Mitt framför henne stannade han. Och då blev hon rädd. Hon blev het och hjärtat började dunka. Men hon rörde sig inte och hon vände inte heller bort blicken.
Han hade ett trekantigt ansikte med stora ögon och svarta skuggor under dem. Han hade en liten vispa skägg. Han hade yvigt mörkt hår som hängde i bucklor mot axlarna.
…. Han sade: - Jag känner igen dig. Du är den där flickan som liknar en prästkrage eller kanske en blåklint.
De visste inte först vad de skulle säga, så de ropade flera gånger: - Var har du varit? Och: - Vad betyder det här? medan Ellen tog av sig kappa och mössa och kängor och tog på sig sina mjuka inneskor av tyg. Hon snöt sig. – Jag har bara varit ute och gått, sade hon när hon kunde göra sig hörd.
- Ja, men var?
- I hamnen.
De skrek. De sade att hon var för stor – nej, nej, för liten – att ensam gå ut – eller ännu värre: i tillfälligt sällskap. Vem var det hon haft följe med?
Han hade ett trekantigt ansikte med stora ögon och svarta skuggor under dem. Han hade en liten vispa skägg. Han hade yvigt mörkt hår som hängde i bucklor mot axlarna.
