Gissa Bokcitatet

Ladurie är tyvärr fel, men du är inte helt ute och cyklar.

"Processionerna fungerade emellertid inte som miniatyrmodeller av samhället. De var uttryck för det väsentliga i samhället, dess viktigaste dignités och qualites. I Description bestämdes en persons ”kvalitet” inte av individuella egenskaper som tapperhet eller intelligens utan av den rang eller det ämbete han hade inom sin korporation. Vår källa utgår också från att samhället bestod av korporativa enheter, inte av fristående individer, och att kårerna i sin tur ingick i den hierarki som processionerna förkroppsligade. Denna hierarki defilerade dock inte enligt en enkel rangordning. Som tvisten mellan Penitents Blancs och Penitents Bleus visade, var företrädesrätten en viktig princip, men formerna för den var invecklade. Domkyrkoprästerna kom efter kyrkoadjunkterna, fastän dessa hade lägre rang inom den kyrkliga hierarkin, men inom domkyrkokåren var det de högsta prästerna som gick främst. Olika delar av processionen var indelade på olika sätt- inte bara prästerskap mot lekmän utan ordinarie präster mot sekulärpräster; inte bara högre domare mot lägre utan magistrater mot Gens du Roi (statsadvokater) inom varje domstol."

Testar Fernand Braudel.

Kan det vara Carlo Ginzburg?

Ingen av de föreslagna.
Vår författare är inte gigant av Braudels format
Bättre skribent än Ginsburg men det kanske är en smaksak.

Givetvis var det ingen som år 1750 kunde förutse 1789 års händelser. Vid seklets mitt må den litterära världen ha varit motspänstig, men revolutionär var den inte. De flesta av dess medlemmar kämpade för att bli recenserade i Mercure, uppnå en entrée på Comedie Francaise eller väljas in i Akademien. De livnärde sig på alla möjliga sätt, några på rentes, andra på akademiska yrken och åtskilliga på de jobb som var åtkomliga för pennans män: på journalistik, lärartjänster, sekreteraruppdrag och i tursamma fall på sinekurer. De kom från alla samhällsskikt utom småbondeklassen och från rikets alla hörn utom de efterblivna bygderna i söder.

Mer med ledning av det du skriver än texten (inte ens läst något av henne...) och det faktum att du inte "könar" (tror t o m PK-folket/kulturetablissemanget använder det uttrycket) styckets upphovsperson gör att jag långskottar med en chansning på H C Nordenflycht - ägnade sig ju främst åt poesi men även "skriftställande i allmänhet"...???

Tyvärr! Ditt långskott träffade en skönande som ligger långt från vår författare. Både i tid och rum.

Svårt detta. Letar bland gubbar som jag inte läst och knappt hört talas om. Säger Georges Lefebvre för att hålla tråden igång.

Inte han heller.

Ladurie är bästa gissningen hitintills om man betänker det intresse boken mötte när den kom ut. Den satte en vedertagen teori i gungning.

Sagor som ”Mästerkatten i stövlar” underströk identifikationen mellan herre och katt, och samma innebörd hade vidskepliga sedvänjor som att binda ett svart band om halsen på en katt vars husmor hade dött. Att döda en katt var att bringa olycka över dess ägare eller dess hus. Om en katt övergav huset eller slutade hoppa upp i mattes eller husses sjukbädd, riskerade sjuklingen att dö. Å andra sidan kunde en katt på en döendes säng vara djävulen, som väntade på att ta med sig den sjukes själ till helvetet. Enligt en sägen från femtonhundratalet sålde en flicka från Quintin sin själ till djävulen i utbyte mot granna kläder. När hon dog, orkade inte bårbärarna lyfta hennes kista. De öppnade locket, och ut hoppade en svart katt. Katter kunde skada ett hem. De kvävde ofta spädbarn.

Bruno bettelheim?