Gissa Bokcitatet

Asimovs Stiftelsen?

Visst: ur andra volymen, Second Foundation, som Sam J. Lundwall kallade Den segrande Stiftelsen. xxx xxx i mitt citat dolde alltså namnet Hari Seldon, psykohistoriens och Stiftelsernas grundare.

Inte missuppfatta nu. Jag tycker om mina vänner. Dem med vilka jag kan vara naturlig. Äta kräftor, dricka brännvin, sjunga; allt det tycker jag om. Jag tycker också om de skärpta samtalen. Ibland har jag haft samtal som varat tjugo timmar. Då denna goda spänning att känna sig förändras, befruktas, omvandlas. Jag träffar, vill träffa människor av tre skäl: praktiskt arbete, intellektuell gemenskap och intellektuellt utbyte samt gammalt kompisskap. Vad därutöver är är av ondo.

Jag är inte ohövlig. Jag arbetade på ett kontor två år en gång. Lyckades även där hålla distans. Jag skötte mitt arbete. Gjorde det bra. Talade, var vänlig, till och med skämtade med de andra som arbetade i rummet men undvek så helt att bli indragen i deras liv att jag glömde deras namn samma dag jag lämnade.

Men det parasitära umgänget är det vanligaste i vår kultur. Det som inte är uppriktigt, inte intellektuellt. Som bara är tidsspillan. Det skapade hos mig i dag en så stark irritation att jag gick i barndom och liksom för trettio år sedan om och om igen tänkte: "Bara de försvinner, upplöses, sjunker i golvet, blåser bort. Bara jag får vara i fred."

Livet är kort. Umgänge stjäl tid. Och mitt liv är mitt enda.

Jan Myrdal?

Nästan ännu snabbare ryck än eljest! Ur En illojal europés bekännelser. Nu hann jag tyvärr inte med avsnittet där den unge Jan blir gripen av polisen misstänkt för att vara självaste Sabbats-Sabotören, men en liten aforism ur denna mycket läsvärda bok kan vi väl klämma in:

- En gång, säger vännen N, försökte jag bringa reda i mitt liv. Jag började med att ordna alla brev, även de kärleksbrev jag erhållit, i alfabetisk och kronologisk ordning i pärmar med ordentliga registerkort. Det skulle bli lättöverskådligare så, ansåg jag. Sedan dess har dock kärleksbreven upphört.

Och därmed över till vännen E.

"- Jag tänker säja honom ett par sanningens ord, förstår du, förklarade han för Pontus, när de nalkades den gröna husvagnen bland syrenbuskarna, där Ernst hade stämt möte med dem.
Men ingen Ernst syntes till. Däremot satt Alfredo på sin trappa klädd i en gammal snuskig badrock över artistkostymen och med en ölflaska för munnen. De stannade på ett par stegs avstånd och glodde argt på honom. Nattens händelser stod levande för dem i all sin ruskighet när de såg honom. Alltför väl mindes Rasmus hur de där stora labbarna, som höll ölflaskan, hade misshandlat honom i natt.
Men idag var Alfredo fryntlig.
- Inte se så sur ut, små pojker, sa han och sänkte ölflaskan. Små pojker ska vare glade, det sa min lille mamma alltid, gydsejförbarme vad hon klådde mej när jag inte ville vare glad!"

Pontus + Rasmus + ett ord som "ruskighet": kanske kan vara Astrid Lindgrens Rasmus, Pontus och Toker som jag dock inte har något medvetet minne av att ha läst.

Det är Astrid och hennes ruskiga skildring från 1957 av de tre blandmissbrukande rashatarna Rasmus Klein-Höss, Pontus Schein och Toker Fischbein på splatterturné i mörkaste Afrikat.

Himska saker det där, Lindgren kanske skulle ha varit ännu mer subversiv och kontroversiell om inte makarna Strömstedt & co välsignat henne till döds?

Naturens Grand Hotell har sina säsonger så väl som andra. Då gästerna en efter annan börjar packa, göra upp räkningar och bryta upp och platserna i matsalen för varje mål blir allt tunnare besatta, då hela sviter av rum stängs och mattor tas bort och kypare skickas hem, då kan det inte hjälpas, att de kvarvarande helpensionärerna, som stannar tills nästa säsong börjar, känner sig lite påverkade av denna flyttning och allt avskedstagande, allt detta dryftande av planer, router och inkvarteringar, denna dagliga minskning av kamratkretsen. Man känner sig oroad, nedstämd och benägen att bli irriterad. Vad ska det nu tjäna till, detta jäktande efter ombyte? Varför kan ni inte stanna kvar här som vi i godan ro och ha det trevligt? Ni har ingen aning om hur de här hotellen är under den döda säsongen, hur trevligt vi har här för oss själva, vi som stannar och får vara med om allt intressant året runt. Ja, det är nog sant, svarar alltid de andra då; vi är riktigt avundsjuka på er - och ett annat år kanske - men i år har vi redan bestämt - och bussen står och väntar - vi måste ge oss av nu! Och så reser de med ett leende och en nick, och vi saknar dem och känner oss förargade.

Jag övar mig i att chansa, löper en väldig risk: Robert Walser?

Det är bra att öva sig och nu får du en ny möjlighet ty Walser är det ej; ett annat språkområde och ett par decennier äldre.

Den framskridna decembers tidiga kvällsskymning hade redan tagit den lilla byn i besittning, då de närmade sig på lätta fötter över ett tunt täcke av nyfallen snö. Man såg just ingenting annat än dunkla, orangefärgade fyrkanter på båda sidor om gatan, där lampljuset eller brasskenet från varje stuga strömmade ut mellan fönsterkarmarna i den mörka världen där utanför. De flesta av de låga, smårutiga fönstren hade inga rullgardiner utan avslöjade människorna därinne kring tebordet, upptagna av något arbete eller pratande med livliga gester. Där nu de två åskådarna gick från den ena teatern till den andra, hur de behagade, och kände sig så långt hemifrån, fick de något tankfullt i blicken, då de såg en katt smekas, ett sömnigt barn lyftas upp och stoppas ner i sin bädd eller en trött man sträcka på sig och knacka ur pipan mot ett glimmande vedträ.

Men det var framför ett litet fönster med nerdragen gardin, så att det endast visade en tom, genomskinlig, ljus yta ut emot natten, som de allra starkast kände hemkänslan strömma emot sig från denna omhägnade lilla värld mellan fyra väggar. Tätt intill den vita rullgardinen hängde en fågelbur, som avtecknade sig klart i silhuett, så tydligt, att varje ståltråd i buren, varje pinne, varje detalj ända till gårdagens pickade sockerbit var urskiljbar. På mittelpinnen satt den duniga invånaren med huvudet inborrat under vingen och föreföll dem så nära, att de skulle ha kunnat stryka honom över fjädrarna, till och med de finaste topparna, där fjädrarna var litet uppburrade och stod ut, tecknade sig klart på den genomlysta duken. Medan de stod där och tittade, rörde den lilla fågeln oroligt på sig, vaknade, ruskade på sig och stack upp huvudet. De kunde se hur hans lilla näbb öppnade sig, och han gäspade, som om han hade tråkigt, såg sig omkring och stack huvudet tillbaka under vingen igen, medan de burriga fjädrarna så småningom åter lade sig slätt.

Medan han traskade på helt muntert, gick han och tänkte på sina äventyr, och hur han alltid funnit någon utväg, då det sett som allra mörkast ut, och högmodet och fåfängan började svälla inom honom.

- Ha, ha, skrattade han för sig själv, där han marscherade i väg med näsan i vädret. Tänk en sådan duktig Padda jag är! Det finns nog inte min like i hela världen vad finurlighet beträffar. Mina fiender sätter mig i fängelse, omgivet av starka vakter, själv bevakas jag dag och natt av fångvaktare, men jag går min väg mitt för näsan på dem allesamman - bara genom egen skicklighet parad med mod. De förföljer mig med lokomotiv och poliser och revolvrar - jag räcker lång näsa åt dem och försvinner skrattande ut i rymden. Olyckligtvis kastas jag i en kanal av en fet och lågsinnad kvinna. Än sen? Jag simmar i land, tar hennes häst, rider bort i triumf och säljer hästen och får hela fickan full av pengar och en härlig frukost på köpet! Ha, ha! Men så är jag också Paddan, den vackraste, den populära och framgångsrika Paddan! Han blev så uppblåst av högmod, att han diktade en visa, där han gick, till sitt eget pris, och sjöng den med full hals, fastän ingen utom han själv kunde höra den. Det var kanske den mest egenkära visa som någonsin ett djur komponerat.

Väl namn av stora hjältar
skriks ut på ärans torg,
men ryktets famn aldrig burit ett namn
som Paddas på Paddeborg.

De vise män i Oxford
allt vetande har i en korg,
men dubbelt av det, som herrarna vet,
vet Padda av Paddeborg.

Då djuren sutto i Noaks ark
och gräto floder av sorg,
vem var det som sa: "Jag ser land, hurra!"
Jo, Padda av Paddeborg.

Och alla soldater skyldra
när de stå i parad på vårt torg.
Är det konungen, säj? Är det Kitchener? Nej.
Det är Padda av Paddeborg!

Och drottning och hovdamer sitta
med nål och fingerborg.
"Titta ut! Vem är han, denne bildsköne man?"
Herr Padda till Paddeborg!

Det var mycket mer av samma sort, men alldeles för gräsligt egenkärt för att kunna tryckas. Det här är några av de hyggligaste verserna.