Gissa Bokcitatet

Roman av Hans Gunnarsson


"Den andra skylten, den som tidigare hade mött de resande söderifrån, som suttit i backen ner mot samhället och som hon till slut tagit bort sedan någon lustigkurre upprepade gånger klottrat över e:et och ersatt det med ett a – den hade blivit en ständig påminnelse, ett stigma.
Det hade bara varit den skylten som varit föremål för klottret ifråga, märkligt nog. Kanske för att den andra, nu utbytta skylten, varit i ett sådant uselt skick, snudd på oläslig redan på den tiden.
Nu kunde hon bara vänta och se.
Det var över sju år sedan hon plockade ner skylten i backen och hon hade övervägt att sätta upp en ny där också, tänkt att tiden var mogen för det. Men hon visste att hon aldrig skulle göra det. Visste att tiden aldrig skulle bli mogen, att den aldrig skulle läka alla sår."

Ur Rum för resande var det. Du får ta tråden vidare.

Tackar! Har inte läst den. Men jag tyckte mig känna igen berättarrösten från En jävla vinter och från novellerna.

Återkommer.

"Propagandaministern, överherre över miljontals människors andliga liv, haltade smidigt genom den glittrande hopen som bugade sig inför honom. En isande vind tycktes blåsa förbi när han passerade. Det var som om en ond, ensam och grym gud hade klättrat ner bland den vardagliga vimlet av nöjeslystna, fega och ynkliga dödliga. I flera sekunder förblev hela sällskapet som förlamat av skräck... Hat och ödmjukhet lyste i de ängsliga blickar som riktades mot den fruktansvärde dvärgen. Föremålet för uppmärksamheten försökte sig på ett inställsamt leende, vilket spände hans tunna läppar från öra till öra, för att mildra den hemska förtrollning han kastade omkring sig. Med ett vänligt uttryck i sina slugt djupt liggande ögon ansträngde han sig för att charma och lugna. Släpande graciöst sin klumpfot bakom sig rörde han sig smidigt genom rummet, och visade dessa tvåtusen slavar, medlöpare, lättlurade, bedragare, och dårar rovfågelns profil. Under tiden flög hans ögon över miljonärerna, ambassadörerna, regementsbefälhavarna och filmstjärnorna med ett elakt, frånvarande leende. Det var först när han kom till statsteaterns direktör, Hendrik Höfgen, Geheimeråd och senator, som hans blick till slut stannade."

"Jag hade emellertid en medfödd kärlek till naturen. På somrarna hittade jag ibland ett löv som fortfarande satt fast på en äppelstjälk och sådant löv väckte både glädje och längtan inom mig. Jag luktade på det och bar det med mig ända tills det vissnade. Mor tog hem ett knippe morötter, persilja och rädisor och gurka - och varenda grönsak erinrade mig om dagarna i Radzymin, där jag hade varit omgiven av ängar och trädgårdar."

Författare och titel?

Det måste nästan vara något självbiografiskt av Isaac Bashevis Singer.

Snabbt och korrekt. Bra!
Ur En dag fylld av glädje.

Du tar över pinnen

Samtliga frågetrådar i slumrande dvala (?). Då inget hörts från williamfaulkner på flera veckor får väl tråden anses vara fri för ett nytt citat som kommer här:

Rösterna hängde efter mig hela tiden medan jag satt i bilen och vindlade upp mot bergen söder om San Francisco, men när jag stannade och steg ur uppe i en backe, och slog igen dörren efter mig med ett tjong som i Stravinskijs psalmsymfoni — då tystnade de. Dimmorna kom rullande utifrån havet. Kom inte och tala om för mig att det är molnen som driver in med den västliga vinden och kanar upp efter branterna och förtätas när luften blir kyligare; det är havet som kommer sköljande in över land och sluter om det och sänker det. Så ser det ut uppifrån bergen: det är det vita havet som svallar upp mjukt, det blåser in över sandstränderna med deras långa lejongula fronter, det omsluter apelsinlundarna som vadd kring det blanka mörk gröna bladverket och apelsinernas klargula julgransprydnader, det tränger upp bland buskvegetationen i sluttningarna och till slut kommer det tyst vandrande in mellan rödvedsträden som skuggor av glömda indianstammar. Det är havet, och när man står här uppe i bergen, och andas vid vägkanten med havssältan och dimmans fräna doft av havs klorofyll, ligger Amerika bakom ryggen som en bred brygga mellan två hav, trafikerad av ett folk i ständig rörelse, och med röster som ständigt mal affärer och framgång och forskning och ny rörelse.

Gissar på John Steinbeck ?

Tänker att det kanske kan vara nåt av Pynchon?

On the road (Jack Kerouac 1957).

Nej, författaren är inte amerikan:

För en vecka sedan blev det fred i Europa. Det är långt borta, och dyningarna från Stilla havet kommer så tungt in över stränderna här att man inte kunde höra hur larmet tystnade på den andra skådeplatsen. Så är jag uppe ur dimman och stannar igen och ser hur det kommer vältrande mjukt och vitt in genom klyftan och fyller dalgången och fälten öster om vägens asfaltslinga. Den kommer bullrande fram som bomull ur en rensmaskin och fyller ett stort tråg med sin vita elastiska tyngdlöshet, och jag är alldeles ensam halvvägs upp mot backkrönet och bakom det finns bara rymd och under mig molnen. Jag känner hur backkrönet med en långsam nästan omärklig rörelse förs väster ut mot havet och nu är jag ovanför dess yta och känner hur min ö långsamt driver väster ut för att förenas med de andra öarna.