Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Nja, jobben var ju säkerhetsklassade. Någon måste godkänna personen som skall få jobbet. Den kontrollen gjordes ju knappast på televerket utan någon annanstans. Man bör rimligen kolla med polisen om personen är "kund" där, samt kanske även med SÄPO om dom har några invändningar.

Jag har tidigare tänkt att en sådan personkontroll borde ha hållt IG och CGÖ borta från skyddsklassade jobb, om kontorllen sköttes rätt. Men nu när jag sitter här i höstsolen har jag kommit på att det var feltänkt. Åtminstone CGÖ borde glidit igenom en sådan kontroll på en räkmacka, och sannolikt även Grundborg.
CGÖ hade ju sin "vapenhandel". Och inte bara han. I mitten på 1980-talet så hade Sverige flera vapenhandlare än konsumbutiker. Dessa var en del av försvaret, avsedda att förse grupper med vapen för gerillakrigföring med små nålstickoperationer i händelse av sovjetisk invantion.
Vid en kontroll borde rimligen i alla fall CGÖ fått goda vitsord, inte dåliga.
Grundborg vet jag mindre om, men var det inte han som stog som ansvarig för den lägenhet där det påstås ha funnits en massa avlyssningsutrustning? Borde också ha varit ytterst betrodd, i alla fall om man frågar rätt personer.
Så det där jag tänkte med att det skulle krävas bearbetning för att få igenom dessa herrar säkerhetskontrollen för jobbet, grudnat på deras politiska inställning, det var nog fel.

En möjlighet man kan tänka sig är ju att kontrollen görs. Den som får göra kontrollen blir osäker och frågar någon om råd. Vem skall man fråga? Varför inte galme Åke, han har ju massor av kontakter, han måste ju veta, eller hur?
Men, min nya ståndpunkt är i huvudsak att IG och CGÖ rimligen borde kommit igenom den här kontrollen utan problem eller påtryckningar.

En liten detalj bara, som jag kom att tänka på precis nu. Om man skall avvika från en mordplats så går det ju inte att hålla Carl Lewis-tempo. Då håller man man bara i 100 meter, max, och är sedan ett lätt byte. Man vet ju inte hur långt man måste springa.
En proffesionell och seriös attentatsman borde rimligtvis träna även på detta: Håll lagom tempo iväg, så man dels hinner iväg tillräckligt långt, dels klarar att löpa under en längre tid, flera minuter.
Eventuella förföljare kan ju också hållas på avstånd med hjälp av revolvern. Ganska få fortsätter att följa efter någon som skjuter mot dom. Men helst inget skjutande eftersom det väsnas och drar uppmärksamhet till sig.

En ammatör skulle troligen dra på för full gas och tröttnat väldigt fort, troligen redan framme vid trapporna...

När det gäller vittnesuppgifterna så är det ingen, vad jag kan minnas, som säger något om att GM rusar iväg utan man är ganska eniga om att mannen springer i väg i ganska makligt takt. Lunkande var ju populärt i CP-rättegången och det är nog passade. Långsammare än fullt, fortare än joggning. Någon säger att GM ger ett spänstigt intryck.

Jag tycker detta talar för att det INTE är någon gröngöling som höll i vapnet, utan någon som INTE drabbades utan panik (vilket nog många skulle göra efter ett mord om man inte är mycket väl förberedd). Alltså ingen ensam galning eller fribrytare som handlar i affekt, tillfälligt.

Byrå A som tillsammans med Fst/Säk svarade för personkontrollen, registerprövningen, "vettningen". Troligtvis fick Ingvar Grundborg tjänsten på meriter, sen vill han sluta men man hittar inte en ersättare bara sådär, för att IG ska få gå föreslår han Carl-Gustaf Östling som vikarie tills dess att man hittat någon ny eller så föreslår han CGÖ som efterträdare rakt av.
CGÖ klarar "vettningen", RPS kanske drog en lättnads suck när man löste ett problem med att ge CGÖ goda meriter och på så sätt ge honom en reträttplats.

Behöver inte vara svårare än så.

Byrå A lydde under Sture Höglund. Och nej, personkoll är inte att fråga någon, vem som helst, om personen är reko.
Vetting, checkar, säkerhetscheckar, säkerhetsprövning görs av proffs, som kan sin sak, vet vad de letar efter och hur det som man söker kan ta sig uttryck.

Schematisk hyfsat bra förklaring.
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4kerhetspr%C3%B6vning

Tala om att man från utredningshåll slog knut på sig själva. Enligt Pettersson själv så haltade han nämligen inte i februari 1986:

Advokat Liljeros ställer en fråga till Christer Pettersson beträffande hans idag haltande gång och om detta är beroende på en benskada. Den är beroende av ett fall som han gjorde för en vecka sedan. Men 1986, i oktober, på Täbyanstalten, var Christer och spelade fotboll med andra interner och i samband med en kamp om bollen trampade Christer på bollen och erhöll en så kraftig stukning i sitt vänstra knä, som resulterade i en kraftig svullnad på benet runt knäet. Skadan behandlades av sjuksköterskan på Täbyanstalten men någon läkare behövde aldrig titta på benet. (Gruvedal s. 152)

Alltså om mördaren i februari 1986 haltade, vilket inget vittne egentligen ger uttryck för, så är det inte Pettersson eftersom hans ben var vid god vigör vid tidpunkten. Likaså blir det, trots allt, fel att pressa in en haltande gärningsman eftersom det helt sonika saknar stöd i källmaterialet. Det är illustrerande för hur utredningen mot Pettersson sköttes.

Äldre inlägg på ämnet säkerhetskontroller.

(FB) Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Matematik är inte din starka sida ;-)

400 ärenden på 2h = 18 sek per ärende

Då får jag tacka mattemästaren

Riktigt bra dokumentär av BBC om destabiliseringen av Harold Wilson och hans regering från delar av bl a MI5 . Indirekt MOP-relaterat då man får en bild av stämingar som också fanns i sverige tio år senare.

https://www.youtube.com/watch?v=oG6FR03BqIQ

Lyssna på Kerstin Vinterhed och Kerstin Skarp:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2054&artikel=4373225#

Har börjat läsa Mikael Ekmans bok om Irak och där finns en del överraskande vinklingar som också spiller över mot många av aktörerna i MOP-galleriet.

Spionen för Irak, Sovjet och USA ,kommisssarie Hans Melin var en av Sveriges första livvakter. Redan fr tidigt 60-tal kontakt m uncle Sam. Likaså med det svenska kungaparet som uppskattar hans yrkesskicklighet.

Svårt skadad i en följebil under Nikita Chrustjovs kortege till Harpsund sommaren 1964. En mötande bil rammade fordonet som HM färdades i. Melin skadades svårt och fick sluta det spännande jobbet som livvakt för att hamna på utlänningsroteln

Befäl på det plan som tog de skadade terroristerna till tyskland efter ambassaddramat. Hade samråd m Ebbe Carlsson och Anna-Greta Leijon före avresan. och det var bara tre kapitel in i boken.

Det sägs i programmet: "Makarna Palme visste inte förrän en halvtimme före bion startade vilken föreställning dom skulle se".
Är det korrekt? Jag har fått uppfattningen att det bestämdes vid 18-tiden, då man kom överens om att se Bröderna Motzart på samma föreställning som en av sönerna Palme och hans donna..
I programet anges också att det sena avgörandet av tidpunkt indikerar att det inte var en konspiration, eftersom en sådan tydligen inte kan omprovisera och inte har någon övervakning av offret(!). Måttligt imponerande slutledningsförmåga enligt Leif D.

Mats Ekmans bok har jag läst. Språkligt/redaktionellt i bedrövligt skick. Men han har grävt fram en stor mängd intressanta "detaljer" och skapar också en bra bild av Iran-Irak-kriget och ett antal storpolitiska relationer, den irakiska U-tjänsten och inte minst styckmordet på Majid Husain. Även en del om Eive Tungstedt. Det bästa kommer mot slutet av boken - klart värt att läsa vidare. :-)

Bland "detaljerna" finns bl.a. två saker jag studsade inför:

1) Han skriver att Jan Eliasson hade två telefoner i hemmet, en hemlig och en vanlig. På den hemliga ska Bo Eriksson från UD-jouren ha ringt redan 23:30 (!) och meddelat att OP skjutits i centrala Sthlm. Om det stämmer är det långt tidigare än vad jag tidigare sett uppgift om att någon blivit informerad. Om det stämmer måste man förstås även fråga sig hur informationen kunde finnas på UD så tidigt. Efter 10 minuter, skriver Ekman vidare, ska den vanliga telefonen ha ringt - då är det Eliassons medlarkontakt vid FN, Diego Cordovez som ringer och har hört om attentatet på CNN. Även detta är väldigt tidigt jämfört med vad som i övrigt är känt om mordets allmänna bekantgörande. Tyvärr ger Ekman ingen källa till just dessa uppgifter, men han har ju grävt en hel del i UD:s arkiv.

Det bör tilläggas att Jan Eliasson i en live-chatt i AB 2011-02-28 ger en omvänd bild av händelseförloppet när han får frågan:

"Var var du när du fick beskedet att Palme blivit skjuten? Vad var din första tanke?
Jan Eliasson: Jag var i mitt hem, jag fick ett telefonsamtal från USA där det hade kommit som en extrainsatt nyhet. Jag trodde först att det inte var sant, någon minut senare ringde UD och jag fick order om att bege mig till Rosenbad."

2) Vid grävandet i UD:s arkiv har Ekman konstaterat att "Bagdad-Bob" följde det diplomatiska protokollet att anmäla när man tillfälligt lämnar sin tjänst, och vem som då är tf beskickningschef. Man anmäler när frånvaron börjar och sedan när man återinträder i tjänst. Bagdad-Bob var tillfälligt ur tjänst vid sex tillfällen. Formellt var Bagdad-Bob inte i tjänst när han på egen begäran träffade OP den 28 feb 1986. Den 6 mars 1986 inkommer ett brev daterat den 3 mars om att Bagdad-Bob åter var i tjänst. Brevet som skulle meddela början av den frånvaro som avslutas den 3 mars 1986 saknas i UD:s arkiv. Kan förstås vara en händelse som saknar betydelse, men det kan ju även öppna för en del alternativa tolkningar av hans besök om han formellt inte var i tjänst för Irakiska staten när han begärde att få träffa OP. Av UD:s minnesanteckningar från mötet (som återges i faksimil i boken) framgår inte att mötet skulle ha varit av inofficiell karaktär. Man kan dock utgå från att allt som sades inte finns med i dessa anteckningar.