BRA! Visst är det Gyllenhammar när det begav sig- ”Jag tror på Sverige” heter verket.
Massajen tar över!
Tackar! Tyckte jag kände igen tonfallet...
Jag vågade inte göra någonting. Jag bara stod alldeles stilla. Men bultandet fortsatte.
- Jag slår in dörren om du inte öppnar.
Jag öppnade dörren. Det sög till och gjorde ont i magen.
Utanför stod en storvuxen man. Han var klädd i läderjacka och hade håret i en hästsvans.
Han hade en mc-hjälm i handen.
- Vem fan är du? sa han.
Jag viftade med nyckelknippan och förklarade om Danskan. Han lyssnade inte. Han klämde sig förbi mig och stövlade runt i lägenheten och ropade:
- Fredrik! Var är du?
Han kom tillbaka.
- Jag fattar inte var han är, sa han och satte sig tungt ovanpå tidningarna på hallbordet.
- Jag letar också efter honom, sa jag. Han har varit borta i åtta dagar.
-Conny, sa han och sträckte fram handen.
- Johnny, sa jag.
- Det rimmar, sa han.
- Är du också musiker? sa jag.
- Nej, jag är filosof, liksom, svarade han. Jag försöker fundera ut om människan kan välja sitt liv som hon vill.
Jag kom för sent till middagen och mamma var sur.
Efteråt satt jag på mitt rum och skrev. Vi bor i våra fyrkantiga hus.
Men det finns en inre glöd.
En längtan.
Mamma kom in och läste över axeln.
- Det är bra, sa hon. Du kanske ska bli författare.
Hon släckte taklampan, öppnade fönstret på glänt, tände läslampan vid sängen och vek upp täcket. Det gjorde hon varje kväll klockan åtta.
En kylig frisk luft kom in i rummet. En koltrast sjöng utanför på gården.
- Puss, puss, sa mamma.
