Gissa Bokcitatet

En mycket bra gissning. Citaten är emellertid skrivna av en exilförfattare, ungefär trettio år efter Daniels bok. Författaren, som har fått nytt medborgarskap, är inte amerikan.


"Denna natt högg samma kvinna tänderna i hans skjortkrage och bar honom över bron där de trasiga plankorna lurade med sina fällor. Sedan sjönk hon ner bland buskarna och kvävde barnets skrik. Pojken kämpade emot en stund men så stelnade han till, han skrämdes av det nya, av kvinnans darrande hand. Nu var han tyst och såg hur världen föll sönder i föremål som han kunde nämna vid namn och som därefter gjorde ont i ögonen. Månen, en frusen sol. Bron som inte bar på någon lycklig hemlighet längre. Doften av vatten som upphört att föra tanken till moderns svala, fräscha händer. Men framför allt kvinnan som satt i mörkret med ansiktet ängsligt sträckt mot ett hot."

Andreï Makine?

Jepp. Citaten är från exilryssen, numera franske medborgaren, Makines roman Rekviem för öst (Requiem pour l'Est).


Över till C.B.G.

Tack!

Jag spinner vidare på det nutida temat och söker en relativt nyutkommen roman av en visserligen ej världsberömd men dock knappast okänd författare.

"Men Nietzsche hör ändå inte till dem. De varggrå kan ingenting ha begripit av konstens tyngdlöshet. De ser inte den svävande Zarathustra, uppfattar bara hans groteska profetia om den högre människan de vill spegla sig i.
Richard Strauss förstod. Och hans Zarathustra inspirerade mycket riktigt till att ta upp komponerandet igen. De grå har aldrig kunnat inspirera någon till något som helst. Har de inte i själva verket förgripit sig på Nietzsche som de förgriper sig på honom själv? Och just nu använde de sin missuppfattade filosof som en falsk nyckel för att försöka oförmärkt ta sig in i honom."

Jag gissar på en författare jag inte har läst, men som står på min söklista:
Bengt Hallgren - Kan det ha varit Nietzsche?

Rätt nationalitet men tyvärr fel författare.

"Vad skulle han kunna övertyga en tvivlare om är hur skruven dragits åt för konstnärerna, författarna och kompositörerna. Hans förlag har faktiskt övertagits av nazisterna och de gamla ägarna kastats ut på gatan. Bara detta vidriga formulär de nya cheferna tillhållit honom att fylla i, med bryska frågor om han var av tyskt blod, rasförvant eller icke-arier, frågor som sträckte sig tillbaka till mor- och farföräldrar och genast väckte en impuls att gyckla med formuläret."

"Arier? Nej vi ungrare är finnougrer, kanske till och med nordturkar. Och sårad, när och var? Jo, under dagarna för 'Anschluss' i Wien. Men man kan inte tillåta sig att skämta med brottslingarna."

Är det månne ur Carola Hanssons Steinhof?

Nej, dessvärre är det också fel.

Romanen, en produkt av det 21:a århundradet, har en ramberättelse som utspelar sig i Frankrike under en tidsrymd av högst ett par timmar. Huvudpersonen betraktas som en de främsta inom sitt gebit och är långt mera känd än författaren.

"Det nya landet är en väldig ointresserad stumhet, en kultur som halvt om halvt vänder honom ryggen redan innan han kommit inom synhåll. För en europeisk intellektuell som kommit hit med sin ryktbarhet, sin integritet och sin radikalt nyskapande insats i bagaget kan reaktionen han möter se ut som en bojkott. Men om man tänker efter lite. Vad är det nu det nya värdfolket fått på halsen? Vad de ser är en liten tunn och blek ungrare, en av dessa tusentals och åter tusentals anonyma, nej, abstrakta européer som sökt sin tillflykt här på den trygga sidan om Atlanten."

Liten, tunn och blek... 48 kg om jag minns rätt från de få sidor som jag hann med innan boken lånades ut. Bela Bartok mot Tredje riket av Kjell Espmark borde det kunna vara.

Rätt svar!

Camberwell talar.

"När det någon gång inträffar, att en diktare eller konstnär i sin alstring överskrider gränserna för de tillåtna och därigenom missbrukar de gåvor, med vilka försynen utrustat honom, fyllas icke blott människorna utan även de små hundarna med sedlig harm.
Det märkte jag senast i går.
Då klockan slog tre steg jag ut ur Biblioteket, trött av forskarmödorna inom dess svala murar och fullastad med böcker så tjocka som jag aldrig blir och så lärda att ni icke ens skulle förstå titlarna, om jag räknade upp dem.
Det var en varm och välsignad sommardag. Jag vek av in på en sidoväg under de stora gröna träden. Och så förde mig slumpen omsider till den kulle, där Farfadern sitter orörlig och tyst och drömmer, medan gossen sover i hans knä.
På soffan framför bronsgruppen sjönk jag ner tillintetgjord, kastade böckerna till höger och vänster om mig, tände en cigarett och slöt ögonen till hälften. Jag har märkt att man ser världen mera syntetiskt då man ser den med halvslutna ögon; alla linjer blir renare och enklare, alla obehövliga och förvirrande små nyanser drunkna, figurerna glida fram och tillbaka över scenen som silhuetter i skilda plan. Och hur lyckligt var det icke att jag satt med halvslutna ögon just nu, då två så gräsligt fula gamla fruntimmer gingo förbli med en liten svart hund i ett snöre!"

"Det liv jag lever är en dunkel och förvirrad dröm. En gång kommer jag att vakna till en annan dröm, som står verkligheten närmare och har en djupare mening än denna. Ur den drömmen kommer jag att vakna till en tredje och sedan till en fjärde, och varje ny dröm står sanningen närmare än den förra. Detta närmande till sanningen utgör livets mening, och den är sinnrik och djup. Och i glädjen över att veta, att jag i min odödliga själ ägde ett kapital, som icke kunde förloras på spel och icke utmätas för skuld, förde jag ett utsvävande liv och slösade likt en furste med vad jag ägde och vad jag icke ägde."