Egots död

Flashback är bra på många sätt, men visst finns det ofrånkomliga kugg i diskussionsformatet. Anonymiteten är en sak, men själva skrivandet som kommunikation gör det givetvis väldigt svårt att vara personlig. Det är därför jag inte ens försöker, någon kommer tolka det jag skriver utifrån sitt eget intresse och framförallt sin naturliga vilja att identifiera. Jag har hängt på forum i snart tio år och känner till "reglerna". Därav min neutralitet, en sorts uppmaning till att vara försiktig med slutsatser och porträtteringar. Inte för att jag bryr mig om huruvida någon anser mig vara haschskadad foliehatt eller inte, utan för att man sitter och teoriserar fram och tillbaka med endast inlägg som utgångspunkt. Sådana diskussioner ger mig verkligen ingenting, då gör jag hellre något annat.

Soft, du ser, det är 10 års skillnad i en utvecklingskurva där du fått lära dig att bli enhetlig med hur du skriver, jag är påväg dit också men det kommer ta lite mer tid.

Men iallafall, egot gör situationer personliga på det sättet att den vill ha något annorlunda än vad den har framför sig. Detta betyder att den vill manipulera och accepterar situationer bara i syftet om den passar en själv.

Istället för att acceptera situationen för vad den är, leka med den och använda de medel du har i situationen för att föra den framåt. (Right Action) Det är därför jag är kritisk mot hur situationen i tråden utvecklats i de senaste inläggen.

Människor är som dom är, det finns orsaker bakom hur de handlar, så fort vi försöker förändra dom genom att bestraffa dom för att de inte passar oss så blir vi manipulativa, för att hjälpa dom måste vi acceptera oss själva och dom som vi båda är. Så arbeta med människorna på deras sätt. Det är antingen Win/Win eller Lose/Lose, vi har ju båda möjligheter att lära oss från varandra och uppskattar det när man slipper bli tagen med skuld vilket i sig blockerar processen, fast det kan ju vara en tolkning såklart så varför inte bara öppna upp en dialog som verifierar och är hjälpande? Det är språk, vad något betyder för dig betyder något annat för personen du pratar med.
Tillit, det betyder att öppna upp sig. Det är kommunikation, det kommer alltid bli misstolkningar, men vi kan göra det bästa av situationen.

Japp, detta går emot mycket av det jag har skrivit men jag är påväg dit och i rasande takt, för i alla situationer avidentifierar jag med mer och mer. Jag kan inte och tänker inte vara något annat än sann mot mig själv och hur jag skriver eftersom det bara skulle skapa ett nytt ego.
Jag behöver inte uttrycka mig överhuvudtaget och kan släppa det, men nu är diskussionen som den är, en dialog där jag måste prata och då får det komma ut som det gör.
Det är en utvecklingskurva, jag kommer dit, det får ta den tid det tar.
Ett ego, identitet är att försöka framstå som något annat än vad man just nu är och kontrollera sig på ett sätt där man skapar en dualitet i hur man för sig och hur man gör saker. Säger en sak, menar en annan. Istället för att bara låta allting komma som det är naturligt inombords just nu.

Annars, måste diskussioner i sig 'ge' någonting nytt? Varför inte bara lära sig att hjälpa människor på deras nivå och föra dom framåt? Kan inte det vara tillräckligt roligt? Lärande av sig själv och andra är en trevlig process som trots allt för saker framåt. Det behöver ju inte ta upp all din tid såklart, men det kan vara en rolig syssla att ha vid sidan om. Sen hjälper det dig att utveckla och finslipa den kommunikativa processen också vilket är ganska användbart när man har att göra med andra människor och det tycks som om vi har det varje dag.

Detta inlägget var ganska moget IMO om man nu ska se på kurvan hur långt en har kommit i sitt förhållningssätt till det, så det går ganska fort om man tillåter det att göra det.

Rätt intressant ändå tycker jag, hur man plötsligt fått ett till djup i diskussionen där man ser egot och vart det egentligen fastnat i utvecklingskurvan i form av vissa mentaliteter, attityder och handlande.

Och så har vi den andra delen där man överför och pratar om åsikter, tankegångar, filosofi och hur vi kan utveckla det vi har tillsammans.

Det kan vara ganska bra att på allvar börja se till båda delarna när man har att göra med människor för annars kommer det bara krocka på ett negativt sätt, låser ner sig och vägrar anpassa sig till situationen vi har att göra med. Det har potential till att vara väldigt roligt om man kan penetrera människor på ett sätt där de kan utvecklas bortom sina självskapade begränsningar igen.
Det är så lätt att bara se till ena delen av konversationen och sätta en person i försvar och låsa ner alla möjligheter till att komma igenom och få den att se saker med nya ögon än att hjälpsamt och lekfullt vilja visa de idéer man har och få den att utvecklas.

Kommunikation som allt annat följer vissa principer, jag skriver en del om det nu, kan länka när det är klart. Specifikt om subtil manipulation bland annat Well det är roligt som faaaan att utvecklas, det är vad jag lever för nu typ. Haha.

Absolut. Att inspirera och lära ut ger lika mycket som att lära in. Om inte mer. Då vet man ju att det finns substans i det man pysslar med. Dessutom är det inte kvantfysik direkt. Jag behöver sällan sitta och redovisa och lära ut som om det vore nån självkänslakurs. "Säg 'jag duger som jag är' framför spegeln tio gånger varje morgon nu Birgit så kommer Agnes på bokföringen inte längre reta dig för dina breda anklar."

Det här att man ska intala sig något indikerar nästan att man uppmanar folk att ljuga för sig själva. I USA har skälvkänslakurserna bara skapat narcissister och nyfrälsta egocentriker. Istället för att lära känna sig själva och sitt riktiga värde så ges man en ny identitet som "duger, som är perfekt". Ifrågasätt ingenting; intala dig! Du duger! Tyst nu! Tänk inte på något annat! På med skygglapparna!

Som om det fanns nåt djävulskt ondskefullt därunder som man blir ond av att titta på, som man måste släta över med ett mantra från ett kasettband. Jag insåg tidigt att jag inte kan intala mig något. Jag ville ett tag bli kristen som ung sökande, men under en ganska givande bön och ett samtal med herren förstod jag att det inte var ord från ovan där utan inifrån, mitt ego som satt där och pladdrade evangelier. Det var min röst och min sanna kunskap som egot projicerade på en gudsgestalt. Egot vill gärna placera sådana upplevelser så långt borta från sig som möjligt. Egot skapar Guden för att den nånstans vet att den måste förklara gudaupplevelser och det instinktiva sökandet efter "Gud".

Egot säger "Eeeeh.. En gubbe på molnen sade det.. Japp. Denna upplevelse och ingivelse kom alltså inte från dig, den kom från.. Bibeln! Kyrkan! Jupiter!"

En mycket gripande upplevelse faktiskt.

Så istället för att intala sig kan man gott bara se efter och intressera sig för vad händerna och tankarna sysselsätter sig med. Man kan intala sig vad som helst, och man kan tro på de mest märkliga ting om sig själv. Men först när man väljer att se med vakna ögon så förstår man att man inte behöver intala sig. Det där sköter sig på egen hand när man ser efter, man blir förbluffad av ens egen kapacitet man inte ens trodde man hade.

Märklig runda jag tog där då jag nu läser vad frågan var. Kreativitet

Det skrämmer mig ganska mycket faktiskt. Gud eller konceptet av Gud, att något att se upp till är ju en falsk idol och avsägande av eget ansvar. Någon säger att det är rätt eller fel. Vem bestämde det så?
Det är ju bara ett behov av någon som tar hand om en så en annan inte behöver ta ansvar eller stå på sig. Gud är en fadersfigur och följarna är barn.

Kristendomen var från början väldigt sund under en upplyst lärare men den bygger just nu på trossystem och dogma. Det är inget ovanligt inom spirituella kretsar överhuvudtaget. Hur någon bygger ett sunt trossystem som fungerar och som sen blir korrumperat av deras följare eftersom personen ifråga som skapade inte har möjlighet att få dom till självinsikt. Så därför gör jag vad jag måste, jag måste utvecklas för att hjälpa de här människorna, bli tillräckligt mycket mig själv för att knäcka ut dom och bryta ner deras världsbild. Eftersom när det kommer till kritan som byggs denna värld av vuxna människor, de behöver mig för att göra det som behövs göras men då ska det ske på mina villkor och det kommer jag utnyttja till allas fördel.


Det intressanta är faktiskt hur dessa mönster som religion följer och blivit anklagat för också börjar komma in i vetenskapen, hur folk uppehåller dogma, de förstår inte sig själva, hur deras världsbild fungerar. De leker 'vetenskapsmän' och böjer konceptet till deras agenda och sitt ego.
Det har blivit en ny 'religion' se på Engl bara, han har förmodligen en utbildning inom det och pratar om det hela tiden, men förstår han det? Han är inte öppen nog för nya möjligheter och kreativitet utan han låser ner möjligheter, 'skeptisk' vilket bara är en orsak till att inte behöva kolla på ny kunskap. Testa? Nej, men argumentera emot något från ens världsbild som existerar för att falsifiera ny kunskap, det är okej!

Man dömer ut all ny kunskap som inte har bevis som 'psuedovetenskapligt' och att bevisbördan ska ligga på den som skapar nya idéer, hur är det inte ett sätt att rationalisera bort orsaker till att inte behöva titta på det nya bortom våran trygghet?
Det går att dra väldigt många skrämmande paraleller mellan vetenskapen och religion, det är trots allt samma psykologiska mönster som styr vad det är som händer.


Jag älskar faktiskt att gräva ner mig i förståelsen. Jag har blivit en moralförnekare nu om man nu ska kalla det så. Amoralisk. Jag vill förstå och det kan jag inte göra om jag är för upptagen med att se vad någon annan bestämt är 'rätt' eller 'fel' historiskt. Det förflutna kan inte få bestämma framtiden. Och i många fall har jag märkt, gör vi 'fel' eller får en utgång som inte fungerar genom att bestämma vad som är 'rätt'. Well, det har blivit fantastiskt att leva och det tycks som om jag subtilt börjar få lite influens att göra positiva saker för människorna runtom mig
Hehe, konstigt nog så börjar endel drogmissbrukare och alkoholister prata med mig spontant, jag antar att de kan känna min acceptans, jag vet ju att de inte har möjlighet att göra något åt deras situation eftersom de helt enkelt inte har medel nog att ta sig ur det de själva satt sig i. Så varför döma?

Och orsaken till varför jag tror på allvar att jag kan hjälpa det här samhället är att jag verkligen kan förstå vad det är som skapar de här mönstrena. Jag älskar att försöka förstå Och någon måste plocka upp ansvaret för det som händer, varför inte jag? Någon måste stå på sig och lita fullständigt på sig själv tillräckligt för att göra de val som måste göras. Jag har lösningar på många problem som samhället har fött iaf, det är en början mot något bättre, mer mänskligt. Inte perfekt men mer naturligt. Tack för att du skrev om dina personliga erfarenheter.

Det roliga är har jag märkt, att du är den du verkligen vill vara, hela tiden. När du plockar bort allting som håller dig tillbaka. Det finns inget att lägga till, intellektet är så kraftfullt och vist redan att det enda du behöver är att ställa frågor och du utforskas och utvecklas med svaren. Personlig utveckling? En kompis till mig som jag jag vandrar denna väg med (som också blivit sig själv) tycker eller anser att det är något för femåringar som försöker hjälpa andra femåringar något om livet... Och jag kan från detta perspektivet vi båda kommer från inte annat än att hålla md.
Och när man inte behöver hävda eller bevisa vad man är så kan man vara ödmjuk om det.

Tycker det här ämnet är intressant. Är snart klar med Tolle's "Power of Now" och jag tror på det han förmedlar. Grejen är att det känns skrämmande stundtals. Det känns som mitt huvud ibland startar en storm av tankar om hur man "gör" om ni förstår. Vilket jag givetvis förstår inte är bra, men det blir nästan som tvångstankar. Jag funderar på vad jag ska göra senare och tänker "Oj, tänkte jag för långt fram nu? Det va ju inte bra". Känns som jag börjar följa en strikt linje som jag inte får avvika ifrån. Meditation hjälper när det känns som huvudet skriker som mest. Några hjälpfulla tips?

Ser mycket bra i det ni skriver Odhag och proconsul, tack för det. Även agder trots att du nästan verkar på gränsen till "militant" i det du skriver ibland. "Gå min väg och försök rädda mänskligheten annars är du inte tillräckligt bra" Men förstår att du vill förmedla något gott.

Haha ok, kul att se andra perspektiv.
Men iallafall, släpp igenom tankarna bara, låt de gå in djupt och sen ut. Ska skriva en text om känslomässig hantering idag, tänkte lägga upp på forumet sen, kan länka in hit.

Innan jag fortskrider med mitt inlägg; nu är nivån hög på diskussionen. Tack för ditt inlägg.


Ja, kanske gör han det. Kanske gör han det inte. Vi vet ju faktiskt inte, och även om vi nu leker med tanken på att hans synsätt inte är vårt synsätt, eller att hans insikt inte är vår insikt, hur når man en ömsesidig diskussion där man på enklast sätt kan få människor som ännu inte nått insikt, att dels förstå oss, men också vara så pass öppen mot sig själv att han i stunden inte känner ett behov av att försvara sig och kan vara ärlig mot sig själv? Dvs, om man nu är fundamentalt säker på sin egen tes och att den andre har fel. Såtillvida man inte klassar sig som felfri, som en som inte behöver lära sig något mer, kan man ju trots allt inte vara säker. Och det behövs inte heller. Att inse att man är ovetande, en lärjunge, kan vara oerhört befriande.

Om du och jag får en klar bild av en människas brister, tillkortakommanden, men också tillgångar och potentialer; vad gör vi med denna diagnos? Allting i denna diagnos som vi bedömer som föga smickrande utifrån denne persons perspektiv, allt som behöver rättas till, som vi bedömer som fel, kommer mötas med motstånd hos den person som tilldelas vårt utlåtande.

Man ifrågasätter per automatik alla porträtteringar av sig själv som man för stunden inte vill kännas vid eller direkt kan ta till sig. Kanske upplever man sig som kränkt och därmed misstror allt man fortsatt säger. Oavsett sanningshalt. Och, det är skulle jag vilja säga, en god egenskap hos människor. Det är den egenskap som gjort dig till den du är, och som gjort mig till den jag är.

Säger man "du har problem med alkoholen, du är alkoholist" till en person som har problem med alkohol som han inte vill inse, hur reagerar han? Han gör motstånd och skyddar sig. Kanske har man omedvetet bidragit till ett felaktigt ställningstagande där han falskeligen utnämner sig själv som icke-alkoholist i protest och i värsta fall fördröjer den insikt han behöver.

Enligt vårt synsätt så vill en del människor inte inse det de behöver inse. De vet inte vad vi anser oss veta. Och det ger oss som ger utlåtandet endast tillfredsställelsen i att ha rätt, men vad ska vi med en sådan porträttering till om vi inte kan förmedla den? Vi kan efter det bara hoppas på att han slutligen finner sig tillrätta. Kanske kommer han en vacker dag att säga; "du har rätt.. Jag har problem med alkoholen. Fan att jag inte insåg det när du sade det."

"Sitt där och förneka sanningen, gör det. Men du kommer en vacker dag inse att jag har rätt".

Dessa sanningar kan endast bli reella genom en process, och det är denna process man måste finna intresse i, inte slutmålet; uppdagandet i sig; sin egen slutsats. Därmed har jag som vana att slutsatser är onödiga i många fall. Den vilja en person har att nå insikt får inte störas av ens eget behov att förutse slutdestinationen. Då kommer personen uppleva att processen inte är ens egen och i värsta fall gå i försvar. Förtroendet som en annan människa ger en är det väsentliga och utan detta förtroende spelar det ingen roll hur rätt man har.

Ibland kan man dock utnytta det, om man verkligen vet vad man gör och vad som står på spel. Min mamma sa till mig när jag var 17 att "du kommer aldrig flytta hemifrån." Dagen efter flyttade jag. Jag var tvungen att bevisa motsatsen för det jag upplevde som en kränkning, jag vägrade godkänna denna enfaldiga slutsats. Jag fattade i efterhand att hon drev med mig, givetvis. Hon visste ju att jag skulle flytta, hon ville bara ge mig en skjuts i rätt riktning.

Men kan "du är en alkoholist!" få samma effekt? Kanske, om har tur. Men man spelar högt och man bör vara säker på insatsen. I tråden "hängning" resulterade det i att en kille var tvungen att bevisa att han vågade ta självmord, då han sade sig benägen att göra det och tänkte göra det; "du vågar inte!". Detta stärkte honom förmodligen i hans beslut. "Gör det!" stärkte honom också. "Gör det inte!" kanske även det stärkte honom. Hade ingen kommenterat överhuvudtaget, eller bara frågat "varför?" och lyssnat, så är chansen åtminstone lite större att han vågat öppna upp för de tankar han själv långt nere hade som sade att självmord kan vara en dålig idé. Om han nu hade sådana, jag vill gärna tro det. Kanske har jag fel, men mina upplevelser säger mig att man når framgång när man får människor att våga vara ärliga mot sig själva och sin omgivning. Utan denna ärlighet kommer man ingenvart.

Så, jag försöker att inte vara läraren som föreläser, utan läraren som lyssnar och frågar. Och givetvis, den här "läraren och eleven" är bara som exempel i tråden. När jag lyssnar är jag elev lika mycket som lärare. Även att jag ibland kan anse mig ha en del slutsatser som "eleven" inte ser så väljer jag ofta att behålla dessa för mig själv om jag inte är bergssäker, eller så applicerar jag det så att det inte får ett personligt pekfinger och därmed triggar igång egot. Om eleven på egen hand kan se dessa slutsatser kommer han förstå de. Dvs, om jag har rätt. Att i slutet av en diskussion upptäcka att man har fel händer ju också. Vem vet. Han kanske inte är alkoholist?

Det finns inget du kan "göra" för att stanna i uppmärksamheten. Det blir en ansträngning och det är ju helt motsatt mot det du vill, att slappna av och bara vara. Det blir som att försöka somna, det går inte. Sömnen kommer när man släpper efter och tillåter sig tappa kontrollen.

Det är inte alls fel att planera framåt, det måste man göra. Om jag planerar tex en resa, så jobbar jag mot det målet, jag sparar pengar och köper en biljett. Men på vägen dit, innan planet lyfter och jag är på väg, är det onödigt att belasta nuet med funderingar om hur det kommer att bli.
Kommer vädret att vara fint? Är hotellet lyxigt? Det där är tankar som sträcker sig för långt fram och som du kan vara utan.

Uppskattas!


Tack, har gått bättre och bättre.

Trots att det kan finnas mycket frågor i huvudet stundtals har jag ändå känt att aggressiva känslor är lättare att hantera numera. Är verkligen "humoristiskt" att man kunde fantisera länge hur man ska "äga" en person och göra denne till åtlöje etc. Vi människor är galna varelser.

Jag menar att detta är vad det bör vara, en personlig öppen kommunikativ process, mänsklig. Jag vet inte vem du är och det spelar ingen roll eftersom det i sig är ett mysterium. Det är mer mänskligt och det är bara braaa, vi lär oss av varandra och hjälper varandra genom mer utveckling. Varför ska man någonsin ha en annan form av diskussion med den man pratar med? Detta bygger istället på förståelse av varandra. Det borde vara såhär hela tiden, med alla människor man pratar med. Det börjar väl bli ett mål för mig iallafall.




Hehe angående Engl så tänker jag inte förneka att jag har använt den här tråden till mina egna syften, argumenterat och attackerat för att få ur mig själv vansinnet inombords och på det sättet läka egot. Jag vet inte hur mycket men verkligen mycket osäkerhet, ilska, skuldläggande jag fått ur mig genom att låta mig dras ner i deras egomönster och spela deras spel istället för mitt eget.
Själva syftet min argumentation och den ståndpunkten jag valt att argumentera från (religion och sanning) är i sig helt vansinnig att möta en som kommer från det 'vetenskapliga' perspektivet eftersom han kommer tolka det jag säger som gift eller farligt mer eller mindre.
Så vi måste lära oss att utvecklas bortom detta, varför ens kalla det något som upplysning, moksha, epoché eller något annat 'högt' och avancerat? Distansierar ju människor från en direkt. Sen är religion i sig så negativt laddat från dess mörka förflutna, hur många krig har inte startats genom att bevisa 'sanningen'? Det är inte konstigt att folk inte reagerar, så vi omedvetet riktar in oss på en krets där väldigt få är tillräckligt insatta för att ens ta åt sig det vi säger.
Varför inte bara kalla det -"Filosofisk diskussion där man lär sig att sluta leta och hjälper en att bli sig själv som man är." Det är neutralt och går förmodligen under radarn.



Allt detta beror ju egentligen på hur du väljer att säga det du gör, jag har inget som helst syfte att döma människor längre, jag vet inte ens om jag kan det. Jag vet att det bara är 'ego', det är inlärda mönster och beteenden personer lärt sig för att skydda sig själva från kollaps, skydda sig från vad de är rädda för. Hur kan man ta det personligt? Vi har att göra med ett barn fyllt av rädsla och osäkerhet inför livet och andra människor. Verkligen välja att släppa allt dömande, otillitsfullt beteende och verkligen vilja hjälpa och få de här människorna framåt, ibland kanske det hjälper med att bara ge förklaringar, lyfta fram svagheter som styrkor och ge dom verktyg för att hantera verkligheten framför sig. Det är en relation man kan bygga på med tiden och ju mer du litar på dig själv och vill hjälpa desto mer kommer människor dras till dig för att få just det. När man väl förstår detta så kan man sidesteppa det, bara glida runt och prata om det man vill, ett diskussionsforum kanske inte är optimalt för det utan det är nog något man får göra IRL, introducera en viss form av social dynamik och förhållningssätt till de relationer man skapar.
Det är så lätt att bara glida in i kritik av personen att man distansierar den från det man håller på med (diskuterar) och på det sättet låser ner situationen, varför inte bara slänga iväg små råd?
Man får börja med förståelse av personen man pratar med, det är uppenbart för oss kanske, men vi måste prata med han på ett sätt där han kan förstå det.
Det är en enormt utvecklande avancerad process rent socialt, men det är värt att arbeta på.



Hehe, vi måste ta oss ur hela tävlingsgrejen, att ens ha ett behov av utgång är fullständigt vansinnigt eftersom du då ger bort din egen 'makt' till situationen (personen) du har att göra med och då kommer den att förneka det du vill ha ut av den. Jag börjar komma mer till attityden där alla spelar på samma lag, alla är min vän och börja hjälpa dom från det, de signaler jag skickar ut genom det har verkligen massiv influens på de människor runtom mig. Sen om jag är lycklig, kärleksfull, accepterande, tillitsfull och så stärker det bara de signaler jag skickar ut.
Det jag börjar få kastat emot mig IRL just nu börjar bli helt sinnessjukt.

Absurt exempel, var på ett matvaruhus med mina föräldrar för ett par dagar sedan. Utanför, helt skamlöst så sitter det två unga tjejer och slänger öppet en sexuell invit till mig framför mina föräldrar. I Sverige liksom. Den sociala biten där jag står bortom hierarki börjar komma så starkt i min fördel att jag kan börja sidesteppa det och de följer efter, men då måste man släppa det man har inombords eftersom det är vad som skapar skumma beteenden hos andra.






Jag är ganska fascinerad av att bryta ner saker och ting för mig själv, jag har slängt alla mina spirituella böcker, all filosofi, all psykologi jag hade bara för att bryta ner det för mig själv.
Du kan på någon nivå lära dig om egot genom att läsa om det, läsa om principerna det fungerar efter. Men du kommer inte förstå dig själv förrän du är villig att titta på dig själv med egna ögon och då blir det du lär dig mycket kraftfullare. Tycker det verkar vara ett problem, hur många som genomgått processen fastnar där eftersom de helt enkelt inte har verktyg att ta sig vidare eller se vad de gör fel eftersom alla andra lever som de gör fortfarande.
Jag personligen kommer nog aldrig känna mig fullärd, men jag kan börja bryta ner processen som sker, mönstrena som uppdagas och börja arbeta genom det. Man får djupare och djupare förståelse för det hela tiden, det är som om det sjunker inåt och expanderar och rotas fast ännu djupare i en. Man kan börja se så tydligt bara på kroppspråket, hur personer spänner sig genom hur de reagerar på det man säger. När man låser upp tillräckligt mental kraft för att vara i nuet.



Vi är alla ganska dåliga på att erbjuda en fungerande väg ut? Jag tycker sådant här är så sjukt tragiskt, den känslomässiga hanteringen finns inte egentligen där, därför jag till stora delar skriver trots att det bryter mot mina egna principer att ge ut hela pusslet till de här människorna, men då har de något att börja med, hela vägen är där, det enda som är kvar är att anpassa den till sig själva.
Den formen av manipulation verkar väldigt sällan fungera faktiskt har jag märkt, väldigt få, de som egentligen inte bryr sig om hur de blir behandlande som ändå tittar av eget intresse. Målet är att kunna påverka alla människor på ett positivt sätt framåt. Jag accepterar inte riktigt. "Folk måste vara redo" utan jag ska bygga en väg dit som fungerar. Det är en tidsfråga innan det händer eftersom de dras till det jag erbjuder. Men då måste jag vara rumsren för dom också och det är något jag får börja arbeta med, inga associationer till något, bara vara jag, det ska räcka för alla. Allt är anpassningsbart till min fördel. Varför ställa sig under stela och restriktiva traditioner och terminologi?



Jag håller med enormt om detta, det är därför jag fortsätter gå in i väggen om och om igen, jag gör det medvetet. Jag vet vad jag gör, varför jag gör det, men jag måste förstå det för att kunna gå bortom det och då måste jag möta det som skapar det till att börja med.

Tänkte ta en pause från detta nu och lägga fokus på lite annat. Men iallafall, tack enormt för en utvecklande tråd.

Gav detta som svar på ett annat forum angående en konflikt där, kommer kanske ut ganska hårt men vad det säger är riktigt intressant:

https://docs.google.com/leaf?id=0B2t...ZDExZWU4&hl=en