Gissa Bokcitatet

Men nu ska ni få höra, jag förstår det inte själv, jag betraktade denna avskyvärda, feta, äckliga hynda med det vildaste hat, som jag någonsin känt mot en levande varelse, men jag kunde inte ta livet av det odjuret. Jag hade en bra kniv på mig, och jag hade en svångrem i byxorna. Jag hade antingen kunnat sticka ihjäl henne eller strypa henne. Men jag hade inte hjärta till det. Jag satt där bredvid henne på denna heliga matta och kliade henne bakom öronen.
"Din fege stackare," grälade jag på mig själv, "det behövs bara en eller ett par rörelser, och saken är klar. Du har opererat så många människor, och du har sett dem dö i skräck och smärta. Varför kan du då inte ta livet av en hund?"
Jag bet ihop tänderna för att få mod till det. Men jag kunde inte. Jag började lipa - mest av skam, tror jag. Och Amina gnällde sorgset och slickade mig i ansiktet.
"Ditt eländiga, svinfeta usla as," brummade jag mot henne, klappade henne på den nästan hårlösa ryggen och kröp genom fönstret ut på gården igen.

Och när Northern Pacific Railroad sommaren 1883 skulle fira den sista rälsspiken i den transkontinentala järnvägsförbindelsen kom en av festarrangörerna på idén att en indianhövding borde hålla ett kortare hälsningstal till Den store fadern och andra honoratiores. Sitting Bull var självskriven för en sådan uppgift – någon annan indian kom inte på tal. Man avdelade en ung officer till att hjälpa hövdingen med talet. Sitting Bull skulle hålla det på siouxspråket, och officeren skulle tolka det till engelska.

Den 8 september anlände Sitting Bull och den unge ”blårocken” till Bismarck vid Missouri River, där högtidligheten skulle äga rum. De red främst i festparaden och satt sedan på hedersplats på invigningspodiet. När Sitting Bull presenterades reste han sig, gick fram till talarstolen och höll ett kort tal på siouxspråket. Den unge tolken lyssnade förfärad. Sitting Bull sade nämligen något helt annat än vad som stod i det omsorgsfullt utarbetade hälsningstalet. ”Jag hatar alla vita”, började han. ”Ni är tjuvar och lögnare. Ni har tagit vårt land ifrån oss, gjort oss hemlösa.” Då han visste att bara tolken förstod siouxspråket gjorde han här en liten paus och belönades omgående med stormande applåder från podiet och från de vita åskådarmassorna. Sitting Bull bugade och log och avslutade sedan sitt korta anförande med ytterligare några förolämpningar. Därpå överlämnade han talarstolen åt tolken. Den översättning som den unge officeren höll framför sig innehöll bara några korta vänliga fraser, som han blev tvungen att bygga ut med ett antal slitna indianska metaforer. Alla reste sig, hurrade och klappade händerna i en entusiastisk hyllning för Sitting Bull. I själva verket blev hunkpapahövdingen så populär på kuppen, att järnvägsförvaltningen tog honom med till St. Paul för en ny invigningsfest av liknande slag.