Gissa Bokcitatet

Ja, precis. Jag skruvade på mig under läsningen av Gregorius för att klyftan mellan Söderbergs lysande litterära stil och Ohlssons sladdriga journalistprosa blev för plågsam. Själva idén i sig kändes mest som att åka snålskjuts på Hjalmar Söderberg.

Andra skottet mitt i prick, trots mina slarviga parametrar.
Ur "Textasen, om textens njutningar" (Le plaisir de texte), överförd till "svenska" 2015, med förord av Horace Engdahl.
Du har äran att konfundera oss med ett nytt citat.

Jo, Söderberg-boken var faktiskt helt ok. Men som recensent slirar han en hel del. Kanske eftersom han behöver se till att hålla sig anställningsvärd.

Tackar! Här kommer nästa. Vem skrev, vad heter boken?

När jag beställde in mitt älsklingsvin i Strasbourg, gjorde den vithårige vinkyparen en behärskat förtvivlad gest: om jag inte misstyckte, ville han rekommendera ett annat vin. Vad då? Jo, det hette så och så. Och var växte det? Jo, "på berget intill". Nå, men vad är det då som skiljer detta vin från mitt gamla älsklingsvin? Vinkyparen lutade sig fram, hans ögon fick en hemlighetsfull glans, när han höjde handen till det speciella magiska fingergrepp, som i Frankrike är detsamma som en vällustig smackning, och sade:
- Monsieur, c'est la même chose. Mais ce n'est pas la même chose... (Dvs.: Min herre, det är samma sak. Men det är inte samma sak.)
Och han tillade, förtjust över sina distinktioner:
- Inte sant? Ni förstår?
- Absolut, svarade jag.

Chansar på Strindberg Bland franska bönder.

Chansa ska man göra. Detta är inte Strindberg men en svensk är det.

Hoppar till ett annat kapitel:

På ett båtdäck fick jag nyligen höra den märkliga felsägningen "grekisk-katolsk brottning", och uttrycket kom mig att minnas en episod, som jag själv upplevat. Den är inte mycket märklig och föga svår att genomskåda. Men den belyser ganska väl en psykologisk lag: det som människan med all makt försöker glömma, inristar hon just genom denna anstränging i sitt medvetande och gör det dubbelt aktuellt.

Författaren troligen född före 1940?

Nu ska jag vara sträng och säger att den frågan svarar jag på när du gissat ett namn.

Formen "upplevat" indikerar detta. Hjalmar Söderberg?

Var tvungen att slå upp boken och kolla att det var rätt avskrivet. Ja upplevat står det.

Ej Hjalmar Söderberg dock. Men den vi söker är mycket riktigt född före 1940.

Återkommer med nytt citat om en stund.

Här kommer det utlovade. Hoppar igen till någonting helt annat:

Det finns en sorts vägar i Bergslagen, som jag har en alldels speciell förkärlek för. De är egentligen gamla järnvägar, men det var längesedan de sista små tågen gick fram där. Någon brukspatron hade i ett anfall av storhetsvansinne anlagt sin egen järnväg för att frakta den dyrbara malmen ned till sin hytta och smälta den till järn.

Några år eller några decennier segade sig de små tågen fram genom vildmarken, där älgarna ganska snart vande sig vid deras stönanden och rökmoln. De små loken rusade på den smala banan genom en vildmark utan människor, på smala näs mellan blå sjöar eller genom tunnelliknande uthuggningar i bergslandskapen.

Men så kom en ekonomisk kris. Och bruket gick över styr. Inga tåg störde längre friden: rälsen revs upp och vägen växte ganska snart igen. Och nu kan bilisten endast med svårighet och med uppbjudande av stor försiktighet föra sin bil fram på dessa smala vägar.

På en sådan f.d. järnväg mötte jag en vinterdag en annan bilist. Jag hade tagit mig över en smal bro, som knappt rymde min egen vagn, tryckte sedan gaspedalen i botten för att ta mig uppför en påfallande ishal backe och mötte på krönet en annan bil, vilken liksom min egen tvärstannade. Vi satt en stund tysta. Så steg jag ut ur min vagn och undersökte förhållandena. Ja, om han kunde köra några decimeter längre ut mot vägkanten, skulle jag kunna ta mig förbi genom att köra vänstra hjulen tätt intill bergväggen.

Jag framförde hövligt detta förslag. Och nu fick jag se min medmänniska, min nästa - som jag borde älska alldeles som mig själv. Han hade ett magert och elakt ansikte med snipig, lätt snedställd näsa och utstående öron, garvade av väder och vind. Gemyt och humor såg han ut att inte ens ryktesvis ha hört talas om.

- Nej, sade han, mycket bestämt.

Sven Stolpes memoarer?