Gissa Bokcitatet

Min intuition säger mig att det är nödvändigt att höra en röst inom sig som får sin bekräftelse i och med att någon lyssnar till den och berörs av den. Det förefaller mig också som om er känsla av att det är omöjligt för er att säga "jag" i samband med mig hänger ihop med min egen svårighet att säga "jag" om mig själv. Även om jag lyckas övervinna denna svårighet så är det redan för sent, och det känns bittert att tänka att om jag hade haft tillträde till detta "jag" och följaktligen till "du" och "vi" i rätt tid, då skulle jag ha kunnat säga dem allt som jag hade att säga, och våldet skulle inte ha kommit och gjort fortsättningen på dialogen omöjlig.

-Vad sade ni till X? återupptog ordföranden efter en halvtimmes avbrott.
-Jag vet inte längre...Hon hade lagt sig på magen...Det var då som jag sköt.
-Ni får inte ge upp...
-Jag har säkert sagt det till rannsakningsdomaren redan, flera gånger, men här...här är dom närvarande...(han snyftar). Jag avlossade först ett skott mot X...hon hade en kudde över huvudet...jag var tvungen att låtsas att det var en lek...(han jämrar sig med slutna ögon). Jag sköt henne...jag la ifrån mig geväret någonstans i rummet...så ropade jag på Y...och gjorde om samma sak.

När han väl hade annonserat sin framgång stängde han in sig i den lilla lägenheten som föräldrarna hade köpt åt honom, på samma sätt som han hade stängt in sig i sitt pojkrum efter misslyckandet i Parcskolan. Hela höstterminen tillbringade han där utan att återvända till Clairvaux, utan att gå till universitetet, utan att träffa sina vänner. Om det hände att någon ringde på dörren, öppnade han inte och höll sig helt orörlig i väntan på att personen i fråga skulle tröttna. Därefter lyssnade han till stegen som försvann nedför trappan. Han låg hela dagrna på sin säng, som tillintetgjord, städade aldrig och livnärde sig på konservburkar. Stencilerna med föreläsningarna låg orörda på bordet. Då och då blev han plötsligt medveten om vad han hade gjort och rycktes upp ur den dvala som han hade sjunkit in i. Fanns det något som skulle ha kunnat rädda honom? En eldsvåda på universitetet, som skulle förvandla alla skrivningar till aska? En jordbävning som skulle ödelägga hela Lyon? Hans egen död? Jag antar att han frågade sig själv varför, varför han hade fördärvat sitt liv. För att han hade fördärvat det var han övertygad om.