Gissa Bokcitatet

Ja, herrejävlar, märkligt synkat. 😎

Snoilsky?

Det lät nästan lite oscarianskt där, men det är inte Snoilskys epok.

— Nej, vilka klagorop!
— Nej, så krank av kärlekslusta
till en vind och till en flod!
— Må hon säga vem hon väntar!
— Säga, efter vem hon suckar!
— Med sin kvinnofamn förtorkad
och med sina färger sprucken!

— När natten kommer ska jag säga det,
när den ljusa natten faller.
När natten kommer, vallfartsnatten,
rispar jag upp min underkjols volanger.

— Och så blev det natt på stunden.
Plötsligt såg vi nattens fall!
Titta, som det faller skugga
över bergens böljesvall.

Ett par gitarrer börjar spela.

Nordenflycht?

Nej, vi ska faktiskt åt andra hållet i tiden. Men det är nog riktigt att identifiera arkaiska tongångar, som har att göra med diktens genre och koncept:

HANE

reser sig och svänger med hornet

O så vit hon är,
den sorgsna bruden!
Klagande hjärta som bland löven klappar!
Nejlika och röd vallmo blir hon genast,
när hanen vecklar ut sin kappa.

Han kommer närmare

Om du följer med i pilgrimståget
för att be om frukter åt din buk,
klä dig inte då i sorgens slöja
men i ljuvligaste hollandsduk.
Kom så ensam till de fikonsnår
bakom muren där vi möte stämmer,
och var tålig mot min kropp av jord
intill gryningstimmans bleka jämmer.
Som hon lyser!
Som hon lyste,
o som bruden kröker sig av lust!

Kröker sig av lust ... jo, jag tackar.

Stagnelius?

Det är inte så dumt gissat, det finns nog någon andlig släktskap, även om vår författare sannolikt inte ens hört talas om Stagnelius.

Men vi skall som sagt åt andra hållet i tiden, från Snoilsky räknat. Det är en översättning. En antydan om landskapet:


Låt grenarna svaja för sol och vind
och källorna sprudla runtomkring!

Som om hon talade med ett barn

På gården skäller hunden,
i träden vinden susar.
Oxarna bölar mot herden
och månen mina lockar krusar.

Vad är detta:

En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ner till Mälarstranden, där ångbåtarna låg.

Fjärde kapitlet:

Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på fördäcket.

Yeats?

Jag gissar på Snorre.

Rilke?