Nåväl! Så. Då är ölet uppdrinkat och fruentimbren vackert avslätade. Nu föreslår jag att församligen sätter tänderna i följande:
"Det är vinterbonat
Gammalt
Inpyrt
Jag kan nästan känna och höra några slags
tretti förti femtitalsdofter här inne
kortspel och vodka och sockerdricka
och sommarnöje
En svunnen epok my beloved
numer kommer dom vandrande
dom hundraögda betongklosserna
på andra sidan sjön kommer dom
förortsjättarna
fönster och ilsket neonvita gatlyktor
men jag känner igen den här stugan från min barndom
även om den var synnerligen perfekt i ordning
Den här är inrökt och smaskar fortfarande
av trumf i hjärter och gamla bordsskivan med
märken efter fimpar och grogglas"
Observera att detta alltså är avsett som någon form av prosa. Det är ingen diktbok i egentlig mening, det här.
Jag fick också syn på en byggnad, ett gudsförgätet stationshus eller kanske en förelöpare till någon större bangård, strax till vänster om mig. Den var mycket liten, grå och forfarande alldeles folktom, med små stängda fönster och ett sånt där skrattretande brant tak som jag redan dagen innan hade sett i den här trakten; inför mina ögon antog den först fasta konturer i den dimmiga gryningen, sedan ändrade den färg från grått till lila och samtidigt började fönstren glänsa rödaktigt när de första solstrålarna träffade dem.
Här kommer fortsättningen på citatet:
Andra lade också märke till den och jag berättade själv om den för de nyfikna bakom mig. De undrade om jag inte såg något ortsnamn på den. Det gjorde jag, till och med två ord på väggen under den gavel som vette mot vär färdriktning: "Auschwitz-Birkenau" - läste jag, skrivet med tyskarnas krångliga, snirkliga bokstäver och med det vågiga dubbla bindestrecket mellan orden. Men jag för min del letade förgäves bland mina geografiska kunskaper och andra tycktes inte heller vara bättre underrättade. Sedan satte jag mig, för de bakomstående ville ha min plats; och eftersom det var tidigt och jag var sömning också somnade jag snart igen.
Den frie Sengle är dömd till döden, och han vet vilket datum. Och här gungar hans vita fångbrits i form av en gondol. Sengle har likt orientaliska härskare kroppen innesluten i en korsett av svart marmor ända till midjan, som också lyfter honom uppåt, och som påminner honom om när han en gång promenerade som i ett haschrus i en skog tillsammans med sin bror. Hans kropp marscherade i fast och tydligt tillstånd under träden, han visste inte vad det var för något som flöt ovanför, som om ett moln hade fryst till is, och det var nog en stjärna, och en annan mycket mindre sak förflyttade sig på tre hundra meters håll mot himlen, kanske var det själen, och en tydlig tråd förenade deras två pappersdrakar.
Efter tjugo sekunder ringde jag på igen.
Ytterligare ett leende (mitt ansikte förblev stelt) genomströmmade mig vid tanken på att någon annan redan upptäckt tärningen och alltså var i full färd med att ligga med Arlene på golvet på andra sidan dörren.
Dörren öppnades på glänt.
-Jake? hördes en sömnig röst.
-Det är jag, Arlene, sade jag
-Vad vill du? frågade hon genom dörrspringan
-Jag kom ner för att våldta dig, sade jag.
-O, sade hon. -Ett ögonblick.
