2011-08-13, 00:23
#325
Citat:
Känner igen mig i det mesta som du beskriver. Jag blev hooked på Eckhart Tolle när jag var som mest förvirrad för något år sedan. Allt lät toppen och belöningen enlightenment såg jag definitivt som ett fullgott alternativ till min ångestfyllda tillvaro.
Ursprungligen postat av Shrooman
Jag är ung så jag förhåller mig som så att denna insikt kan, likt tidigare insikter, visa sig vara en i mängden av insikter som låter så bra när jag får dom men som sedan glöms bort mer och mer. Men jag tror verkligen att detta kan vara något här, det är i så fall otroligt häftigt. Det kan vara så att mina tidigare insikter / uppvaknanden varit sådant som endast kom till i sökande efter en identitet - precis det ni pratar om.
Har läst dom 12 första sidorna i tråden nu under min afterglow, dvs. under dom sista timmarna på en drogintroducerad psykedelisk resa. Psykedelia har gett mig detta uppvaknande 2-3 gånger förut. Sedan har det fallit i glömska - man blev sig själv igen. Iom. att jag läste denna tråd nu fick jag hjälp att inse med logiska resonemang vad det är som händer när jag känner mig uppvaknad efter en tripp.
Ska verkligen försöka hålla fast i denna känsla den här gången! Ska bokmärka tråden, kanske glöms detta bort och jag ser den om någon månad och tänker "jahaja det där var nog bra... MEN" och så rullar livet vidare. Vi är så upptagna i vårt ekorrhjul. Invanda beteenden och vanor.
Vill verkligen hålla kvar känslan då den ju är så fantastisk. Stod som exempel nyss när jag klev ur duschen helt naken, öppnade två fönster och lät det bli korsdrag så det blev riktigt kallt. Jag bara njöt av kylan en stund innan jag klädde på mig. Jag njöt av min kropps förmåga att känna kyla, såg det för vad det var.
Grejen är att jag känner att man blir lite ur synk med sin omgivning efter ett uppvaknande. Andra människor är allt som oftast så väldigt mycket inne i sin egna värld. Dom slappnar inte av. Jag känner mig så sjukt avslappnad och chill med tillvaron, åtminstone några dagar efter uppvaknandet. Då är det sorgligt att se på hur vissa är så väldigt mycket i sin egna värld full av begränsningar.
Är det önskvärt att försöka sprida denna kunskap? Och hur är då bästa sättet att gå tillväga? Många kommer tycka att det blir sjukt smärtsamt att minska egot. Jag vet åtminstone att jag INTE ska rekommendera psykadelia till någon som betyder mycket för mig då jag vet hur fel det kan bli och man kan få en väldigt läskig upplevelse. Vill inte ha det på mitt samvete. Det går ju att få denna insikt utan droger men det tar väl i regel lite mera tid. För mig går det ju på några timmar, när trippen börjar lägga sig och jag känner mig som ett djur - alltså som min sanna natur - och jag trivs så bra med min kropp och tillvaron och lever i nuet. Sträcker på mig så det knakar i tårna. Känner värmen i kroppen. Dricker ett glas vatten och känner den svalkande smaken. Att dricka ett glas vatten är i vanliga fall för mig något jag gör "i förbifarten" som det mesta annat i livet. Men nu är jag här. Nu.
Detta är så jädra bra, om man nu kan leva sitt liv på detta vis.
Har läst dom 12 första sidorna i tråden nu under min afterglow, dvs. under dom sista timmarna på en drogintroducerad psykedelisk resa. Psykedelia har gett mig detta uppvaknande 2-3 gånger förut. Sedan har det fallit i glömska - man blev sig själv igen. Iom. att jag läste denna tråd nu fick jag hjälp att inse med logiska resonemang vad det är som händer när jag känner mig uppvaknad efter en tripp.
Ska verkligen försöka hålla fast i denna känsla den här gången! Ska bokmärka tråden, kanske glöms detta bort och jag ser den om någon månad och tänker "jahaja det där var nog bra... MEN" och så rullar livet vidare. Vi är så upptagna i vårt ekorrhjul. Invanda beteenden och vanor.
Vill verkligen hålla kvar känslan då den ju är så fantastisk. Stod som exempel nyss när jag klev ur duschen helt naken, öppnade två fönster och lät det bli korsdrag så det blev riktigt kallt. Jag bara njöt av kylan en stund innan jag klädde på mig. Jag njöt av min kropps förmåga att känna kyla, såg det för vad det var.
Grejen är att jag känner att man blir lite ur synk med sin omgivning efter ett uppvaknande. Andra människor är allt som oftast så väldigt mycket inne i sin egna värld. Dom slappnar inte av. Jag känner mig så sjukt avslappnad och chill med tillvaron, åtminstone några dagar efter uppvaknandet. Då är det sorgligt att se på hur vissa är så väldigt mycket i sin egna värld full av begränsningar.
Är det önskvärt att försöka sprida denna kunskap? Och hur är då bästa sättet att gå tillväga? Många kommer tycka att det blir sjukt smärtsamt att minska egot. Jag vet åtminstone att jag INTE ska rekommendera psykadelia till någon som betyder mycket för mig då jag vet hur fel det kan bli och man kan få en väldigt läskig upplevelse. Vill inte ha det på mitt samvete. Det går ju att få denna insikt utan droger men det tar väl i regel lite mera tid. För mig går det ju på några timmar, när trippen börjar lägga sig och jag känner mig som ett djur - alltså som min sanna natur - och jag trivs så bra med min kropp och tillvaron och lever i nuet. Sträcker på mig så det knakar i tårna. Känner värmen i kroppen. Dricker ett glas vatten och känner den svalkande smaken. Att dricka ett glas vatten är i vanliga fall för mig något jag gör "i förbifarten" som det mesta annat i livet. Men nu är jag här. Nu.
Detta är så jädra bra, om man nu kan leva sitt liv på detta vis.
Tror dock att psykedelia snarare fungerar som vägvisare, jag menar då att det är svårt att bygga sin tillvaro kring en känsla man upplevde strax efter ruset och tro att den automatiskt ska lösa alla problem man brottas med i vardagen. Personligen ser jag psykedelia som ett redskap till en bättre självkännedom vilket minskar egot utan att man aktivt "jobbar för det". Man får lära sig att acceptera sina brister, styrkor och erfarenheter på ett objektivt plan.
Lite virrigt kanske, men min poäng är att hysterin kring dessa ego-minskande övningar och konceptet enlightenment kan gå över styr och kan stjälpa snarare än hjälpa ifall man lägger för mycket fokus på det.
Att älska sig själv villkorslöst handlar enligt mig inte om att skyffla beröm över sig själv i tid och otid. Notera villkorslöst, man älskar alltså sig själv utan några villkor, man har inget villkor på att det man säger om sig själv ska generera i att må bättre (för det är ju också ego
). Man kan istället iaktta sig själv utan att döma, vilket också innebär att man tar ansvar för sina känslor och de tankar som förledde till känslan.
