Citat:
Det var en mycket bra gissning. Céline påverkades av författarens stil, vilket du uppenbarligen lade märke till. Bland övriga beundrare kan nämnas Larbaud, Gide, Giraudoux, Claudel, Fargue, Jammes och Dabit.
Ursprungligen postat av DonFabrizio
Céline - Död på krita?
Författaren:
http://img202.imageshack.us/img202/7236/35090794.jpg
Citat:
En ung man håller en kvinnas arm och följer henne servilt: man förstår att han skall följa henne till världens ände. Fåfängan, glädjen och kättjan vandra i ljuset. Luften är mättad av dem. Vad betyder tröttheten från i går? Minnenas fläktar komma hjärtana att pressas samman av begär och Paris liknar en trött hund, som ännu löper efter sin hynda.
Prostituerade driva sitt yrke. Där är lilla Gabrielle, som levde två år med Robert, han som mördade Constance; hennes vän kommer just från straffarbetet. Och Jeanette, bara sjutton år, går sen två månader på bulevard Sébastopol, lätt pudrad och med ögonen ännu lysande av de första nöjenas glans! Många ta henne icke alls för prostituerad. Och så är det andra. Prostituerade med bara huvuden, prostituerade i hatt. Somliga gå tungt med gången av en ko och stödja sig oblygt mot mannen; andra kråma sig och klänga sig fast med blicken eller försöka ett leende. Vid hörnet av rue Rambuteau stå de i en grupp och tala i munnen på varandra man ser de fuktiga hallarna till vänster och tänker på kålrester, eller på grodor som kväka i ett kärr.
Sedlighetsagenterna gå två och två. Man känner dem på blicken, på gången och på deras osnygga dräkt, ty de äro osnygga som sitt yrke och gå stelt som människor, vilka fylla ett värv. De mönstra kvinnorna från huvud till fot med dröjande blickar: andras ögon se, sedlighetspoliserna övervaka. Där marscherar en tjock brun med medalj på bröstet och en kraftig mustasch markerande munnen; de prostituerade gå styva och stela utan att vända på huvudet och känna i sina slavsjälar, att den starkares rätt ändå alltid är den förnämsta.
En ung man håller en kvinnas arm och följer henne servilt: man förstår att han skall följa henne till världens ände. Fåfängan, glädjen och kättjan vandra i ljuset. Luften är mättad av dem. Vad betyder tröttheten från i går? Minnenas fläktar komma hjärtana att pressas samman av begär och Paris liknar en trött hund, som ännu löper efter sin hynda.
Prostituerade driva sitt yrke. Där är lilla Gabrielle, som levde två år med Robert, han som mördade Constance; hennes vän kommer just från straffarbetet. Och Jeanette, bara sjutton år, går sen två månader på bulevard Sébastopol, lätt pudrad och med ögonen ännu lysande av de första nöjenas glans! Många ta henne icke alls för prostituerad. Och så är det andra. Prostituerade med bara huvuden, prostituerade i hatt. Somliga gå tungt med gången av en ko och stödja sig oblygt mot mannen; andra kråma sig och klänga sig fast med blicken eller försöka ett leende. Vid hörnet av rue Rambuteau stå de i en grupp och tala i munnen på varandra man ser de fuktiga hallarna till vänster och tänker på kålrester, eller på grodor som kväka i ett kärr.
Sedlighetsagenterna gå två och två. Man känner dem på blicken, på gången och på deras osnygga dräkt, ty de äro osnygga som sitt yrke och gå stelt som människor, vilka fylla ett värv. De mönstra kvinnorna från huvud till fot med dröjande blickar: andras ögon se, sedlighetspoliserna övervaka. Där marscherar en tjock brun med medalj på bröstet och en kraftig mustasch markerande munnen; de prostituerade gå styva och stela utan att vända på huvudet och känna i sina slavsjälar, att den starkares rätt ändå alltid är den förnämsta.
Och slutligen ett utdrag ur en essä om författaren av Jean Giraudoux:
Citat:
Början av nittonhundratalet fick bevittna en säregen företeelse som utgjorde ett försynt hot mot den franska litteraturens ohämmade och ödesdigra utveckling. För första gången försökte det skrivna uttrycket för fransk känsla att befria sig från sin borgerlighet. Det blev en kortvarig revolt, vilken som väntat slocknade vid tillskyndarens hastiga död. För ögonblicket finns heller ingenting som tyder på att den skulle blossa upp igen. Den gick inte obemärkt förbi, den väckte på sina håll intresse och sympati. Men i Frankrike röner varje appell till en sanning som står utanför klasserna samma öde, den intresserar eller roar den enda verkligt vetgiriga samhällsklassen, det vill säga det litterära borgerskapet, och ekar sålunda i en återvändsgränd. Kring X grupperade sig samma nyfikenhet och samma vänskap som en gång i tiden hade sökt sig mot Remi Bellau och hans poetiska komplikationer eller mot Rousseau och hans förenkling av känslorna och som några år senare skulle söka sig mot den unge Proust, kort sagt mot varje strävan att behärska nya uttrycksmedel och nya metoder, att berika vår andliga grammatik och vår moraliska vokabulär. Allt vad Paris 19XX räknade som konstmedvetna journalister, av symbolismens epigoner, av debatthungriga målare, av redaktörer för tidskrifter om modern konst skyndade vid nyheten om X sjukdom till Rue de la C*****. Och i slutet av december kom i procession de tre vise männen, arkitekturens, medicinens och den moderna litteraturens representanter, för att ta hand om hans kropp, som från den svåraste feber en mänsklig varelse någonsin har uthärdat på ett ögonblick hade förflyttats till den slutgiltiga kylan, och överföra den till en jord som själv var alltför hårt frusen för att man skulle få intrycket att det var ett frö som sänktes ner i den. Sålunda förvrängdes revolten till ett litterärt galaspektakel och episoden var ur världen. Förlusten noterades. Några ansåg att det var en utpräglad realist med en konstlad stil som gått hädan, andra åter betraktade honom som en god stilist men en tillgjord romantiker, ingen förnekade dock hans stora hjärta. Sanningen var helt enkelt att Frankrike förlorat den ende av sina författare som, själv en folkets son, inte förrådde folket i sitt författarskap.
Början av nittonhundratalet fick bevittna en säregen företeelse som utgjorde ett försynt hot mot den franska litteraturens ohämmade och ödesdigra utveckling. För första gången försökte det skrivna uttrycket för fransk känsla att befria sig från sin borgerlighet. Det blev en kortvarig revolt, vilken som väntat slocknade vid tillskyndarens hastiga död. För ögonblicket finns heller ingenting som tyder på att den skulle blossa upp igen. Den gick inte obemärkt förbi, den väckte på sina håll intresse och sympati. Men i Frankrike röner varje appell till en sanning som står utanför klasserna samma öde, den intresserar eller roar den enda verkligt vetgiriga samhällsklassen, det vill säga det litterära borgerskapet, och ekar sålunda i en återvändsgränd. Kring X grupperade sig samma nyfikenhet och samma vänskap som en gång i tiden hade sökt sig mot Remi Bellau och hans poetiska komplikationer eller mot Rousseau och hans förenkling av känslorna och som några år senare skulle söka sig mot den unge Proust, kort sagt mot varje strävan att behärska nya uttrycksmedel och nya metoder, att berika vår andliga grammatik och vår moraliska vokabulär. Allt vad Paris 19XX räknade som konstmedvetna journalister, av symbolismens epigoner, av debatthungriga målare, av redaktörer för tidskrifter om modern konst skyndade vid nyheten om X sjukdom till Rue de la C*****. Och i slutet av december kom i procession de tre vise männen, arkitekturens, medicinens och den moderna litteraturens representanter, för att ta hand om hans kropp, som från den svåraste feber en mänsklig varelse någonsin har uthärdat på ett ögonblick hade förflyttats till den slutgiltiga kylan, och överföra den till en jord som själv var alltför hårt frusen för att man skulle få intrycket att det var ett frö som sänktes ner i den. Sålunda förvrängdes revolten till ett litterärt galaspektakel och episoden var ur världen. Förlusten noterades. Några ansåg att det var en utpräglad realist med en konstlad stil som gått hädan, andra åter betraktade honom som en god stilist men en tillgjord romantiker, ingen förnekade dock hans stora hjärta. Sanningen var helt enkelt att Frankrike förlorat den ende av sina författare som, själv en folkets son, inte förrådde folket i sitt författarskap.
Bubu från Montparnasse.