Gissa Bokcitatet

Så ska det låta, vilket kanske inte gäller texten eller översättningen heller, men hellre den nu unika spiken. Skicklighet & tur hos Skamander!

Där var det beryktade huset vid kilometer nio, mycket riktigt, omgivet av en hög betongmur. De passerade en trädgård och han såg en välmående herrgård med ett gammalt boningshus omgivet av träd, och rustika byggnader på ömse sidor. De knuffade ut honom ur "vaggan". Han gick genom en korridor i halvmörker längs celler där det fanns klungor av nakna män, och han tvangs nerför en lång trappa. Han mådde illa av en skarp, stickande lukt av avföring, spyor och bränt kött. Han kom att tänka på helvetet. Nedanför trappan fanns nästan inget ljus, men i mörkret lyckades han urskilja en rad celler med järndörrar och gallerfönster, fyllda med huvuden som trängdes för att se. Längst bort i den underjordiska gången slet de av honom byxorna, skjortan, kalsongerna, skorna och strumporna. Han var naken, med handbojorna på. Han kände fotsulorna fuktas av en klibbig vätska som låg fläckvis på golvets grova stenplattor. De knuffade honom vidare in i ett rum som låg i nästan fullständigt mörker. Där satte de honom och band fast honom i en hopskruvad stol täckt av metallplattor - han ryste till - med band och ringar av metall för händer och fötter.
En lång stund hände ingenting. Han försökte be. En av karlarna i kalsonger som hade bundit honom - hans ögon började tränga genom dunklet - började spraya rummet och han kände igen den där billiga parfymen, Nice, som de gjorde reklam för i radion. Han kände kylan från plåtarna mot sina lår, skinkor, rygg, och samtidigt svettades han ymnigt i den kvava atmosfären. Nu kunde han urskilja ansiktena på dem som trängdes omkring honom; deras konturer, lukter, några ansiktsdrag. Han kände igen det där pussiga ansiktet med dubbelhakor på en vanskaplig kropp med påfallande kulmage. Han satt på en bänk mellan två andra, alldeles nära.

Han visste inte hur länge färden hade varat, för han upphörde aldrig att be. Han kände frid och en väldig ömhet vid minnet av sin hustru och sina barn. När de bromsade in och öppnade bakdörren såg han havet, skymningen, solen som sjönk i en bläckblå himmel.
De knuffade ut dem ur bilen. De befann sig i trädgården till ett stort hus intill en simbassäng. Där stod en palmdunge med höga kronor och ett tjugotal meter därifrån en terass med konturer av män med glas i händerna. Han kände igen Ramfis, Pechito León Estévez, Pechitos bror Alfonso, Pirulo Sánchez Rubirosa och ett par tre okända. Alfonso León Estévez kom springande mot dem utan att släppa sitt whiskyglas. Han hjälpte Américo Dante Minervino och den svarte boxaren att knuffa dem i riktning mot palmdungen.
- En och en, Pechito! befallde Ramfis. "Han är full", tänkte Salvador. "Han var tvungen att dricka sig full för att fira sin sista fest, Bockfesten."
Först sköt de Pedro Livio, som föll ihop under en massiv salva skott från revolvrar och kpistar. Sedan släpade de Tunti Cáceres till kokospalmerna, och innan han föll skällde han ut Ramfis: "Din fega, degenererade bögdjävel!" Och sedan Modesto Díaz, som ropade: "Leve republiken!" och låg och vred sig på marken innan han gav upp andan.
Sedan var det hans tur. De behövde inte knuffa eller släpa honom. Med de korta steg som repen kring benen tillät gick han självmant till kokospalmerna där hans vänner låg, tackade Gud för att ha fått vara med Honom i sina sista stunder och tänkte lite melankoliskt att han aldrig skulle få se Basquinta, den där lilla byn i Libanon som släkten Sadhalá hade lämnat för att söka lyckan i dessa välsignade trakter.

Mario Vargas Llosa - Bockfesten?

Japp, Bockfesten var det. Eremiten tar åter initiativet.

Slaven har inget minne av ynglingen som "döptes" samtidigt med honom. Han måste ha varit från en av de sista grupperna, ty han var liten till växten. Hans ansikte var förvridet av skräck och knappt hade rösten tystnat förrän han kom emot Slaven skällande och med fradga kring munnen, och i nästa ögonblick kände Slaven ett bett i axeln som av en rabiesgalen hund och hela hans kropp reagerade blixtsnabbt och han började skälla och hugga och hade en känsla av att hans hud plötsligt betäcktes med en sträv hårfäll och att hans mun drogs ut till en spetsig nos och att svansen gick som en piska över ryggen på honom.
– Räcker, sa rösten. Du har vunnit. Men det beror på att dvärgen här har lurat oss. Han är ingen hund, han är en hynda. Och vet du vad som händer när en hund träffar en hynda på gatan?
– Nej, kadetten, svarade Slaven.
– Dom slickar varandra. Först nosar dom lite på varandra och sen slickar dom varandra.
En stund senare släpades Slaven ut ur förläggningen och leddes till idrottsplatsen. Han minns inte längre om det fortfarande var på dagen eller om det hade blivit natt. Där kläddes han av och rösten befallde honom att simma på rygg runt fotbollsplanen. Så leddes han till en av fyrornas kaserner och fick bädda sängar och sjunga och dansa på en klädkista, härma filmstjärnor, borsta skor, sopa trappan med tungan, pippa en kudde och dricka urin. Men det skedde som i en feberdröm, och plötsligt befann han sig hos sina egna igen, utsträckt på sin säng; och då tänkte han: "Jag rymmer. I morgon rymmer jag..." Det var dödstyst i förläggningen. De tittade på varandra. Men trots att de blivit piskade, att man spottat på dem, sölat ner dem, pissat på dem, visade de sig allvarliga och hövliga mot varandra. Denna samma natt var det, sedan tystnaden gått, som "Gänget" bildades.

Vilket hår! Jag fattar inte hur nån kan ha så styvt hår, jag vet att han skäms för det, han försöker få det att ligga och köper sej alla möjliga sorters hårpomada och smörjer in hela huvudet för att det inte ska stå rakt opp och åt alla håll, och det måste väl direkt värka i armarna på honom som han kammar och kammar och smetar i all möjlig smörja. Och när det sen börjar se ut som om det skulle ha lagt sej på honom, så hoppla reser sej ett hårstrå, och sen ett annat, och sen femti på en gång, och tusen, särskilt vid öronen, där är det visst allra värst, där reser sig hårstråna som nålar och likaså baktill, i nacken. Den stackars jäkeln var halvt från vettet som dom reta honom för hans hår och hans briljantin som spred en obeskrivlig rutten stank omkring honom, aldrig ska jag glömma hur dom drev med honom när han kom och hade smort in hela huvet så det sken, alla samlades omkring honom och började räkna: ett, två, tre, fyra, och skrek för full hals, och innan vi hunnit till tio så hade hårstråna börjat resa sej igen och han, han bara stog där och håren reste sej på honom det ena efter det andra och innan vi hunnit räkna till femti så var hela hans hår som en hatt av piggar. Det är det som är det mest typiska hos dom, håret. Men på Cava var det värre än på andra, det var en alldeles fantastisk hårväxt, det var nätt och jämt att man såg nån panna, håret växte ända ner till ögonbrynen, det måtte ha varit besvärligt att ha en sån hårväxt, att vara utan panna, och det var också nånting som pinade honom mycket. En gång kom dom på honom med att raka sej i pannan, niggern Vallano tror jag det var, han sprang ut i logementet och skrek: "Kom, kom, Cava håller på och rakar sej i pannan, det är faktiskt nånting att titta på!" Vi rusade till badet i skolbyggnaden allihop, för ända dit hade han dragit sej undan för att ingen skulle se honom, och där stod den jäkla bergsindianen med hela pannan intvålad som om det var skägget och hanterade rakkniven mycket försiktigt för att inte skära sej och gissa om vi retade honom för det. Han blev halvt från vettet av ilska och det var den gången han gav sej på niggern Vallano och det var just där, i själva badet. Men niggern var starkast och gav honom på huden. Och Jaguaren sa: "Hör ni, när ha nu ovillkorligen ska ha av sej håret så skulle vi väl kunna hjälpa honom lite". Jag tycker inte att han gjorde rätt, Cava är med i Gänget, men han missar aldrig ett tillfälle att skoja, Jaguaren. Och niggern Vallano, som var något sånär hel igen efter slagsmålet, var den förste som kasta sej över indianen, och sen var det jag, och när vi hade fått bukt med honom så tog Jaguaren allt lödder som fanns kvar i tvålkoppen och tvålade in hela hans ludna panna och nästan halva huvet och börja raka. Håll dig lugn, din jäkla bergsindian annars skär kniven in i skallen på dej om du rör dej! Cava spände alla sina muskler under mitt grepp men röra sej kunde han inte och han stirrade med rasande blickar på Jaguaren. Och Jaguaren skrapar och skrapar och rakar halva mitran av honom – vilket jäkla spektakel! Och sen satt indianen helt stilla och Jaguaren torkade av både löddret och håret och sen plötsligt planterade han hela näven i ansiktet på honom: "Ät, jäkla bergsindian, ät och var inte dum, gott lödder, ät!" Och vi skrattade när han reste sej och sprang och tittade sej i spegeln, jag tror aldrig att jag har skrattat så som den gången, när vi såg Cava marschera framför oss på exercisplatsen med halva huvet rakat och andra halvan med stretande hårtestar, och Poeten hoppade jämfota och skrek: "Här kommer Siste Mohikanen, anmäl dig i Kasernvakten!", och alla människor kom fram och tittade på Cava och han gick mitt i en hög kadetter som pekade på honom, och på gården var det två furirer som fick syn på honom och dom skratta också och då hade han ingenting annat att göra än att skratta han också.

Undrar om inte hr Eremit varit så klurig att han fortsatt i samma litterära spår som föregående stafettdeltagare och citerar ur Vargas Llosas (har jag för mig) debut; Staden och hundarna?

En roman om pennalism på ett militärcollege i Peru.


Lite info om Mario Vargas Llosa:
"En våldsam uppgörelse med fadern fick denne att sända sonen till en militärskola. Hela tiden upprorisk gifte Vargas Llosa sig som helt ung med sin tio år äldre moster Julia. Efter universitetsstudier i Lima och Madrid slog han sig ned i Frankrike, där han arbetade som språklärare och journalist och efter sin skilsmässa 1964 gifte sig med kusinen Patricia. Med avbrott för gästprofessurer i USA bodde Vargas Llosa ömsom i Lima, ömsom i London. Ungdomens glödande revolutionsiver avlöstes gradvis av en högerliberal politisk inställning, som kulminerade i ett misslyckat försök att bli Perus president 1990. Därefter blev han så omstridd i hemlandet att han skaffade sig dubbelt medborgarskap, det andra i Spanien, där han 1996 invaldes i Spanska akademin."
(Bonniers författarlexikon)


Över till GoggeGogelius!

Oj då, vet att jag brukar skylla på detta men icke desto mindre är det sant: trots 5 år m samma sambo-kona har jag lejonparten av mitt bibliotek i ett tvåsiffrigt antal flyttkartonger - scandalous I know, men åren di går... (tvåsiffrigt: fick jag det sagt också)

Nåväl, here we go:

En dag stod Karl Henrik Bodin för värdskapet. Egentligen hade han väl inte tänkt sig att möta Amerikasläktingarna mer än vid en lunch och så kanske ordna en visning av några av sina byggen för dem. Men så var han och hans son ensamma i stan, hustrun och döttrarna var ute på sommarstället, ingenting särskilt krävde hans närvaro på firman.

(mina studenter anklagar mig ibland för att göra för lätta tentor, och mina bidrag i de litterära quizen här har ibland plockats på nolltid, därför är denna lite svårare... )

Per Anders Fogelströms Stad i världen.

Alldeles riktigt! Över till Eremiten ånyo.