Gissa Bokcitatet

Ursprungligen postat av Skamander

Ursprungligen postat av Massajen

Från jordkretsens ände, från hålor och hav
där morgnarna födas ur nätternas grav
kom, kom, kom!
O ni, som församlas med skärande skri
när städer begravas i spillror, och ni
som skockas på havet, när skepp gå i kvav
och gunga på vraket och hånskratta gällt
åt drivande sjömän i feber och svält,
kom, kom, kom!
Lämna lägret, blodbestrött
där en fri nation har dött;
lämna hatets glöd att pyra
under askan som en rest,
högre blott skall flamman yra
när ni rör i den härnäst!
Lämna ert bestyr att etsa
självföraktets lömska skrift
i de ungas själ med gift!
Lämna helvetet att hetsa
Den förrycktes fantasi;
dåren, grymmare än ni
rasar i sin skräck.
Kom, kom kom!
Vi flyga från helvetets portar i sträck
och tynga de klagande vindarna ner
men möda oss fåfängt i väntan på er.

Ursprungligen postat av Massajen

Från fjärran tid beskydda vi
de dödliga som våndas i
den högsta maktens tyranni.
Vi andas, sådan än den är,
människotankens atmosfär,
ibland så skymd av dunst och dimma
som stormig dag, vars avskedstimma
ger ödsligt sken ur molnens bryn,
ibland så ljus som allt emellan
den genomskinligt klara skyn
och den orörligt stilla källan.

Som fiskarna i havets våg,
som fåglarna i luftens vidd,
som tankarna i mannens håg
vi färdas med vår boning spridd
här och var, ogripbar,
och genom alla element
vi bära med oss oavvänt
den profetia som i dig
begynner och fullbordar sig.

Kör av andar

Vi komma likväl
från människans själ,
som nyss var en mörkrets fjättrade träl,
men vaknar i dag
som en arkipelag
med lugna och mäktiga böljeslag.

Från den djupa hall
under havets svall,
där grottor välvas av pur kristall;
från de torn, där idén
med sitt evighetssken
beskådar de dansande timmarnas scen.

Från gemakens natt
av kyssar och skratt
där de älskande gripa i lockarna fatt;
från sirenernas land,
som med älskogsband
håller kvar edra skepp vid sin azurstrand.

Från de tempelkrön,
där människans bön
i bildverk och dikt gestaltar sig skön;
från de källors mystär,
dit Forskningen bär
sina Daedalusvingar att vigas där.

År efter år
av tårar och sår
ha i helvetesdy våra steg satt spår;
på stormsvept mo
under frostens klo
fann lyckans ört ingen plats att gro.

Nu i lätt sandal
glömmer foten sitt kval,
och vingarnas dagg rinner balsamsval,
och en himmelsk bris
sjunger kärlekens pris,
som gör allt den ser till ett paradis.

Ursprungligen postat av Skamander

Ursprungligen postat av Magmunnen

Du konung över gudar och demoner
Och alla andar, utom en – så långt
de fylla dessa världar, vilkas kretslopp
vi här bevaka, du och jag allena,
i rymdens natt! Betrakta denna jord,
av dina slavar krälande befolkad,
dem du för knäfall, bön och altartjänst,
för nöd och brustna hjärtans hekatomber
belönar blott med självförakt och fruktan!
Men mig, din fiende, lät blind av hat
du fängsla här och till ditt hån besegra
min egen smärta och din tomma hämnd.
Tre tusen år av sömnbestulna timmar
och sönderslitna ögonblick, som åter
förena sig till åratal – oändlig
tortyr och ensamhet, se där mitt rike!
Långt mera ärofullt än ditt likväl,
mäktige gud! Allsmäktige, o hade
jag endast värdigats att dela skammen
av tyranniets usla tron med dig,
då hängde jag ej naglad vid ett berg,
svart, vintrigt, oerhört – och utan minsta
ört eller insekt, utan spår av liv.
Ve mig, o ve mig! Kval och kval för evigt!

Ursprungligen postat av Skamander

Ursprungligen postat av Massajen

Så sjunker örnen, fångad i ett åskmoln,
på Kaukasus, med sina bräckta vingar
hoptrasslade i stormen, med sin blick,
den solskarpt spejande, förblindad av
den vita blixten, medan tunga hagel
slå mot hans kropp, som faller lodrätt ned
snart övertäckt av rymdens is och snö.

Ursprungligen postat av Fortran77

Ursprungligen postat av Skamander