Gissa Bokcitatet

Ja, det är inte illa! Så kommer det också från en svensk penna som i mina ögon nog var större än Strindbergs åtminstone i romangenren. Vems den var blir uppenbart i följande citat, där just boktiteln är utelämnad:

[---] sitta på Rogershus' stora trappa och steka oss i solen. Framför oss på gårdsplanen står baronen och besiktigar en ridhäst, som nyligen inköpts. I allén promenerar herr Tiliander. Plötsligt kommer han med stora steg fram över gårdsplanen och säger i brydd och orolig ton:

Herr baron, någon kommer. Skulle det frågas efter mig, så ber jag er säga, att jag lämnat gården.

Och han försvinner.

Förbryllad sätter Bernhausen handen över ögonen och spejar nedåt allén. Vi pojkar resa oss och göra som han. En vagn rullar fram, sakta och sömnigt lunka hästarna. Den store skådespelarens oro är förklarlig fast överflödig. I vagnen sitter gudmor Holländer. När hon åker förbi baronen böjer hon tyst sitt huvud till hälsning, och då hon stiger uppför trappan nickar hon stum åt oss bugande pojkar. Objuden och ohindrad, utan att fråga någon om lov gör hon sitt inträde på Rogershus.

Wadköping har tillgivit flickan hennes tilltag att i en alltför kort och ej ens alldeles ren särk framställa en försupen skomakares eller snickares dotter på dess scen. Wadköping har sänt sin ståtligaste och mildaste matrona, gudmor Holländer, gästabudets patronessa och dödsbäddens skyddsängel.

Samma dag Hannele dog, kom smeden Ljung upp på gården. Han ställde sig under dödsrummets öppna fönster och där stod han och grät. Slutligen gick en av betjänterna ut och körde bort honom.

Varför grät han? Han hade sett Hannele en gång och kände henne icke. Hon hade icke gjort honom vare sig gott eller ont. Då hon levde, gav han henne öknamn; och gjorde sitt bästa för att förstöra hennes skördefest. Då hon dog, ställde han sig under hennes fönster och grät. Varför det ena? Varför det andra?

Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, alltså - jag lägger in ett nytt citat senare i dag.

"Markurells i Wadköping sitta på Rogershus' stora trappa och steka oss i solen"? - ånä, så makaber var han ändå inte! Gnid sömnen ur ögonen och försök igen!

Är det inte från Jag, Ljung och Medardus?

Så ska vi ha det, det var den trion som satt på Rogershus' trappa och sörjde sin älskade Hannele. Eftersom det nu redan var tämligen uppenbart att Hjalmar Bergman var författaren går bollen till Eremiten.

"Värden, hos vilken vi var inkvarterade, var en walesisk advokat, som under låtsad älskvärdhet skörtade upp oss betydligt. Han hade en peruk - eller för att vara mer exakt - han hade tre peruker med olika långt hår. När han hade burit peruken med medellångt hår en tid brukade han sätta på sig den långhåriga peruken och säga att nu var det, gunås, snart på tiden att han fick sitt hår klippt. Sedan gick han hemifrån och in på toalettrummet i någon offentlig lokal eller in i en skogsdunge vid landsvägen och tog på sig den korthåriga peruken, som han bar tills det åter var tid att påtaga sig mellanperuken. Detta bedrägeri upptäcktes endast därigenom att en officerskamrat, som bodde hos mig, en kväll när han var drucken, gjorde en raid i advokatens sängkammare."

Ha, där ser man vad man förleds till att skriva på söndagsmorgonen efter en hård natts sömn.

En walesisk advokat med tre peruker...För att få bulle i rullning gissar jag på något av Walter Scott.

Det är inte Scott. Författaren föddes mer än ett halvt århundrade efter Scotts död. I likhet med Scott var han intresserad av historia, men sökte sig vanligen längre bakåt i tiden.

"I de religiösa sekternas kapell fördömdes soldatyrket som syndigt och här i norden var sekterna allenarådande. För mig bad man i kapellet inte på grund av de faror jag löpte i kriget utan för att jag tillhörde armén. Senare övertygade Lloyd George sekterna att kriget var ett korståg och då blev det en plötslig och väldig tillströmning av walesiska rekryter från Norra Wales. De var svårhanterliga soldater; speciellt plågade det dem att stå stilla medan underofficerare svor över dem. En deputation av nordwalesare kom en gång till mig och sade: "Kapten X, sir, vi inte tycka om fanjunkaren, han häda förskräckligt, han svära förskräckligt, han supa förskräckligt och ändå han vara en man av låg härkomst."

Jag tror det är hämtat ur Robert Graves krigsminnen, Good-bye to all that, en bok som publicerades 1929.

Citaten är mycket riktigt hämtade ur Graves mycket läsvärda självbiografi.


Över till Ezzelino!

"Nu är det äntligen kväll efter en dag, som räckt i hundra år. Jag är dödstrött och vet lika fullt, att jag inte kommer att kunna sova, jag känner fruktan för ensamheten och de tankar, som komma krypande ur den, och ändå längtar jag efter att få tänka mig igenom just dessa tankar för att pröva, om jag kan komma till någon sorts förståelse av vad, som inträffat. Man måste acceptera det, som möter, det hjälper inte att försöka hålla sig undan.

Jag börjar från början för att se till, att jag verkligen får med allt. En morgon som vanligt. Varför skulle den vara annorlunda för resten? Det kan hända, att stora händelser kasta sin skugga framför sig, men ett dråpslag bakifrån är ingen stor händelse, fast det kan få vida konsekvenser. Jag ligger här i mörkret och låter dagens tilldragelser dyka upp i mitt medvetande en och en, låter dem tjänstgöra som verklighetskriterium för att övertyga mig om, att allt inte är en dröm. Lade jag inte av misstag tre bitar socker i teet, och när jag kände hur sött det var, hällde jag bort halva koppen och fyllde på nytt från kannan? Eller var det kanske i går? Men när jag rakade mig, skar jag mig ett fult snitt i hakan, det vet jag, ty när jag gör en grimas, känner jag ännu, huru huden är stel omkring såret.

Men det var först på laboratoriet dagen egentligen började. Överhuvud är det där allt utspelat sig, där och på gräsplanen utanför. Jag har svårt att ta frågorna i ordning, jag märker, att jag vill gå fram för hastigt.

Det gick alltså till så här: När jag kom till laboratoriet, var Tore ensam där. Andréen låg till sängs i någon tillfällig åkomma, och Mac Logan var sysselsatt i maskinverkstaden.---


Jag fortsatte att berätta. Jag talade om hur William Shakespeare promenerade, ibland med armarna orörliga, ibland svängande med dem, hur George Washington ibland gjorde på samma sätt, ibland rakt motsatt. Och när jag berättat i fem minuter sade jag:

-Jag kan inte se någon skillnad mot förut. Möjligen röra de sig en liten smula snabbare -- nervösare sade jag visst för resten -- än förut, men skillnaden är så obetydlig, att den ej berättigar till några slutsatser. Något svar på en fråga kan jag i alla händelser inte få fram.

-Jag skall låta dig hålla på fem minuter till, sade Irène. Om ingenting inträffat då, ger jag upp försöket.

Jag återtog min berättelse, ointresserad. Det hela var ju bara en nyck, som inte kunde leda till något, men som man måste ge vika för, och fem minuters prat kunde jag ju stå ut med.

Och jag pratade på utan uppehåll, kåserade en smula, gjorde små utvikningar, försökte mig på en och annan kvickhet, dock utan att Irène visade sin uppskattning, medan kanske två av de utlovade fem minuterna runno bort.

Då inträffade det.

Ställningen var ungefär denna: William Shakespeare befann sig gående runtomkring Tores stol i en vid spiral, som förde honom närmare och närmare stolen. Han hade hunnit så långt, att endast tre till fyra steg skilde honom från Tore, som han nalkades bakifrån, när George Washington gjorde någonting underligt, jag minns inte riktigt vad, som band Tores uppmärksamhet så vid honom, att han glömde bort, att han hade den andre bakom sig. Det låg ingenting särskilt påfallande i William Shakespeares sätt att närma sig, och likväl fick jag en plötslig vision av, vad jag en gång sett på laboratoriet: en robot, som låter sin järnklubba till hand drabba ned så hårt på ett bord, att det blir djupa märken i eken, och jag tror jag skrek högt: -- Tore, akta dig! men det var för sent, slaget kom så blixtsnabbt på den oskyddade hjässan, att jag knappt kunde urskilja armens rörelse och så hårt, att den dova dunken måtte ha hörts på långt håll.

Hjärnan arbetar utan tankar i sådana ögonblick. I samma ögonblick jag såg -- som på ett fotografi -- armen i sitt högsta läge, rusade jag upp, och det var mina armar, som togo mot Tore, när han sjönk ihop. Antagligen hade jag hoppat genom fönstret.

Det behövdes bara en blick för att se, att där fanns ingenting att göra. Döden måste ha varit ögonblicklig. Hela hjässbenet var intryckt.

Det är bra underligt, att det skall vara en så kort väg från liv till död, när den motsatta vägen är så oerhört lång och mödosam.---"

Det där är från "Robotarnas gud" av Elfred Berggren.