Jag har för mig att citatet finns att läsa i Hjortronlandet (eller i Tjärdalen).
Vem vismusikern är har jag inte den minsta aning om.

Sara Lidmans Hjortronlandet är det! David Sandström heter musikern och skivan heter Om det inte händer nåt innan i morgon så kommer jag .