Svensk sjukvård, hur dålig är den?

Kanske redan har nämnts men att läkarkåren till allt större del utgörs av kvinnor bidrar sannolikt betydligt till att deltidsarbete blivit vanligare, även om det även förekommer bland män.

Min egen subjektiva erfarenheter är att kvinnor betydligt oftare jobbar deltid än män i samma ålder och med samma familjeförhållanden. framförallt under småbarnsåren, men även senare i karriären. Antingen genom att gå ner i tid eller löpande ta ut komptid för att reducera tiden på arbetsplatsen.

Personligen tycker jag det är positivt för den teoretiska arbetsmiljön, i praktiken bjuder det tyvärr på en hel del problem med schemaläggning och bemanning som istället kan försämra arbetsmiljön. Säger även sig självt att man inte blir en lika duktig kliniker om man arbetar 30h-veckor som om man arbetar 60h-veckor. Allt annat lika. I Sverige är dock vården ofta så standardiserad att när man väl fått sin diagnos så spelar det mindre roll. Men gäller att komma dit också.

Annars är det väl det sluttande planet, som vanlig, inte minst vad gäller ssk. Erfarna tröttnar på arbetsförhållanden med överbeläggningar, beordrad övertid och en lön misstänkt likt ingångslön och söker sig till privata arbetsgivare, vårdcentraler eller utomlands. Situationen för de som är kvar blir än värre med fler oerfarna och färre erfarna med ännu högre belastning som följd. Så fortsätter det.

NB: min fetning ovan.

Det är en sanning med modifikation. Det beror nämligen på var i inlärningskurvan man är. Om arbetet innehåller mycket organisatorisk friktion, ett tungt, intygskrävande klientel med krav på mycket samordning, logistik, förberedelser och efterarbete, så är det mer tröttande. Och är man trött eller irriterad, störs den empatiska förmågan och arbetsglädjen. Det ökar behovet av återhämtning. Tid som kanske inte finns i tillräcklig mängd om man arbetar mycket eller inom en högfriktionsdel av vården. Det gäller att få till en syntes, smälta intryck till en begriplig erfarenhet som går att använda i framtiden.

I början av karriären behövs mängdträning, att bygga upp erfarenhetsbanken. Senare i karriären är det detaljövningar, finslipning, förutom de ständiga uppdateringarna av riktlinjer, yttre och inre omorganisationer. Arbetsinnehållet förändras också, t ex bakjoursarbete eller andra, mer övergripande specialistbehörigheter, handledning osv. Makten att styra sin tid eller sättet att utföra sitt arbete betyder mycket för arbetstillfredsställelsen; dock är det utrymmet minimalt i de flesta fall. Ska man då behöva rådda med elementa för mycket, och inte då utlopp för specialistknivens skärpa, så äter det på en.

Som jag skrev - Allt annat lika. Givetvis finns det undantag och givetvis kan man diskutera vilket som utgör det mest optimala inlärningsklimatet och att den som får jobba 30h med målmedvetet arbete mot att förbättras sannolikt blir en bättre kliniker än den som arbetar 60h på rutin med rutinuppgifter. I vart fall förbättras mer, relativt sett. Men de flesta i barnafödande ålder brukar befinna sig just i början av sin karriär, typ AT och ST, där tiden till slutförande ofta förlängs med 50% eller mer.

Om man utgår från Anders Ericssson forskning om tiden som krävs för att bli expert inom ett område så är det ca 10 000 timmar av målmedveten träning. Allt annat lika når den som lägger ner mer tid per vecka dit före den som lägger ner mindre tid och har fler verksamma år som expert.

I praktiken upplever jag det dock mer som ett schematekniskt problem än ett kompetensproblem, sannolikt eftersom svenska sjukvården är rätt standardiserad. Men vem vet vad framtiden visar och när den äldre generationen går i (slutgiltig) pension .

Vet inte riktigt vad du avser med "högfriktionsdel av vården"? "Ett tungt, intygskrävande klientel" kanske beskriver psykiatrin? Nog måste det väl ändå stämma, som tryggtochbra skriver, att "man inte blir en lika duktig kliniker [t.ex. kirurg] om man arbetar 30h-veckor som om man arbetar 60h-veckor".

Början av karriären, då det behövs mängdträning sammanfaller i praktiken rimligen med perioden, då barnen är små.

Jag tror kvaliteten håller på att försämras. Generellt (internationellt?) ersätts bildning av det torftigare utbildning. Kanske är det oundvikligt? Kanske är det varje generations klentrogenhet beträffande efterföljande generationer?

För att uppfylla HSL, som inte motsvaras fullt ut t ex beträffande tillgängligheten och superspecialiserad vård eller cancervård - beroende på var man bor och avståndet till rätt vårdnivå och kompetens - så föreslås storregioner, som jag nämnde i förbigående i tidigare post. Något jag också nämnde är s k schemaläggning av läkarna, som inte alls är populärt; ett brott mot traditionen att jobba kontorstid och ta sin kvot av jourerna som är internationell standard.

Och varje år blir det en medial grej under sommarsemestrarna, att avdelningarna har svårt att hitta sjuksköterskor medan många tar ut sin semester; som om denna årligen återkommande, lagstadgade rättighet till semester kommer som en överraskning. Vilken framförhållning.

Hög friktion kan avse endera dålig organisatorisk trim, så att en massa energi och tid behöver ödslas för att bedriva vård. Ungefär som att behöva springa maraton i sprinttempo, innan man har lov att sätta igång med arbetet, under vilket man har ena armen bakbunden och larmklockor och telefoner ringandes kontinuerligt och slumpmässigt, medan några kastar handgranater mot en och andra försöker waterboarda en. Det kan också betyda ett särdeles tungt klientel, med samordningsbehov internt och/eller externt, och tidsåtgång till relaterade åtgärder som behöver läggas ner utöver konsultationstiden.

Självklart är kliniska erfarenheter viktiga, liksom rena teorikunskaper att varva dem med. Jag ville bara nyanser utsagan om att det inte finns ett trivialt samband att mycket nedlagd tid är nyttigt nedlagd tid, utan också kräver bearbetning och återhämtning, reflektion, för att medföra kompetensväxt. Använder man analytisk förmåga i arbetet eller är man bara en slentrianmässig automat; utfallet kan bli väldigt olika.

Kvaliteten kan ju å andra försämras utan att kompetensen försämras liksom den kan förbättras utan att kompetensen höjs, via t.ex. nya vårdprogram, nya läkemedel och liknande på ena sidan och överbeläggningar, underbemanning och neddragningar på andra sidan. En superkompetent patolog spelar t.ex. mindre roll om vederbörande har dubbelt så mycket jobb som hen mäktar med. Menar du att kvalitetssänkningen skulle vara enbart, eller i huvudsak, p.g.a. lägre kompetens?


Det är förstås en möjlig väg att skrämma bort ännu fler läkare från sjukhusen och därmed orsaka potentiella kompetensproblem både mer omedelbart och på sikt genom påverkan på vilka utbildningar de mest högpresterande väljer att läsa. Jag ser framför mig en utveckling liknande den inom skolan om man fortsätter på inslagen linje. Men jag är lite osäker på vad du ville ha sagt med ovanstående.

Självklart är kvaliteten i en vårdkedja eller ett helt lands system avhängigt många faktorer. Jag tänkte högt min egen uppfattning om den individuella kompetensens kunskapsmässiga förflackning, sant eller falskt. Kompetens inrymmer mer än bokliga kunskaper förvisso. En konkret manifestation av förflackningen, vare sig den är ett stressymptom, ett sluttande plan eller en avspegling på normativa förändringar som följer förflackningen, är mängden undermåliga recept och remisser (som tyvärr ofta får passera, eftersom det är en sådan mängd, en ny, slafsig norm har vunnit acceptans).

Jag nämnde lagen HSL och storregionerna i förbigående, som en liten not beträffande vårdens "standardisering".

Det tillkommer dessutom problemet med patienternas anhöriga som drar mycket resurser.
Förr vårdades kvinnorna på BB.
De tog skälva hand PM barnen till stor del då de flesta var omföderskor. Vården där var mer att se till att det var lugn och ro.
Och övervaka att inget var fel. Idag är de flesta förstföderskor, med någon djävla psykisk diagnos, med sin sambo, och hela släkten, där alla förväntar sig vård och total uppmärksamhet 24 timmar om dygnet. Rena rama hotellverksamheten med all inklusive.
I statistiken räknas en födsel som en födsel. I verkligheten är det enormt stor skillnad på arbetsbelastning.

Vården tycks också bli allt mindre intresserad av att verkligen göra något åt folks sjukdomar. Förmodligen är det väl sparkrav som ligger bakom detta. Man försöker prata bort åkommorna: "har du verkligen besvär av din hjärtinfarkt?", eller "nuförtiden bruka man inte operera lungcancer", man satsar på att övertala patienterna att dras med sina sjukdomar, eventuellt med medicinering. Operationer är för dyrt för vården, bättre att folk får gå och lida istället.

Skam den som ger sig inför den skamliga vården:


http://www.gp.se/ledare/%C3%A4r-du-s...rden-1.3530959

Liknande vändningar har väl på mer eller mindre goda grunder varit legio inom t ex migrationspolitikens område, med omprövning av avslag i ansökan av uppehållstillstånd och inhibering av utvisningar osv.

Om samtliga faktorer ska vägas in så är offentliga vården dålig främst pga väntetider, I många uländer kan man hosta upp pengar och få bra vård på dagen, I Sverige får man betala desto mer via skatter men inte bruka vården inom rimlig tid.