Gissa Bokcitatet

Det är Joakim Pirinen (ur "Den svenska apan", va?), men jag har inte tid att ta över. Tentaperiod.

Helvete. Så var det ju. Men nu kom jag i alla fall på att det är dags att ta upp LOB igen.

Pirinen borde skriva mer prosa, för övrigt.

Kunde nästan vara LOB, men det är det inte.

"Mack Pull såg en tjej som pratade för jävla tokigt. Måste vara roligt att höra henne prata sådär varenda dag resten av livet, tänkte Mack P. Det var det inte. Och det fattade väl Macken också egentligen. Men va fan, efter en vecka var dom gifta.---"

"Ett barn föddes som var alldeles grönt, hade en fastvuxen hinna över bröstkorgen, som en mantel, en svans av diminutiva svanskotor och en väldig förhårdnad längs ryggraden samt en rad andra smärre missbildningar. Barnet fick namnet Baby Ross.---"

Du har rätt - och då går citerandet över till No Truce.

Tackar.

Jag söker nu en författare. Kanske har personen redan nämnts; men sånt händer. Det räcker egentligen med namnet, men bonuspoäng blir det om ni lyckas sätta något av verken det refereras till; eller om ni kan nämna några andra böcker av honom/henne.

Bildledtrådar: 1 2 3

Ray Bradbury? The Martian Chronicles; Fahrenheit 451; Green Shadows, White Whale?

Huvudet på spiken! Över till Pojken med guldbyxorna.

Jag tänker på att några jättestora meteoriter fallit ned i Ryssland. Deras vikt räknas i centner. Två av dem föllo ned i en stad och anställde kolossal förödelse. Från havet inrapporteras företeelser, som kanske också haft sådana jättemeteoriters fall till orsak; en vågkrater som sprutar upp fräsande ångmoln. Det vore just trevligt, säger folk, om detta bleve en himmelsk vana. Att bombardera oss. En jättemeteorit iakttages tillfälligtvis av en astronom som påstår att den haft en egendomlig form, närmast att förlikna vid spetsen på en jätteborr. Den spred ett starkt rödgult sken. Stenarna borra sig mycket djupt ned i jorden och "skotthålet" fylles av ras. Om meteoriternas borrspetsliknande form ingår bekräftelser från flera håll. Dessa fall äro icke längre sällsynta om också den panik, som på vissa håll uppstått, måste anses obefogad. Man talar om ett meteorbälte. Då vi passerat det, skall denna obehagliga stenkastning eller beskjutning upphöra. Emellertid kan ej förnekas att skadorna redan äro betydande. Om man betänker den bebodda fasta jordytans relativa litenhet, så måste man anse den anmärkningsvärt illa behandlad. Äventyrsförfattarna påstå att det är marsborna som beskjuta oss. Jättekatastrofen i London och kort därpå i New York gör emellertid människorna mindre benägna att se skämtsamt på saken. Vetenskapen står maktlös; den kan förklara men icke försvara. Emellertid är det konstaterat att nedslagen drabba haven i samma proportion som landen. Ännu allvarligare än de oerhörda förlusterna i människoliv och material är måhända fenomenets moraliska och psykiska verkningar. Antalet psykoser och neuroser visar en oerhörd stegring i alla länder, där statistik föres. Det religiösa livet visar också oroande tecken till urartning. I de trakter som mest varit utsatta för meteoritregnet har nöden drivit hundratusentals människor ut på plundringståg. Ett faktum är att nedslagens frekvens stadigt växer och detsamma tycks vara fallet med "projektilernas" storlek. Himmeln är ständigt molntäckt och dimma förekommer onormalt ofta. Dagligen måste man beklaga avbrott i en eller annan viktig kommunikationsled. Hur svåra skadorna i och för sig äro betyda de dock mindre än dessa pulsådrors avskärande. Även stora kulturcentra ligga isolerade. De sociala vådorna kunna icke längre mätas, ty regeringar och styrelseformer skifta och äga knappt skenet av makt. Den allmänna nöden som inom vidsträckta områden förvandlar rika provinser till ödemarker är kanske icke så farlig som de psykiska farsoterna. De religiösa förklaringarna av världsbranden äro lika talrika som de vetenskapliga och lika gagnlösa, eftersom varje försvar är otänkbart. Den kväljande röklukten från de brinnande jätteskogarna är jämte den ständiga dimman en ohygglig plåga. På grund av dimman gör också ett nedslag starkare psykisk effekt. Dimman antager redan någon minut före nedslaget en blodröd färg, som bådar en ofrånkomlig död.

Wells - Världarnas krig?

Det är inte Wells, även om det väl bl.a. är han som åsyftas i raden om "äventyrsförfattarna". Nu byter vi tonläge lite:

Den mäktiga sedliga indignationen borde - tycker man - ha rest en hög mur kring gudmor Pflökes hus, där det skabbiga lammet tillbragte sin dag och natt i sysslolöshet och fåfänglig väntan. Men vi pojkar fingo se på annat! Flickan, som redan var dömd av skvallret, tärd av sjukdom och vräkt ur alla livets boningar, åtråddes, ansattes, belägrades.

Varför stredo vi tre pojkar som vettvillingar för att försvara en bräcklig dygd, som ej begärde bättre än att få kapitulera?

Därför att hennes ångest var vår ångest.

Därför att varje människas nederlag är en skymf mot varje människa.

Därför att den hopplösa, fruktlösa, onyttiga striden, och allena den, är unga hjärtan värdig.

Därför att naturen bjuder de svaga att gå under och därför att människans heliga plikt är att säga nej till naturens löjliga bud.

Far gick av och an, av och an genom rummen. Jag såg att han mumlade för sig själv. Stackars far! Jag är övertygad om att han gjorde sitt allra bästa för att tro mig, sitt allra bästa! Kunde han hjälpa, att han inte kunde!

Han gjorde något, som skrämde mig mer än allt annat. Först reglade han dörren till kökskorridoren, så stängde och reglade han dörren mellan matsalen och kabinettet, sedan i tur och ordning de andra dörrarna. Det hela gick ohyggligt långsamt. Åtminstone föreföll det mig så. Jag erinrade mig plötsligt den där drömmen, som skrämt mig många år tidigare: den svarte mannen som långsamt gick från hus till hus för att slutligen stanna vid vårt. Där har jag honom nu, tänkte jag.

Och far stängde dörren mellan sitt rum och mors.

Han badade redan i svett och rösten var tjock och hes.

Han sa:
Det var ohyggligare än jag någonsin tänkt mig. En tjuv! Och en eländigt feg stackare!

Jag sa:
Kan inte far tro mig?

Nej! skrek han. Jag kan inte! Jag kan inte! Jag kan inte!

Han sa:
Hela historien är ju så enfaldigt lögnaktig.

Han tillade efter en stund:
Jag måste slå dig. Förstår du? Jag måste.

Om han slog mig en lång stund eller en kort, hårt eller lindrigt, om det gjorde mycket ont eller om jag ingenting kände - det vet jag inte. Men jag vet, att slagen och min ångest och kanske ännu mer hans ångest bröt ned mig tum för tum.

Min ångest och kanske ännu mer hans ångest.

När jag ser en far tukta sin son, erinrar det mig om handpåläggningen som i den heliga allmänneliga kyrkan fortplantar den prästerliga makten och värdigheten från släkte till släkte. I den heliga allmänneliga ångestens kyrka bli ej alla goda präster, värdige ångestens tjänare. Icke alla, nej, men många. Tillräckligt många.

Strindberg, Tjänstekvinnans son? "Det skabbiga lammet, som tillbragte dag och natt i sysslolöshet och fåfänglig väntan": storartat!