Jag har alltid tyckt att det gamla språket lever särskilt starkt i växtnamnen. Ag och arv, rams och pors, ryl och kvanne, törel och try, vädd och näva, det låter ursprungligt och riktigt, som hade också namnen vuxit ur marken. De lärda herrarnas påhitt är däremot ofta mer beskrivning än ord som kan få liv: bergduntrav, revärenpris, grässtjärnblomma – och ett försök som damspelslilja är så konstlat att det fastnar på tungan. Så skulle aldrig en redlig danneman ha formulerat sig. Den rätta klangen har däremot lomme och skräppa, bräken och lånke, galtbröd och äxing.
Ibland syftar namnen på glömda funktioner. Skäfte är en fräkenart som användes till polering av träskaft. Frossan eller ältan botades med ältgräs. Plister hänger samman med verbet blåsa; man gjorde visselpipor av skaften.
Kanske beror de gamla namnens magi på att de sällan används. Man förstår dem inte riktigt och fyller dem med egna drömmar.
Kerstin Ekman skrev väl om en äng, gissar på henne.
Ezra Pound var en lysande översättare, ofta från svårtillgängliga språk som kinesiska och japanska. Några kritiker har påstått att ju mindre han förstod, desto bättre för översättningen. Den skapande kraften behövde en viss frihet; när kunskaperna ökade blev han pedantisk och didaktisk.
Diktens funktion är just denna: att ge en första rörelse.
På min skoltid måste man samla växter, men som de flesta pojkar var jag fullkomligt likgiltig för botaniken. I slutet av augusti fanns dock ingen återvändo; vi rusade ut med portörer i axelband och rafsade ihop vad som fanns. Av våra herbarier att döma dominerades den svenska floran av höstväxeter på ett ytterst märkligt sätt.
Så småningom blev det förhör på samlingen: svenskt och latinskt namn, klass och familj, växtplats. Trots at jag då, i tolv-trettonårsåldern, var helt ointresserad, sitter dessa ramsor som nitade i huvudet, fast det är mer än 35 år sedan. Och jag kan inte gå förbi en soptipp utan att tänka på det ord vi fick lära oss att skriva på etiketten: ruderatplats.
Vi visste inte ens vad ett enda latinskt namn betydde, och vi frågade inte heller. Det är en kuslig tanke att man minns det meningslösa och inte har förmåga att sovra funktionellt. Och ännu värre: att man inte gör minsta försök att förstå det mönster som tvingas på, utan blint accepterar.
En helt annan typ än Ekelöf. "Du är bara en människa", sa grävskopan och blåste avgaser på mig. "På mitt högre organisationsplan syns han tydligt. Vi har äntligen löste problemet med skrotbilarna. Vi pressar ihop dem och gjuter in dem i block av betong. Av dessa betongkuber, armerade med våra käraste tankar och drömmar, är den majestätiska staten byggd. Det är en man, åttio meter hög, med ena armen lyft till hälsning mot överljudsplanen som ska komma.
"Tomgångsmessias, så klart. "
Gatukontorets Parkavdelning är en förverkligad utopi i miniatyr. Man har goda inkomster, trygghet, inget ansvar, ett arbete eller kanske rättare ett tidsfördriv som borde vara tilltalande. Någon stress förekommer inte. I maj lossar ett par lastbilar era sten och cementplattor, i augusti har stenhuggaren och plattläggaren ännu inte synts till. Ingen blir förvånad om det dröjer några år; större är inte kraven på planering. Som alltid är den utopiska företagsformen nedbrytande; man hamnar i slapphet och godtycke. Drivkrafter saknas. De många små utopiernas slöhet adderas till den stora katastrofen.
På min skoltid måste man samla växter, men som de flesta pojkar var jag fullkomligt likgiltig för botaniken. I slutet av augusti fanns dock ingen återvändo; vi rusade ut med portörer i axelband och rafsade ihop vad som fanns. Av våra herbarier att döma dominerades den svenska floran av höstväxeter på ett ytterst märkligt sätt.
Så småningom blev det förhör på samlingen: svenskt och latinskt namn, klass och familj, växtplats. Trots at jag då, i tolv-trettonårsåldern, var helt ointresserad, sitter dessa ramsor som nitade i huvudet, fast det är mer än 35 år sedan. Och jag kan inte gå förbi en soptipp utan att tänka på det ord vi fick lära oss att skriva på etiketten: ruderatplats.
Vi visste inte ens vad ett enda latinskt namn betydde, och vi frågade inte heller. Det är en kuslig tanke att man minns det meningslösa och inte har förmåga att sovra funktionellt. Och ännu värre: att man inte gör minsta försök att förstå det mönster som tvingas på, utan blint accepterar.
Känner igen detta men det var länge sedan. Är det möjligen en självbiografisk tillbakablick av Piraten?
