Gissa Bokcitatet

Det kommer... Jag lovar. Ge mig bara några timmar...

Nåväl. Jag hade ett par uppslag, men efter att de alla visade sig vara sökbara genom google books och dylika ofog har jag tvingas tänka om. Här kommer mitt citat, hämtad ur en fullständigt oredigerad, tvångsutgiven och skitig skriftsamling:

"Så står jag ute vid linbanan och tar var tredje lapp. Bortöver de kilometerlånga schakten står andra torvmaskiner och andra människor vid linbanor. Från göljiga gropar kommer svärmar av mygg, som surrar i lättjefullt dagdriveri runt omkring mig. Jag tar var tredje lapp och maskinen kräks oavbrutet torv. Grävskopan skyfflar upp nya lass torv som om den tänkte visa mig vad den duger till. Ånej, en maskin tänker inte, den arbetar bara.
Jag önskar att något ville gå sönder i maskinen men ingenting går sönder. Maskinen är modern, den är förträfflig och av allra senaste konstruktion. Den är fulländad i detalj och den går inte sönder, den sätts i gång och sedan går den utan krångel. Den andra mossen var idyll. Maskinen där var gammal och skröplig, den kunde gå sönder ibland precis som en människa kan göra.
Jag upphör att hoppas att hoppas att grävskopan inte på nytt ska sänka sig i gropen, jag upphör att undra över vad klockan kan vara, jag tar var tredje lapp med armar som värker. Solen steker och myggorna surrar och hela mossen är som ett sår på jorden och det är långt till den gröna skogsranden."

När det gäller boken så har jag ingen jäkla anning med författaren kanske är Mikael Niemi

så jag drar till med Mannen som dog som en lax

"swing and a miss" Antar jag

Ja, desvärre, du behöver förflytta dig 20-30 mil.

P O Sundmans Norrlandsberättelser?

Nej, men författaren jag söker säger sig ha legat på det hotell (då ett hälsohem) som Sundman sedermera drev i Jormlien, och jag vet att de beundrade varandra som skribenter - även om de inte delar samma politiska bakgrund, tvärtom. Den sökte författaren önskade febrilt att få recensera en av Sundmans romaner i BLM men han hann inte, innan sin tragiska död.

"Baracken låg på en gammal fäbodvall och jag satt på en pall vid fönstret och tittade ut på den snäva, gräsbevuxna plasen bakom baracken. Mitt fönster vette mot norr och från det syntes skogen nära. Just nu stod den djupgrön och droppvåt. Mot baracktaket spelade regnet sina evigt oföränderliga melodier, det samlade sig i rännilar på takspånen och bildade kristallklara droppar och tunna vattenpelare som flöt från takkanten ned på marken. Så kom alltid med regnet samma känsla av tröstlöshet över mig. Alltid kom den känslan med regnet, den kunde också komma med ett brev på posten, eller med bådadera.
Grabbarna slutade debatten om pengar. En del låg redan i slafarna med tidningar eller böcker eller endast i sällskap med sina tankar. Fyra stycken hade bildat ett vhistgäng. Var det bara jag som fick brev fulla med förmaningar och dolt förakt?
[...]
Ändå diktades inga klagovisor i baracker. Fast just nu i regnet kände jag mig inte som den roliga djävul som jag borde vara. Annars brukade jag berätta, berätta för grabbarna, berätta i barack efter barack, berätta om samma missöden, samma elände, samma trassligheter överallt och så blev jag en rolig djävel. Ingen lockade till skratt genom att berätta något om framgångar och stunder av nöje. I tragiken ligger humorn på lur, det vet alla som tillhör barackens flyttfågelsfölje."

Där fick ni en stor dos författarkaraktäristik som kan sägas vara sann.

Kan det vara Birger Vikström?

Korrekt. Det blev kanske övertydligt där mot slutet? Så fort man börjar gorma om svensk "humor" eller "tragikomik" replikerar någon Birger Vikström. Citaten är hämtade från hans mycket ojämna men stundtals briljanta debutbok Gyllene tider, som Eyvind Johnson gärna redigerat till småbitar. I en brevväxling dem emellan, som jag precis kommit över, plockas just de citerade partierna ut av mentorn som exempel på hur den unge författaren borde skriva. Mer eftertanke och mindre kåseri. Vikström kommer bara stundtals att minnas Eyvinds ibland svidande kritik. Vid de svåra tbc-, drog- och alkholåren lyckas han i a f renodla stilen och få ur sig självbiografin De lyckliga åren, som belönas med SvD:s litteraturpris (desvärre hamnar den snabbt i skuggan av Lidmans Hjortronlandet som utkom samma år och behandlade samma tema).

Över till farbror sven!

Tack för ordet. Då byter vi landskap:

"Exakt tjugotvå minuter över sju på morgonen två dagar senare stack jag nyckeln i hänglåset i garaget och befriade min tioväxlade ItaloVega från den mäktiga kätting som höll den tjudrad vid betongpelaren. Det var så svalt att jag fortfarande måste ha ylletröja på mig, och gåshuden knottrade sig på mina bara ben. Inte så dumt för en decembermorgon i alla fall, tänkte jag medan derailleuren lätt som en andeviskning förde kedjan från den ena kuggväxeln till den andra allteftersom jag tog mig ner i allt snabbare tempo mellan parkeringshusets våningar.
Två blåhåriga damer i en jättelik Cadillac vinkade uppmuntrande till mig på nedersta våningen när jag passerade någon millimeter framför deras kofångare."

Stiligt räckt tunga au Guillou, old school.

Nej, men liksom Guillou brukar inte den här författaren heller dölja en stark självkänsla, något som brukar spricka fram i texterna.

Den korta cykelturen är avklarad och vi är framme vid målet:

"De var där, med ett litet skutt av glädje såg jag att de bara var tre, de tycktes ha kommit alldeles nyss. De tycktes inbegripna i någon slags uppvärmning, långa djupa bollar gick med urverksmässig precision fram och tillbaka över nätet. På den ena sidan stod en lång gänglig kille i glasögon med så tjocka linser att han rimligtvis borde vara fruktansvärt närsynt, klädd i en något otvättad tröja med inskriften STRATEGIC AIR FORCE HANDBALL TEAM och ett par shorts som måste ha uppkommit genom att ett par slitna jeans hade förkortats med saxen. Han tog bollarna omväxlande med en liten tjej på vars tröja det helt enkelt stod POLLY. Det var en av de sprödaste, magraste flickor jag någonsin har sett, hennes spenslighet gjorde henne nära nog overklig. Hur hon över huvud taget kunde hantera ett tennisracket framstod som ett mysterium."