Citat:
Ursprungligen postat av
Basfakta
En helt annan fråga:
Du skrev i ett tidigare inlägg att Alf Karlsson på Säpo gjorde karriär på Kröcheraffären 1977. Hur menar du konkret?
Att Alf Karlsson gjorde en snabb karriär efter affären.
När Karlsson (och Säpo) fick veta (i februari 1977) att
Norbert Kröcher var i Stockholm var "Pajen" Karlsson en vanlig kriminalassistent (som Olof Frånstedt skrev i boken 2013). Frånstedt kallar honom "Pajen" Karlsson i början av andra kapitlet och "Pajen" i resten av kapitlet (Frånstedt syftar på Alf Karlsson). Karlsson är 92 år och vill nog slippa intervjuer.
Den som inte känner till ockupationen av västtyska ambassaden 1975 och Kröchers planerade kidnappning av Anna-Greta Leijon 1977 kan se den intressanta dokumentären "
Terror på ambassaden" på SVT Play och Jonas Odells kortfilm "
Tussilago" på YouTube (om Kröchers svenska flickvän). Leijon skulle förvaras i källaren på Katarina Bangata 55. En lösensumma skulle betalas och fängslade medlemmar i Rote Armee Fraktion i Västtyskland skulle släppas.
Båda ämnena är off-topic i denna tråd. Även om två av Kröchers svenska medhjälpare förhördes och en tredje (juristen Eive Tungstedt som dömdes för ekobrott) skrev den märkliga boken "Death of a Statesman" 1989 (där Irak anklagas för mordet). Kröchers svenska flickvänner betalade ett högt pris. Den andra flickvännen var bara 18 år när Kröcher greps.
Något år senare var Karlsson polisintendent och chef för Säpos terroristrotel. Det var en snabb karriär. Vad berodde den på? Att Karlsson räddade en katt 1977? Osannolikt. Att Karlssons insatser var viktiga när Kröcher greps den 31 mars 1977? Sannolikt.
Att Karlsson själv trodde på PKK-spåret i mars 1986 är inte osannolikt. Eller "hoppades". Om Hans Holmér "bevisade" att PKK låg bakom mordet på Palme kunde Karlsson bli Säpo-chef och Holmér rikspolischef. Att Karlsson läckte PKK-spåret till journalisten Charlie Nordblom 1986 (som Nordblom berättade 1995) kunde främja Karlssons karriär.
Att Karlsson inte lyssnade på Ivan von Birchans och Alf Enerströms "varningar" är svårt att kritisera. "Varningarnas" innehåll är oklart. Karlsson bekräftade att Ivan ringde före mordet (i januari 1986 enligt Ivan). Inte att Palme var i fara (som Ivan uppgav för andra i februari). Karlsson var i sin bostad i Vällingby när Expressen ringde 0.20 och berättade att Palme var skjuten. Det fick Karlsson veta en kvart tidigare av Tore Winberg i Säpos sambandscentral.
Expressen den 20 mars 1986:
Vid 23.40 ringde en reporter från Expressen och talade med jourhavande i Säpos lokaler på Polhemsgatan. Reportern frågade om jouren hört att Olof Palme var skjuten.
– Nej, han ska vara hemma, svarade jouren.
När TT:s telegram om mordet kom 00.20 ringde samma reporter hem till Säpos jourhavande intendent Alf Karlsson. Karlsson hade fått nyheten av sin underlydande på Polhemsgatan. Han var minst sagt skakad. Reportern läste upp nyhetstelegrammen för Karlsson i telefon. Karlsson frågade:
– Vad ska jag göra?
Reportern svarade:
– Åk in till jobbet!
Det gjorde Karlsson.
Att Enerström varnade Karlsson (som Enerström påstod i TV-dokumentären "
Mannen, mordet, mysteriet" 1999) saknar kända bevis. Ivans story saknar trovärdighet (att han erbjöds två miljoner dollar av CIA-agenten "Charles Morgan" för att skjuta Palme).
Att den avskedade dörrvakten på Sheraton var känd av tusentals människor och intervjuades med namn och bild i Aftonbladet 1981 och 1982 (när Ivan hittade en hemkunskapslärares borttappade sparobligationer på Mäster Samuelsgatan och klagade på ett reseföretag) gjorde honom knappast lämpad som CIA:s lönnmördare. Att rekryteringsförsöket skulle ha ägt rum på Hotel Continental och restaurang Hamlet ett stenkast från den avskedade dörrvaktens arbetsplats bär inte sannolikhetens prägel ("Charles Morgan" är numera ersatt av CIA-chefen William Colby i Ivans story). Ivan berättade storyn efter mordet. Inte före mordet.
En tänkbar källa till Ivans förhandskännedom (att Ivan visste att Palme var i fara men kanske inte vilken fara) var Anders Larsson. En av grundarna av den högerradikala organisationen Demokratisk Allians 1967. Sedan 1975 arbetade Larsson i Baltiska Kommittén. Han fick sparken två månader före mordet och saknade fast arbete.
Valentin Agapov var en gemensam bekant. Ivan träffade Agapov på bostadshotellet på Liljeholmen (de bodde där samtidigt). Några år före mordet. Anders Larsson förhördes den 22 april 1986 om Kim Botvaldes självmord på Hotel Atlas på Östermalm (Valentin Agapovs svärson). Då nämnde Larsson (för kriminalinspektör Gerd Welin) att han
"varnade Palme för övergrepp" den 20 februari 1986 (D4582 och S8861). Larsson syftade på "varningsbreven" till Rosenbad och UD åtta dagar före mordet (med tidningsklippet
"Dr Olof Palme död" från 1918 med ordet
"Dr" överlackat). Larssons "varningsbrev" avslöjades i Aftonbladet och Svenska Dagbladet i maj 1987.
Den 30 april 1986 (åtta dagar efter förhöret den 22 april) uppgav Anders Larsson för kriminalinspektör Inge Uvemo att
"vad han menade var att Palmes engagemang i Mellanöstern kunde bli farligt för honom pga de stora motsättningar som finns i denna del av världen" (D4582-1).
Den 25 augusti 1987 uppgav Anders Larsson för kriminalinspektörerna Sören Morberg och Kent Rasmusson att tidningsklippet var ett misstag. Larsson tänkte lacka över både
"Dr" och
"död", men glömde
"död". Hoppsan. Till slut uppgav Larsson i radioprogrammet Kanalen 1991 (en del av intervjun sändes senare i TV) att religionsforskaren Bo Ståhl (i antikvariatet Lyktan på Kungsholmen) uppgav för Larsson i början av februari 1986 att någon skulle skjuta Palme före Moskvaresan i april. Ståhl hade
"hört från Säpo" att
"dom" (oklart vilka) skulle skjuta Palme före resan. Enligt Larsson. Ståhl dog 1989 av en hjärtsjukdom. Larsson dog 1991 av blödande magsår.
Inget av detta bevisar att Larsson eller Ståhl visste vem som sköt Palme. Att de hörde rykten att någon skulle skjuta Palme är inte osannolikt. Att Larsson och Ståhl tillhörde en högerextrem grupp som träffades i Swedenborgskyrkans lokaler i Tegnérlunden är intressant (en SVT-journalist tipsade 1993). Det bevisar inte att de visste vem som sköt Palme. Det gäller även Lars Lundbergs satiriska berättelse (om "Lella Olle" som kunde bli skjuten) i hans tidskrift Kulturnytt (avslöjad i flera tidningar i mars 1986) och den högerextrema kulturföreningen Societas Avantus Gardiaes närradiosändning (om mordet på Gustav III) åtta timmar före mordet (avslöjad i Kanalen 1988).
Att Lundberg visste att "något stort" skulle hända när han träffade vittnet Jan Schmidt i Göteborg på morddagens morgon verkar osannolikt (DGB15299-R). Lundberg träffade Schmidt på Caféva på Landsvägsgatan 6. Det medgav Lundberg. De var inte bekanta med varandra. Att han berättade för Schmidt att "något stort" skulle hända förnekade Lundberg. Däremot visade han Kulturnytt för Schmidt. Där stod i och för sig att "något stort" kunde hända. "Lella Olle" kunde bli skjuten. Samma satiriska berättelse fanns i ett tidigare nummer av Kulturnytt 1984.
Att Enerström återvände från Värmland till Stockholm två dagar före mordet och att lantbrukaren Kurt Mårtensson i Östra Ingelstad i Skåne (D2384) berättade för grannen Sture Nilsson tre dagar före mordet att Palme skulle skjutas innan veckan var slut (om Nilssons uppgift var sann) har knappast med mordet att göra. Ingen visste på tisdagen eller onsdagen att Palme skulle på bio på fredagen. Cenneth Neilbergs story i Striptease 1994 saknar trovärdighet (att han erbjöds en miljon kronor av en konsthandlare för att skjuta Palme).
Rikskrims chef Tommy Lindström förklarade i TV3 1995 att Neilberg inte visste vem konsthandlaren var förrän 1990.
Skojaren Oswald LeWinters story (i ett amerikanskt radioprogram i september 1988) om den italienske högerextremisten Licio Gellis telegram till den republikanske kampanjarbetaren Philip Guarino tre dagar före mordet (
"please tell or friend that the Swedish tree will be felled") avvisades i granskningskommissionens rapport 1999. LeWinter dömdes till fängelse i Österrike 1998. Han sålde falsk information i ett annat känt fall (prinsessan Dianas död i Paris 1997).
Så länge man inte kan koppla personer till vapnet och brottet blir ingen häktad och dömd. Det kan ändras i framtiden. Om någon anhörig eller delaktig hör av sig.
Gjorde polisen tillräckligt för att utreda dessa spaningsuppslag? Tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt? Både ja och nej. Anders Larssons "varningsbrev" kunde ha utretts mer och snabbare. Alf Enerströms besökare kunde också ha utretts mer och snabbare. Så vitt jag kan se. Jag läser bara förhören.