Gissa Bokcitatet

Sigfrid Siwertz?

Nix. Men rätt generation.

Bo Bergman är lite för gammal och Gösta Gustaf-Janson är lite för ung.

Gissar i första hand på Gustaf-Janson, i andra hand på Bergman.

Men tror ärligt talat inte att det rör sig om någondera.

Det rör sig inte om någondera. En mindre känd författare, både mer dekadent (i början av sin bana) och mer radikal (mot slutet).

Ett annat citat ur samma bok:

"Vad beträffar kronvraket dr Fredberg, amanuensen på k. biblioteket, en väluppfostrad man full av ambition, så betraktade han den missräkningen som obetydlig att ännu icke ha fått beträda taburetten som minister för de sköna konsterna i jämförelse med den att inte vara vapenför just då.
En vacker dag beslöt han därför att resa till Vaxholm, närmsta krigsskådeplats, för att skjuta sig. På någon av de vackra sluttningarna i Vaxholms omgivningar ville han befria fosterlandet från en överflödig mun."

Blir intressant att se vem som skrivit detta.

Instämmer. Det kan helt enkelt vara någon som man aldrig har hört talas om!

Boken verkar vara bra. Jag skulle vilja läsa den.

Vi tar kvällens sista citat, så får ni grubbla under nattens lopp. Det är, liksom de flesta av författarens böcker, en novellsamling:

"Poet var han till hela sin läggning, John Gustafsson. Han ägde de flesta kvinnliga könskaraktärerna, och bland dem framträdde tydligast nyckfullheten och naiviteten.
Till yrket var han biträdande redaktionssekreterare i Smålands läns annonsblad.
Han hade nyss debuterat med en diktsamling. Man och man emellan betraktades den som fullkomligt vanvettig. Offentligt förklarades den som någonting dittills oöverträffat i poesi, filosofiskt djup och skönhet. Recensionerna hade varit utomordentligt underhållande, fängslande, ja spännande. De hade också blivit lästa, och skalden fann sig snart i besittning av ett rykte, som offentligheten endast brukar skänka åt dubbelmördare eller förfalskare i större skala."

Du tycks ha en särskild böjelse för halvobskyra svenska novellister. Vill minnas att Lars Göransson figurerade i en av dina tidigare gåtor. Jag gissar nu på en med snarlikt namn: Lars Görling och novellsamlingen Hela apparaten.

Dekadent och radikal var han, dock sannolikt fel generation för att passa in här.

Hur kan man ha annat, när halvobskyra svenska novellister är en sådan källa till glädje?

Görling är fel generation, ja. Vår eftersökte man började sin bana som sekelskiftesdekadent (och liknades ibland vid Hjalmar Söderberg, vilket kanske inte är helt träffande) och slutade som aktiv kommunist. Boken jag citerar ur ligger någonstans mitt emellan dessa perioder, och är skriven med lättare hand, ganska satirisk. I likhet med Göransson tystnade han relativt tidigt som författare, under de sista 25 åren av sitt liv publicerade han ingenting i bokform.

Vi tar ett smakprov till:

Vem minns inte, trots allt, den första avbasningen med tillfredsställelse? Vem minns inte med ödmjuk erkänsla, vilket välsignelsebringande inflytande den hade på vår karaktärsutveckling? Hur rörande var inte vår dunkla aning om att vi hade handlat orätt och ingenting bättre förtjänt än stryk?
Min första avbasning avnjöt jag i form av en övertygande örfil, som jag fick av min snälla guvernant, för att jag uttryckte beundran över Karl XII, fosterlandsfördärvaren.
Och den första kärlekens blyga lycka, vilken källa till hänförelse bildar intet minnet av den under mannaålderns frostiga dagar?
Min första kärlek tändes vid sju år, tror jag visst att jag var, och föremålet var aderton. Hon hette Emmy och hade hjärtfel, fick fästman och dog på förlovningskalaset.

Ni får dagen på er att fundera.

Jag funderar på Henning Berger men han blev väl inte kommunist?

Inte vad jag vet. Och framför allt tystnade han aldrig som författare.

En ledtråd till: den eftersökte har publicerat sig i bokform under tre olika namn, sitt riktiga namn och två pseudonymer. De allra flesta titlarna är utgivna under pseudonym. (Och den ena pseudonymen är så pass mycket mer välkänd – om man kan tala om välkänd i det här fallet – att man i t.ex. Nationalencyklopedien hänvisas från hans egentliga namn till pseudonymen, som är huvuduppslagsord.)

Fredrik Böök uttalade sig för övrigt varmt uppskattande om hans språkbehandling, men tyckte att hans karaktär i övrigt var minst sagt tvivelaktig.