Gissa Bokcitatet

En ung man håller en kvinnas arm och följer henne servilt: man förstår att han skall följa henne till världens ände. Fåfängan, glädjen och kättjan vandra i ljuset. Luften är mättad av dem. Vad betyder tröttheten från i går? Minnenas fläktar komma hjärtana att pressas samman av begär och Paris liknar en trött hund, som ännu löper efter sin hynda.

Prostituerade driva sitt yrke. Där är lilla Gabrielle, som levde två år med Robert, han som mördade Constance; hennes vän kommer just från straffarbetet. Och Jeanette, bara sjutton år, går sen två månader på bulevard Sébastopol, lätt pudrad och med ögonen ännu lysande av de första nöjenas glans! Många ta henne icke alls för prostituerad. Och så är det andra. Prostituerade med bara huvuden, prostituerade i hatt. Somliga gå tungt med gången av en ko och stödja sig oblygt mot mannen; andra kråma sig och klänga sig fast med blicken eller försöka ett leende. Vid hörnet av rue Rambuteau stå de i en grupp och tala i munnen på varandra man ser de fuktiga hallarna till vänster och tänker på kålrester, eller på grodor som kväka i ett kärr.

Sedlighetsagenterna gå två och två. Man känner dem på blicken, på gången och på deras osnygga dräkt, ty de äro osnygga som sitt yrke och gå stelt som människor, vilka fylla ett värv. De mönstra kvinnorna från huvud till fot med dröjande blickar: andras ögon se, sedlighetspoliserna övervaka. Där marscherar en tjock brun med medalj på bröstet och en kraftig mustasch markerande munnen; de prostituerade gå styva och stela utan att vända på huvudet och känna i sina slavsjälar, att den starkares rätt ändå alltid är den förnämsta.

Början av nittonhundratalet fick bevittna en säregen företeelse som utgjorde ett försynt hot mot den franska litteraturens ohämmade och ödesdigra utveckling. För första gången försökte det skrivna uttrycket för fransk känsla att befria sig från sin borgerlighet. Det blev en kortvarig revolt, vilken som väntat slocknade vid tillskyndarens hastiga död. För ögonblicket finns heller ingenting som tyder på att den skulle blossa upp igen. Den gick inte obemärkt förbi, den väckte på sina håll intresse och sympati. Men i Frankrike röner varje appell till en sanning som står utanför klasserna samma öde, den intresserar eller roar den enda verkligt vetgiriga samhällsklassen, det vill säga det litterära borgerskapet, och ekar sålunda i en återvändsgränd. Kring X grupperade sig samma nyfikenhet och samma vänskap som en gång i tiden hade sökt sig mot Remi Bellau och hans poetiska komplikationer eller mot Rousseau och hans förenkling av känslorna och som några år senare skulle söka sig mot den unge Proust, kort sagt mot varje strävan att behärska nya uttrycksmedel och nya metoder, att berika vår andliga grammatik och vår moraliska vokabulär. Allt vad Paris 19XX räknade som konstmedvetna journalister, av symbolismens epigoner, av debatthungriga målare, av redaktörer för tidskrifter om modern konst skyndade vid nyheten om X sjukdom till Rue de la C*****. Och i slutet av december kom i procession de tre vise männen, arkitekturens, medicinens och den moderna litteraturens representanter, för att ta hand om hans kropp, som från den svåraste feber en mänsklig varelse någonsin har uthärdat på ett ögonblick hade förflyttats till den slutgiltiga kylan, och överföra den till en jord som själv var alltför hårt frusen för att man skulle få intrycket att det var ett frö som sänktes ner i den. Sålunda förvrängdes revolten till ett litterärt galaspektakel och episoden var ur världen. Förlusten noterades. Några ansåg att det var en utpräglad realist med en konstlad stil som gått hädan, andra åter betraktade honom som en god stilist men en tillgjord romantiker, ingen förnekade dock hans stora hjärta. Sanningen var helt enkelt att Frankrike förlorat den ende av sina författare som, själv en folkets son, inte förrådde folket i sitt författarskap.

Old ocean, your might is such that men have discovered it to their own cost. In vain do they deploy all the resources of their ingeniuity ... they are incapable of mastering you. They have met their match. I say that they have found something stronger than they. This something has a name. That name is: the ocean! The fear that you inspire in them is such that they respect you. In spite of this, you set their heaviest machines dancing with grace, elegance and ease. You make them execute gymnastic leaps right up to the sky, and admirable dives to the bottom of your domains: a circus acrobat would envy them. They are fortunate if you do not enfold them finally in your whirling, bubbling embrace, taking them on a trip - not by railway - to see your aquatic entrails, to see how the fish are, and above all, how they are themselves. Man says: "I am more intelligent than the ocean". That is possible; it is even quite true; but the ocean is more terrifying to him than he to the ocean: this does not need to be proven. This observant patriarch, contemporary with the first epochs of our suspended globe, smiles with pity as he witnesses naval battles among the nations. The hands of men have created hundreds of leviathans. The pompous orders given on deck, the cries of the wounded, the bursts of cannon-fire, these are noises whose only function is to kill a few seconds. It seems that the excitement is over, the ocean's belly has swallowed everything up. Its mouth is formidable, it must be huge toward the bottom, in the direction of the unknown. And at last, to crown the stupid comedy, which is not even interesting, you can see a passing stork in the air, slowed down by fatigue, beginning to cry, though not slackening its wingspan: "Well ... how annoying! There were some black specks down there; I closed my eyes and they just disappeared". I salute you, old ocean!

I Mexico City råkade de hamna på en utställning av den underbara spanska flyktingmålaren Remedios Varo; i mittfältet av en triptyk med titeln "Bordando el Manto Terrestre" fanns en skara bräckliga flickor med hjärtformade ansikten, enorma ögon och hår som spunnet guld, fångna i ett rum högst uppe i ett cirkelrunt torn, i färd med att brodera en sorts gobeläng som vällde ut genom fönstergluggarna och ner i en avgrund, i ett fåfängt försök att fylla avgrunden; ty alla andra hus och varelser, alla vågor, skepp och skogar på denna jord återfanns på gobelängen, och denna gobeläng var världen.