Egots död

Fast det är ju tvärtom, man inser att man verkligen lever. Det som dör fanns aldrig egentligen.

Inte mot fysisk smärta, det gör fortfarande jävligt ont att trampa på en spik :-)
Man blir inte heller immun mot psykisk smärta, vad som försvinner är lidandet.
Smärta är känslan, lidandet är tankarna runt det (stackars mig, så orättvist, världen är grym, det är synd om mig, alla är dumma, jag lider, jag våndas, jag ömkar mig själv osv).

När ett trauma uppstår reagerar man med smärta, det är naturligt. Man inser också att man inte kan förändra vad som hänt. Då kan man, om man vill, tycka synd om sig själv, eller låta bli.

Som Buddha (inte) sa : Pain is inevitable, suffering is optional.

Jo, om egot är helt borta. Mitt försvann i skogen och jag vet inte hur länge jag irrade omkring och jag vet inte hur jag kom hem. Jag spenderade flera dagar i ett tillstånd då jag var oförmögen att göra annat än att ligga ner och bada i ljus och sanslös fantastiskhet de lux. Åt knappt alls. Svårt att öppna ögonen, villa bara ligga ner och stanna i detta obeskrivliga.

Men trots allt så finns ju världen här för att upplevas. Så jag kom steg för steg ur tillståndet och tillbaka till ett vanligt liv. Men. Jag säger inte att egot kom tillbaka, jag är inte samma människa nu.
Eller visst kom det tillbaka, men det har inget grepp längre.
Motsägelsefullt?
Om inte mitt ego varit här nu hade jag fortfarande legat i soffan och blundat. Så egot är här även om det är dött, en zombie kanske Jag vet inte. Men i min vokabulär innebär egodöd ett avslöjat ego, alltså en insikt, realisering av självet. Så du har egentligen rätt enligt mig, men om man med egodöd avser avsaknad av ego helt och hållet så är det nog så att man slutar fungera på ett världsligt plan.
I det tillståndet finns inga minnen tex.

Jag tycker om Nisargadattas sätt att se det på : Mind says im nothing, love says im everything. Between the two, my life floats.

Yes!!!

Fan vad jag garvade:

http://www.youtube.com/watch?v=DfvgvDkdG2M

Visst är den fantastisk! Jag har också skrattat mig fördärvad åt mig själv, det är en sån enorm lättnad att "inte finnas", helt obegripligt när det händer. Någonting är hysteriskt roligt, oklart vad. Men man har tagit sig själv på så stort allvar livet igenom också Poff! finns man inte mer. Oerhört roligt.

Just då kände jag mig totalt fri, men smärtkroppen kommer alltid tillbaka. Fast det är oehört skönt när man känner sig tillfälligt fri också.

Längtar efter tillfället då jag kan vara helt frigjord, just nu, och det binder väl mig. Förstår hur jag ska åstadkomma det här, men det går ju inte att göra på en dag.

Den här var också underbar!

http://www.youtube.com/watch?v=whAFLhSWdsA

Den hade jag inte sett, nu har jag kramp i magen...

Underbart! Det är precis så här roligt livet är hela tiden. Bara tillfälliga svackor när religion skapar elände, annars hela tiden så här fantastiskt roligt. Lätt krystat i just denna video.


Han är inte speciell på något sätt, men lockar lätt till skratt eftersom det han säger sätter de inbillade bekymren i det fack de hör hemma.

Det här med att minska egots inflytande är jag intresserad av, då det inte är bra att abstrakta idéer om en själv tar över för mycket. I längden är det ett slags mentalt fängelse.

Däremot att försöka göra sig av med egot helt tror jag mer är ett recept på psykisk ohälsa än hälsa och vet inte ens om det är möjligt att göra. Alla psykiskt friska personer har väl en självbild?

Man har en person till skillnad från att vara en kan man säga. Innehavaren av personen är opersonlig.
Som ett vitt blad vi målar i olika personliga färger, vi är bladet, inte färgen. Kartan är inte terrängen, målaren är inte tavlan.

Personligheten är ett mentalt fängelse, helt rätt. Och det är därför som det är så roligt att komma ur det, det är därför de i länkarna ovan håller på att skratta sig fördärvade. Man kommer ut ur fängelset utan att ens veta att man satt där.
Yes! Äntligen fri! Vem trodde jag att jag var? Insikten om ens patetiska lilla konstruktion blir väldigt skrattretande.