Gissa Bokcitatet

Vid läsningen av skönlitterära författare slog det mig, hur godtyckligt de sammanfoga orden även då ordföljden tycktes logiskt nödvändig. Orden bör dock följa varandra i den ordning, vari läsaren skall uppleva dem. Det bör sålunda icke heta: en grön, i avsatser uppstigande kulle; ty först av allt måste man ju veta att det är fråga om en kulle och därför bör detta ord stå i satsens början. För att göra klart för mig vad som var det viktiga, sökte jag alltid göra mig en föreställning om hela bilden med alla dess detaljer, dess belysning, dess ljudfenomen och de andliga förnimmelser, med vilka den var förenad. Med denna utgångspunkt tog jag till pennan, skrev och utlämnade allt som icke var obetingat nödvändigt. Men detta schema var till ringa nytta när det gällde att skildra de allra viktigaste företeelserna. Därvidlag saknade jag alltid ord. Jag försökte använda ovanliga ord. Det tjänade heller ingenting till. Uppgiften sysselsatte mig hela dagen. På aftonen, då jag lagt mig på min halmbädd, kom väl en eller annan tanke. Men då jag nyktert prövade den på morgonen måste jag kasta bort den. Det som fattades var alltid detsamma, och dock visste jag icke vad det var. Tydligen, tänkte jag, är det blott någon viss kunskap jag saknar. Och jag ägnade mig ännu ivrigare åt filosofiens historia. Efter två månader hade jag plöjt igenom boken och reste mig en eftermiddag efter att ha vänt sista sidan – men tomhänt. Varje filosof sade något annat än de andra och de nyaste blott tämligen likgiltiga ting. Någon världsåskådning finnes det icke, så länge det finnes många och alla varken äro sanna eller falska. Jag gav upp hoppet att komma längre.

Vi marscherade genom en nästan helt och hållet nerbrunnen by. Husens bjälkar glödde ännu röda. Det kändes en olidlig stank. I min barndom hade jag en gång varit med om en eldsvåda i grannbyn, då en del boskap blev innebränd. Men denna lukt var ännu värre. Det var en lukt av brända människor.

"Det ligger någon därinne", sade Ziesche.

Jag såg åt sidan, men vi hade redan hunnit förbi.

På kvällen dånade plötsligt ett kanonskott tätt framför oss. Marschkolonnen stannade. Underlöjtnant Fabian, som gick till fots, sprang vidare för att höra efter vad det betydde. Efter en stund kom han tillbaka.

"De fördömda belgarna har skjutit på vår främsta trupp. Löjtnanten och tre man är dödade. De uslingarna hade barrikaderat sig så väl inne i ett hus, att vi måste föra fram en kanon, som genast med första skottet sköt det i brand."

Nästa dag marscherade vi vidare. Återigen brinnande byar, vars innevånare skjutit på trupperna. Återigen glödröda bjälkar, instörtade tak och stank av brända människor. Detta land äcklade mig. Jag kände inte längre någon hätskhet mot belgarna – åtminstone ganska sällan –, men de ingåvo mig en underlig skräck i likhet med hela kriget, det ohyggliga kriget med sitt folkhat! Hur skulle det väl bli, när vi kom till Frankrike, vårt gamla fiendeland?

Jag såg mig omkring. Signaldruvor singlade alltjämt ned.

"Till hålen!" ropade jag och sprang själv till mitt gömställe. Hänsel var icke där.

Människor kom springande mot mig.

En av dem höll upp en röd hand i luften som en fackla.

Bram! krapp! rams! pä – arr!

Två officerare kom förbi. Den ene var vår överste. Han gick rak och obesvärad, men den andre såg sig ängsligt omkring.

Ramm! App! Ramms! Karr!

Angreppet tycktes ha misslyckats.

Små stenstycken flög omkring.

Jag dök djupare ned i hålet.

Vad har Hans för sig där ute?

Det brakade och brakade – än nära, än längre bort.

Grå moln från nedslagen drev bort över oss.

Det luktade krut allt starkare.

Ett slag på mitt vänstra, böjda knä! Någonting föll ned.

Jag grep efter det men ryggade häftigt tillbaka. Det var glödande hett.

Någon sprang skrikande förbi. Det var icke Hänsel.

Att granatskärvan icke skadade mig hade berott på att filtens veck tagit emot. Det var viktigt att man lade filten i stora veck då man svepte den över sig.

Jag tog Hänsels filt också och betraktade noga granatskärvan. Den var ungefär av en dolkklingas storlek och hade två hullingliknande inskärningar.

Nu hörde jag en ihålig ton. Den ljöd allt starkare:

App!

Det var tydligen en grov blindgångare.

Ra-um-pa-pa!

Jorden skakade.

Nej, det var en grov granat som inte exploderat förrän den nådde marken.

Skrik på flera ställen.

Ett slag på min filt! Men skärvan var endast så stor som ett radérgummi.

Krutlukten blev allt starkare.

Jag såg på klockan. De hade nu oavbrutet hållit på att skjuta en hel timme. Skall de fortsätta på detta sätt hela dagen? Och om man... Ja, det är nödvändigt att räkna med allt.

Hö-ju! kom det.

Jordklumpar föll ned på min filt.

Den som blev sårad skulle komma bort från detta. Men – det är inte riktigt att hoppas på det. Man måste hålla ut!

Vramms! Jag kröp ihop.

Varför är jag egentligen rädd? Om jag – men var är Hänsel.

Det tycktes bli en kort paus. Jag reste mig och kröp ut.

Ännu ett par granater. Det var nu mycket ljust. Solen tycktes vilja bryta fram.

Det fanns en glänta just där en stig vek av från stora vägen in i skogen. Dit hade de dragit sin vagn och jag kom just när de lyfte ned honom från den. Jag stannade upp bland träden och betraktade dem i smyg, utan att ge mig till känna. Jag var rädd att visa mig. Jag trodde att de var rövare. De var klädda i egendomliga plagg som inte passade ihop och inte verkade vara deras egna. Vi lever i farliga tider och präster är förbjudna att bära vapen; det enda jag hade var en kort käpp. (Käppar, klubbor och påkar har ju varken udd eller egg och faller därför naturligtvis inte under förbudet.)
Från mitt gömställe bakom trädstammarna såg jag dem lyfta ned honom ur kärran, medan den magra, halvvuxna hunden som var med dem ivrigt skuttade kring benen på dem som om det var en lek och visade sin bleka tunga. Jag såg mannens ansikte och det bar dödens märke. De lade honom på marken. De hade tagit hit honom för att vara nära hans död, också detta förstod jag i det ögonblicket. Ty vem skulle vilja se sin följeslagare dra sitt sista flämtande andetag på en krängande kärra? Vår önskan är att ha de döende och nyss döda inför våra blickar, så att vi kan ge dem deras beskärda del av medkänsla. Vår Frälsare togs ned på marken för att ömkas, på Korset var han alltför långt borta.
De hukade i en cirkel och sträckte sig mot honom som vore han en eld som kunde skänka dem värme denna vinterdag, sex personer, fyra män, en pojke och en kvinna. De var klädda i andras avlagda kläder och underliga paltor som inte stämde det minsta med vad folk brukar ha på sig: en hade en grön hatt med en yvig fjäder i, en rikemanshatt på en trashank, en hade en vit särk som gick honom ned till knäna, och under vilken hans trådslitna hosor stack fram, och ytterligare en annan hade en bylsig sjal av vad som såg ut som hästtagel. Ekarna bakom dem hade ännu lite rödbrunt lövverk kvar, torra fjolårsblad på torra stjälkar, och det föll en stråle ljus över dem och över det grova taglet i pojkens sjal.
Mannen skulle dö oskriftad, trots att jag ännu kunde hinna hålla fram Korset för honom, men jag vågade inte närma mig. Mea maxima culpa.
Jag kunde inte se honom nu, men jag hörde trots avståndet hur han kämpade för varje andetag och jag såg de andras andedräkt ånga i luften. Som rökelse, som fromhetsrök. Så upphörde den mödosamma andhämtningen, och jag såg hur de vek undan för att ge Döden rum, mycket klokt av dem, eftersom Döden mindre låter sig provoceras i det fria än instängd. Det var precis som den där scenen i Det stora spelet om Envar där den belägrade själen äntligen kommer fri och flyger bort. Då först såg jag att en av männen hade ett sköldemärke, sin herres emblem, fastsytt på hatten.
Och just då hittade hunden mig.