2005-11-20, 21:45
#1598
2005-11-21, 12:59
#1600
Citat:
Ursprungligen postat av petersen
Tror att det är Fredrika Bremer och gissar på Hertha.
Ingen dålig gissning, dock ej med den procentsats av brahet som skulle kunna klassificera den som korrekt.
Min framgång syntes stor, i den tiden ännu mer än nu. Sådant hade gjort personers lycka. Mig förvirrade den ännu mer än den smickrade. Man talade om tidig, förundransvärd mognad. - Min Gud! Jag var, eller rättare, (ty jag vill alldeles ej neka det förledande av ögonblickets bifall), jag blev allt mera tröstlös över min omognad. Ingenting är att misstro så, som tidiga framgångar. Man borde bli rädd för dem.
/.../ Under hela denna tid var jag fullkomligt ofruktbar, och på sånggudinnornas gunst var icke att tänka. Lagerkransen, vilken jag vederbörligen erhöll såsom magister, föreföll mig såsom en grym ironi. Grep jag till pennan så korsade sig för mig alla möjliga manér och stilar, ur förrådet av en vidsträckt läsning. Drager jag facit av denna i avseende på vad jag inhämtat i vitterhet och konst, så stannar jag i synnerhet vid fyra författare, som på mig övat en stor och evärdlig inflytelse: Rousseau och Schiller - Shakespeare och Goethe; - de förra under den tidigare perioden av mina läroår, de sista under den senare - det vill säga till min dödsdag.
2005-11-21, 19:18
#1602
2005-11-21, 19:42
#1603
2005-11-21, 19:45
#1604
2005-11-21, 21:04
#1605
2005-11-21, 21:21
#1606
"Talakten" skulle väl ligga bra i munnen på t.ex. Horace Engdahl, men det där "mina herrar", hm. Gissar hejvilt på att det rör sig om Horaces inträdestal i akademien.
Edit: Ovanligt extradum gissning förresten, eftersom man knappast endast apostroferar "herrar" i akademien. Nåja, nu får den stå där och skämmas.
Edit: Ovanligt extradum gissning förresten, eftersom man knappast endast apostroferar "herrar" i akademien. Nåja, nu får den stå där och skämmas.
2005-11-21, 22:15
#1607
Citat:
Ursprungligen postat av Pojken med guldbyxorna
"Talakten" skulle väl ligga bra i munnen på t.ex. Horace Engdahl, men det där "mina herrar", hm. Gissar hejvilt på att det rör sig om Horaces inträdestal i akademien.
Edit: Ovanligt extradum gissning förresten, eftersom man knappast endast apostroferar "herrar" i akademien. Nåja, nu får den stå där och skämmas.
Edit: Ovanligt extradum gissning förresten, eftersom man knappast endast apostroferar "herrar" i akademien. Nåja, nu får den stå där och skämmas.
Horace är det inte, men det var en intressant gissning. Jag kan inte komma på någon annan koppling till Dr Engdahl än att en av hans bordskamrater har skrivit (minst) en dikt om den här citerade gossen.
Varje människa har vänner. Varför skulle inte poeten kunda vända sig till sina vänner, till människor som på ett naturligt sätt står honom nära? Sjöfararen kastar i ett kritiskt ögonblick en förseglad flaska i havets vatten, med sitt namn och en beskrivning av sitt öde. Många år senare strövar jag omkring på dynerna och finner flaskan i sanden, läser brevet, får kunskap om tidpunkten för händelsen, om den omkomnes sista vilja. Jag hade rätt att göra detta. Jag bröt inte ett främmande brev. Brevet som var förseglat i flaskan var adresserat till den som finner det. Jag fann det. Det är alltså jag som är den hemlige adressaten.
Min skänk är arm, min stämma icke stark,När jag läser Baratynskijs dikt, upplever jag samma sak som om en sådan flaska kommit i mina händer. Havet, med hela sin enorma urkraft, kom den till bistånd – hjälpte den att fylla sin mission, och en känsla av Försyn griper upphittaren. I sjömannens ikastande av flaskan och i Baratynskijs avsändande av dikten finns två lika tydligt uttryckta moment. Brevet är, lika lite som dikten, inte adresserat till någon särskild. Inte desto mindre har bägge en adressat: brevet – den som av en slump finner det i sanden, dikten "läsaren framgent". Jag skulle vilja känna den, som när han läser de anförda raderna av Baratynskij inte rycker till i en glädjefull och kuslig skälvning, en sådan man brukar erfara när man oväntat kallas vid namn.
men lever gör jag – och på denna jord
behagas något av det liv jag för:
En dag skall någon i en annan tid
upptäcka det i mina dikter; och, vem vet? –
måhända finner han min själ ej olik sin.
Som jag har funnit vänner i mitt liv
skall jag ock finna läsare framgent.
Balmont förklarar:
Jag känner ej den vishet, som duger väl åt andra,Vilken kontrast är det inte mellan den obehagliga, inställsamma tonen i dessa rader och den djupa och anspråkslösa värdigheten i Baratynskijs dikt. Balmont rättfärdigar sig, ber liksom om ursäkt. Det är oförlåtligt! Det är otillbörligt för en poet! Det är det enda som inte kan förlåtas! Poesi är ju medvetandet om att man har rätt. I det givna fallet saknar Balmont detta medvetande. Han har tydligt förlorat hållpunkten. Den första raden tar livet av hela strofen. Poeten förklarar genast att vi inte intresserar honom:
med enbart flyktighet fyller jag min dikt.
I denna flyktighet jag skådar hela världar,
uppfyllda av föränderlighetens färgsprakande lek.
Förbanna ej, ni vise, vem är väl jag för er?
Jag är ju blott ett moln, flammande av eld,
jag är ju blott ett moln – se, jag seglar fram
och kallar alla drömmare – men er kallar jag ej.
Jag känner ej den vishet, som duger väl åt andra.Oväntat för honom själv, betalar vi med samma mynt: om vi inte intresserar dig, intresserar du inte heller oss. Vad bryr jag om ett moln, det finns ju så många... Riktiga moln har dessutom den fördelen att de inte driver gäck med folk. Avståndstagandet från "samtalspartnern" går som en röd tråd genom hela Balmonts poesi och förtar i hög grad dess värde. I sina dikter behandlar Balmont ständigt någon, förhåller sig ständigt till någon utan aktning, vårdslöst, högdraget. Denne "någon" är just den hemlighetsfulle samtalspartnern. Icke förstådd, icke erkänd av Balmont, hämnas han denne grymt. När vi talar söker vi i samtalspartnerns person sanktion och bekräftelse på att vi har rätt. I synnerhet poeten. Det omistliga medvetandet om ens poetiska rätt saknas ofta hos Balmont, eftersom han inte har någon ständig samtalspartner. Härav två obehagliga extremer i Balmonts poesi: inställsamheten och djärvheten. Balmonts djärvhet är inte äkta, inte uppriktig. Behovet av självhävdelse hos honom är rent sjukligt. Han kan inte säga “jag” halvhögt. Han skriker "jag": "Jag är oväntat plötslig – jag är lekande dunder". På Balmonts poesivåg väger skålen "jag" bestämt och orättvist över skålen "icke-jag", vilken visat sig för lättviktig.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera