Jag kan tänka mig att Frazer drack många flaskor whisky under sina forskningsresor hemma från länsstolen, men på mig är det lite bortkastat får jag erkänna.
Apropå alkohol, här blir dess effekter ett argument för själens förgänglighet:
Tänk sen på vin – när dess eldiga kraft har inträngt i kroppen
och det har spritt sin heta glöd genom alla dess ådror,
varför blir lemmarna då så tunga, och vacklar och raglar
benen, varför blir tungan slapp och sluddrande, sinnet
omtöcknat, blicken ostadigt skum och skrålandet, hickan,
grälen alltmer högljudda – säg, varför inträffar detta
och även annat som hör till ruset, om ej för att vinets
vildsinta våldsamhet förvirrar själen inom oss?
Men om ett ting kan störas så och bringas ur jämvikt,
då är det också, när blott en starkare faktor gör intrång,
dömt att berövas vidare liv, lösas upp och förintas.
Calvino är dessvärre väldigt fel. Montaigne och Pindaros är inga dåliga gissningar men fel de också. Montaigne har bevisligen läst och tagit intryck av det sökta verket, Pindaros däremot kan omöjligen ha känt till det.
Argumentationen fortsätter:
Mången gång när kroppen är sjuk förirrar sig sinnet
långt från förnuft och sans och talet blir som en dåres
och i en tung letargi som får ögon och huvud att sjunka
faller det ner, i en sömn som är ändlöst djup – inga röster
kan det förnimma, känner ej mer igen sina kära
som står bredvid och vill kalla den döende åter till livet
medan av tårars dagg deras kinder och ansikten fuktas.
Eftersom sinnet ej är immunt mot sjukdomens smitta
måste vi sluta oss till att även det är förgängligt.
Sjukdom och smärtsamma kval är båda redskap åt döden
det har vi sett och lärt av många människors bortgång.
Calvino är dessvärre väldigt fel. Montaigne och Pindaros är inga dåliga gissningar men fel de också. Montaigne har bevisligen läst och tagit intryck av det sökta verket, Pindaros däremot kan omöjligen ha känt till det.
Argumentationen fortsätter:
Mången gång när kroppen är sjuk förirrar sig sinnet
långt från förnuft och sans och talet blir som en dåres
och i en tung letargi som får ögon och huvud att sjunka
faller det ner, i en sömn som är ändlöst djup – inga röster
kan det förnimma, känner ej mer igen sina kära
som står bredvid och vill kalla den döende åter till livet
medan av tårars dagg deras kinder och ansikten fuktas.
Eftersom sinnet ej är immunt mot sjukdomens smitta
måste vi sluta oss till att även det är förgängligt.
Sjukdom och smärtsamma kval är båda redskap åt döden
det har vi sett och lärt av många människors bortgång.
Då för jag försöka upprätta mig med en gissning på Plutarchos... I så fall kanske ur Moralia, del II?
Alltså, det är ju hexameter, klarspråk, orsak å verkan, så – kanske den senare del Lucretii IV som Jacobsson i sin översättning utelämnat (för vilket Tönnes Algren i sitt—mitt ex marginalat “Satans skenheliga filister!”)? Måste kolla min lat/fr.
Redigerat: 17, har bara I—III av Ernout.
__________________
Senast redigerad av Zwerchstand 2019-06-15 kl. 23:07.
Alltså, det är ju hexameter, klarspråk, orsak å verkan, så – kanske den senare del Lucretii IV som Jacobsson i sin översättning utelämnat (för vilket Tönnes Algren i sitt—mitt ex marginalat “Satans skenheliga filister!”)? Måste kolla min lat/fr.
Redigerat: 17, har bara I—III av Ernout.
Det är visserligen ur tredje boken, men du har naturligtvis rätt i att det är Lucretius. Översättningen av Björkeson. Tönnes Algren verkar ha varit teosof med ett imponerande exlibris men är mig i övrigt inte bekant. Borde han vara det?
Det är visserligen ur tredje boken, men du har naturligtvis rätt i att det är Lucretius. Översättningen av Björkeson. Tönnes Algren verkar ha varit teosof med ett imponerande exlibris men är mig i övrigt inte bekant. Borde han vara det?
Det var mig en irriterande miss, fast jag inte läst Björkesons rader tidigare.
Jacobssons översättning av samma stycken III:463—84 :
Ja, uti somliga fall under sjuklighet lämnar vår ande
tänkandets riktiga väg; ty den sjuke hörs tala i yrsel,
stundom han sjunker i djup, dödsliknande dvala och vanmakt;
slut medvetandet är och förslappade ögonens uttryck;
döf för de närmastes röst, kan den sjuke ej känna de sina,
hvilka försöka att kalla den döende åter till lifvet,
medan kring bädden de stå där med tårarnas pärlor i ögat.
Alltså bejaka vi må, att vår ande är bräcklig och dödlig,
eftersom sjukdomens stoff kunna tränga sig in i densamma.
Kroppsliga smärtan och sorg äro döden befordrande makter,
hvilket af timade fall vi så ytterligt ofta få röna.
Slutligen hvarföre blifver, då vinets berusande krafter
tränga sig in i vår kropp och förspridas som flytande eldstoff,
kroppen så tung som sten, så att under den vingliga gången
benen oss neka sin tjänst och vår tunga blir slottrig och tanken
slappas och blicke blir matt, skrän, snyftningar spörjas och ordtvist
jämte så mycket dessutom, som vanligen följer med ruset?
Hvarför allt detta, om skälet ej är, att det rusande vinet
mäktar förvirra vår själ, som dock ännu är kvar inom kroppen?
Men hvadhelst som ur ro kan försättas och rubbas ur jämvikt,
gifver tillkänna därmed, att om starkare rubbningens orsak
vore, så följde däraf, att det strax skulle ryckas ur tiden.
Algren då. Jag har funderat en del över hans ordval “skenheliga”. Den finns inget i Jacobssons båda inledningar som föranleder ett sådant utfall. Algren gör det visserligen som fotnoterad reaktion på Jacobssons korta “Sista afdelningen har lämnats oöfversatt.” (av sång IV, alltså icke oväntat det om blommor & bin) men den egentliga skenheligheten misstänker komma av inte Jacobssons text/tomrum utan hans & Algrens personer – vilket kan stämma med vad litet jag märkt av teosofens spår: ett av skämtsam dock bitsk raljans kring allt kälkkyrkligt från denne revisor i Svenska Likbränningsföreningen [J@pp!]. Hans litterära bekantbörande hänger nog på den frågandes skägglängd.
Mitt ex Om världsalltet har f.ö. inte exlibris Algren men Svante Folin: 3.
Nå. Non sequitur Epicur hic obscur:
Citat:
Vilka texter läser ni upp
och vilken vältalare är ert föredöme?
Nå, jag utmanar den styve debattören på ordduell,
på akrobatisk strid i vältalighet!
Ty jag har tidigare tävlat med tre idrottsmän:
jag dräpte kraftlösa krigare,
straffade starka samtida
och fällde mäktigare bjässar i handgemäng:
så jag går inte ur vägen för nägon av mina samtida!
När deras grymma pilar börjar stinga mig,
drar jag genast mitt flinka svärd
som hugger sönder heliga stoder;
jag tar min träsköld i hand,
den som skyddar mina muskulösa lemmar:
jag höjer min dolk av järn,
vilkens dödliga spets plågar de flyende bågskyttarna!
Alltså, upp till strid, mina samtida!
Denna smidiga ström av vältalighet bländar:
den staplar inte fraser på falsk grund
utan tyglar sin kraft med avmätt balans.
Kan dina stämband lika elegant producera ett honungsljuvt flöde av klingande latin?
Som när oräkneliga bin surrar kring i sina håliga kupor
och sväljer floder av honung
och bygger sina stadiga kakor med hjälp av snabeln.
Bländande är i sanning denna skara av vältalare!
Under tider och tidevarv har vi ej skådat en jämbördig falang,
och ej heller i kommande trakter av tidens sfär
skall vi se en skara med sådant lysande rykte!
Friskt satsat, men det bidde nu inte riktigt enligt egna manifestets prognos. 0 träffar på Flashback
Med så rötfuktad avstamp ur Lucretius fick det här bli svårt nog att locka ut trådens ännu i sommarhettan insnöade medtvinnare. Om denna “förvirrande blandning, dessutom skriven på ett utomordentligt förkonstlat latin, smyckat med mer eller mindre förvrängda lånord från grekiska och hebreiska. (Vi har inte försökt återge något av denna språkblandning, det skulle ha krävt en notapparat större än dikten. […]) […] kan man här nästan tala om barock tusen år före barocken.” Det förra citatet och det följande är del ur ett verket inledande oproportionerat rap battle sådant genren florerat här & var genom seklerna. Yo mama:
Citat:
Vad sysslar du nu med för egen del?
Fäller du med yxan heliga ekar
för att bygga upp kvadratiska tempel med tjocka bjälkar?
Smälter du guld i den flammande ässjan
för att smida gyllne örhängen med tunga hamrar?
Eller frambringar du en genljudande melodi på välstämda strängar?
Kanske fyller du det håliga röret med tonrika klanger?
Men med mitt obegripliga skarpsinne anar jag
att du vallar ulliga flockar av får på luktfyllda betesmarker
och envist hänger efter de lärdas tätt hopade skaror,
bärande en vit ryggsäck med böcker,
att du bär en vit mantel över din bleka kropp
och omsluter de muskulösa lemmarna med en skön rock av ylle.
Och du har inget medfött gehör för lärdomens hemligheter
utan anstränger dig fruktlöst att följa de lärdas skaror.
Därför ger jag dig nu med min naturliga auktoritet ett ypperligt förslag:
skynda till din hemgårds torva
och lägg ner hela din kraft på åkerbrukets värv!
Ty alla dina stängsel har trasiga grindar,
dina boskapshjordar betar bland spirande säd,
din sörjande moder fuktar sina fårade kinder med ymnig gråt;
högt ljuder dina barns klagan
och skriken ekar över blommande fält,
din hustru tar en främmande make i stället för dig
och firar det ljuva förbundet med smeksamma famntag:
allt detta manar dig alt återvända till din födelsebygd.
Som när en bergsflod rusar fram över vassa klippor
och den glupska strömmen rycker upp lövträd med rötterna,
rytande dånar, dundrar och brakar,
sköljer bort fördämningarna av lera och slam
och forslar bort det packade gruset i virvelflödet:
med samma virvlande kraft översvallar jag din ström av latin!
[…]
Så fjärran som österns zon är från västerns gräns,
så mycket som solen överträffar stjärnornas facklor med sin rikare strålglans,
så som kämpande soldaters vapendån
överträffar det ljuva surret av bin
och så mycket starkare som den rasande björnen är än det späda lammet:
så tungt ligger vår vältalighets krafter i den ena vågskålen!
Jag ger inget exempel på latinet, det ligger givetvis spikunikt på Nätet (med en blott handfull likar ur samma obsklass), men skumt nog för denna första svenska översättning att dateras 1989.
Med så rötfuktad avstamp ur Lucretius fick det här bli svårt nog att locka ut trådens ännu i sommarhettan insnöade medtvinnare. Om denna “förvirrande blandning, dessutom skriven på ett utomordentligt förkonstlat latin, smyckat med mer eller mindre förvrängda lånord från grekiska och hebreiska. (Vi har inte försökt återge något av denna språkblandning, det skulle ha krävt en notapparat större än dikten. […]) […] kan man här nästan tala om barock tusen år före barocken.” Det förra citatet och det följande är del ur ett verket inledande oproportionerat rap battle sådant genren florerat här & var genom seklerna. Yo mama:
Jag ger inget exempel på latinet, det ligger givetvis spikunikt på Nätet (med en blott handfull likar ur samma obsklass), men skumt nog för denna första svenska översättning att dateras 1989.
Nä, inte som “barock tusen år före barocken”. Denna kulturens luxurianta förruttnelsesvamp (för att översätta en spriddare ID-stämpel) må vara nog så anförd, men så att säga i direktsändning.
Om dagens ordning:
Citat:
Jag har ofta vandrat hemliga vägar här
och genomströvat traktens avlägsna gårdar,
jag kan leta mig fram till de vänliga åborna
som gärna ger mat åt de vandrande forskarna.
Fyll nu stigen i täta led
och höj era heliga huvudbonader mot skyn
så alt inte grymma vildar fäller oss med dödsbringande pilar!
Ty lurande rövarhorder omger dessa vägar
och överfaller ofta flockar av resande med bågskott,
plundrar dem och flyr med rovet;
ja, de har dräpt väpnade skaror med sina svärd.
[…]
Två knackningar får ett högt rop till svar.
Hur glatt visar inte en stadsbo vägen till värdshuset för den vandrande kohorten!
För undan den spända låskolven med den kringliga nyckeln!
Den välvda hallen leder till ett rent rum,
ett rum som ständigt sopas med kvastar av björk
och aldrig belamras med upplag av tändved.
Här har vi ett illaluktande rum
fullt av packad smuts
här sopas inte med lövrika kvastar!
Fyll det stadiga handfatet med vatten
och tvätta era smutsiga fötter med ymniga flöden:
två era leriga fotsulor rena med den glasklara vätskan!
Häng era vita bokväskor på väggen,
låt dessa sköna väskor hänga i en jämn rad
så att det enkla folket finner ögonfägnad däri.
Täck bänkarna med hyenden av läder,
rör om i den glödheta ugnen ute på gårdsplanen.
Lägg på hög små spånor av torr tändved
så att en eldsprutande brasa må välla fram,
alstrande en värme som känns
och fördriver kölden från härden!
Vem vill nu be dem som äger allt detta
att dela med sig av sitt ljuvliga överflöd?
Ty jag har en latinsk black om foten,
och kan inte tala god iriska.
Jag håller de rasande vakthundarna på avstånd med min påk!
Verket är ett UFO som främst bland en handfull andra bildat litterär skola karakteriserad av språklig bastardisering (särskilt teleskopneologismer av grekiska/hebreiska och latin), generell tunglast av ego, bilder och mytologiskt namndroppande, samt en tendentiöst framhållen gyllene rad. Givet detta kunde man vänta sig en lika tydligt murad storform – låt stå med olikfärgad sten, illa bruk & praktfulla sprickor – men det var nog av mindre vikt för dessa till synes övermodiga latinare i en naturligt avgränsad del av världen. Resultatet påminner inte så litet om vår tids nyss kringskränande studentflak, vars sånger till det egna lovet för att ha ‘tagit’ studenten (vilket numer hänger mer på fullgång än egentlig examination) lägger huvudbetoningen på en svordom.
Citat:
Om många ting
Den ryktbara skaran prunkar i blomstrande prakt,
den omger sig med svällande röda ytterplagg,
sveper sig i många slags dräkter av mångfaldig glans:
några bär purpurfärgade mantlar,
andra klär sig i vitt,
andra sveper sina muskulösa lemmar i skarlakansrött.
Många kastar en massa brokiga plagg över kroppshyddan,
de blandar purpurskjortor
med gula mössor på hjässornas krön;
de glättar sina krulliga lockar,
knyter de gula flätorna
och bär bländvita boksäckar på ryggen.
Många håller fyrkantiga sköldar i vänsterhanden,
medan den andra handen svänger en järndolk;
de äger också andra ting
som jag inte skall söka beskriva: min tid är kort.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
