Gissa Bokcitatet

Kisse var nu fullvuxen. Hon var en katt av den tigeraktiga typen med ett anslående utseende. Hon var ljusgrå med svarta teckningar, och fyra vita skönhetsfläckarna, på nosen, öronen och svansspetsen, gjorde at hon skilde sig från mängden. Nu hade hon blivit förfaren när et gällde att skaffa sig sitt uppehälle, men hon fick ändå svälta vissa dagar och hade än så länge inte haft någon framgång i sina ambitioner att fånga en sparv. Hon var alldeles ensam, men en ny kraft var på väg in i hennes liv.

En septemberdag låg hon och gonade sig i solen när en stor svart katt kom gående på murkrönet i riktning mot henne. På hans sönderrivna öra kände hon genast igen honom som en gammal fiende. Hon gled in i lådan och gömde sig.

Det hjälper att begrunda i vilken genre vi rör osss.

Alla var vänliga på ett inställsamt sätt. Alla ville vara den kungliga katten till lags, men på något sätt lyckades ingen av dem, möjligen med undantag för den stora, feta kokerskan som Kisse upptäckte när hon förirrade sig bort till köket. Denna flottiga kvinna luktade mer slum än något annat hon träffat på under många månader, och Kungliga Analostan kände sig vederbörligen dragen till henne. När kokerskan fick veta att man hyste farhågor för att katten inte skulle stanna kvar där sa hon:
”De e så här att visst vill katten ge sig av, men så fort en katt slickar fötterna känner hon sig hemma.”