Gissa Bokcitatet

- Jag är ingen barnunge.
- Hur gammal då?
- Tjugofem. Och ni?
- Trettionio.
Han lät undslippa sig en så oartig liten vissling att hon ett ögonblick var nära att bli ond, sen brast hon i skratt.
- Varför skrattar ni?
- Den uppskattande visslingen . .
- Den är mycket mera uppskattande än ni anar, sade han och gav henne en så öm blick att hon kände sig generad.
Vindrutetorkarna slog takten mot rutan till ingen som helst nytta, och hon undrade hur han kunde köra. När hon steg in hade hon rivit sönder en strumpa. Hon kände sig förunderligt upprymd i denna obekväma bil med denne okände och synbart betagne unge man och med regnet som föll in genom suffletten och smutsade hennes ljusa kappa. Hon började gnola: när hon hade betalat skatten, skickat underhållet till modern och ordnat upp sina skulder i affären skulle hon ha kvar . . hon hade inte lust att räkna efter. Simon körde fort, han också. Hon tänkte på Roger och på den natt hon hade haft och blev dyster.
- Ni skulle inte vilja äta lunch med mig en dag?
Simon talade snabbt, utan att se på henne. Ett ögonblick blev hon rädd. Hon kände honom inte, det skulle betyda att hon fick anstränga sig att konversera, att hon måste fråga ut honom om honom själv och att hon klev in i en ny människas liv. Hon värjde sig.
- Den närmaste tiden kan jag inte, jag har för mycket att göra.

Hon måste ha kommit hem strax före honom, hon hade fortfarande kappan på. Hon var blek, och när han steg in kastade hon sig intill honom och stod stilla kvar mot hans axel. Han slöt armarna om henne, lade sin kind mot hennes hår och väntade på att hon skulle säga något. Han hade gjort rätt i att skynda sig hem, hon behövde honom, något måste ha hänt henne, och när han tänkte på att han hade haft en aning om det kände han en oändlig ömhet för henne. Han var hennes stöd. Visst, hon var stark och oberoende och intelligent, men hon var antagligen kvinnligare än någon annan kvinna han känt, det visste han nogsamt. Därför var han oumbärlig för henne. Sakta gjorde hon sig fri ur hans omfamning.
- Har du haft en skön resa? Hur var det i Lille?
Han gav henne en hastig blick. Nej, naturligtvis anade hon ingenting. Hon hörde inte till den sortens kvinnor som gillrar fällor av det slaget. Han höjde ögonbrynen.
- Tja, så där. Men du då? Vad är det med dig?
- Ingenting, sade hon och vände sig bort.
Han insisterade inte, hon skulle tala om det sen.
- Vad har du haft för dig här?
- I går arbetade jag. Och idag var jag på en konsert i Salle Pleyel.