Egots död

Varför tävlar du?

Nej, jag skriver enbart på internet likt tidigare konstaterat. Har du problem med att föra konversation? Känner du dig måhända hotad? När allt kommer omkring var det faktiskt du som närmade dig mig med diverse tillbud och inte tvärt om. Vad sägs om att fullfölja din så kallade tes istället för att bli förnärmad?

tänkte bara dela med mig av en sak här angående medvetenhet, en sak som jag läste på wikipedia som jag tycker är bra:

Påminner mig om den här:
http://www.youtube.com/watch?v=yJmhjzKaVtk

Benthino is Da Man Finns mycket att hämta där.

En kvinna som blev upplyst under en våldtäkt, fascinerande historia! http://www.youtube.com/watch?v=ukqWCc86KeM

Hmm, starkt material.

Jag börjar tvivla på att meditation är en bra väg till upplysning. Vilka andra vägar finns det egentligen? Några exempel...

Depression/lidande:
Eckhart Tolle
Byron Katie

Spontanuppvaknande:
Ramana Maharsi
Krishnamurti (även om han spenderade mycket tid på att ifrågasätta tankar, känslor, verkligheten etc vilket torde klassas som någon typ av övning. Men han mediterade inte vad jag vet)

Asketism, fakirism/självtortyr:
Buddha
Jesus (de här personerna spenderade naturligtvis också mycket tid på bön/meditation också)

Stroke:
Jill bolte taylor (hennes ego och förmågan att konceptualisera försvann efter en stroke i vänstra hjärnhalvan)

Traumatisk upplevelse:
Isira (hon som blev våldtagen)

Kontemplation/meditation:
Teresa av Avila
Nisargadatta Maharaj
Adyashanti
Thich naht hahn
Shinzen Young
m.fl.

Finns det fler sätt? Kanske bästa sättet är att åka ut i en öken någonstans och svälta sig och på andra sätt misshandla kroppen kombinerat med intensiv meditation?

Buddha hör till meditationkategorin. Han mediterade när han blev upplyst. Asketismen hade han sedan länge slutat med.

Jesus kan du lägga på traumatisk upplevelse. Ingen har helt enkelt vaknat genom asketismen/självtortyr.

Egentligen hör dock alla till kategorin "spontant", då uppvaknande i sig självt alltid är spontant. För när man vaknar upp inser man att det inte berodde på något man gjort. På samma sätt som man inte kan nå nuet genom att göra något.

Ja det är sant. Han spenderade dock 6 år på alla möjliga konstiga övningar, exempelvis ligga på spikmattor, stå på ett ben etc. Det känns ganska tveksamt att han skulle uppnått nirvana på enbart några veckors meditation.


Jesus spenderade en hel del tid i öknen åt att fasta och be. Asketism ensamt är nog ingen höjdare men asketism är ju en del av många andliga grenar. Meditation ger mer effekt under fasta p.g.a. högre nivåer av BDNF.


Så du menar att meditationen inte har någon effekt? Det stämmer inte, att meditation förändrar hjärnan är väldokumenterat, ju mer man mediterar desto större förändringar och om hjärnan förändras förändras också ens uppfattning av verkligheten, ens sätt att tänka och ens beteende. Vad som exakt händer neurologiskt vid upplysning är dock ännu inte klarlagt.

Kan inte dissociation, som man kan få efter väldigt svåra traman, vara som uppvaknandet?

Jag har flera gånger varit ett sånt tillstånd som ni skriver om här. Det kan vara i allt ifrån någon minut till flera dagar. Men för mig så stannar jag inte där utan jag "kommer tillbaka" till att vara styrd av både min egen och min omgivnings uppfattning av verkligheten.

För mig kan det komma helt plötsligt. Jag har mycket ångest och är deprimerad. När sedan allting blir för mycket så kan allt försvinna, eller hur jag nu ska förklara det (svårt). Men då kan det bli att jag plötsligt börjar skratta, känner mig glad, harmonisk och lugn. Depressionen och ångesten försvinner helt. Och allt som andra ser mening i försvinner helt i mening för mig, utan jag ser då en helt ny mening. Allt blir vackert och allt känns bra. Jag har då svårt att umgås med min vänner. Både för att jag ärligt talat inte bryr mig om vad de säger, jag vill bara få dem att förstå hur meningslöst allt som dom säger är (när de snackar om att deras kille inte gillat nån bild på insta, etc), och de blir irriterde på mig och tycker att jag verkar helt knäpp och vill att jag ska bli "normal" igen.

När jag beskriver det här tillståndet för min psykolog säger hon att det liknar "dissociation". Och hon verkar mer se det som något negativt, att jag inte klarar av att vara i verkligheten. Men när jag läser här så börjar jag tänka, skulle det inte i stället vara bättra att öva på att komma dit oftare? Eller är det ens samma sak? Jag skulle kunna beskriva mer om hur det är när jag "ser den riktiga verkligheten", eller vad man ska kalla det, men har väldigt svårt för att förklara det, och eftersom att det låter exakt som det ni beskriver här, att ta avstånd och vara medveten om sitt ego, mm, så tänker jag att den förklaringen kanske räcker.
Någon som har någon tanke?

"Inte klarar av att vara i verkligheten", vilken verklighet? Hennes eller din? Jag tycker du ska sluta lyssna på din psykolog och lita på din egen upplevda verklighet. Öva på att ta dig dit oftare och kom ihåg, du är redan där