Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Jag backar på den, men att han inte anser sig störd när han grovt förgriper sig på en ung pojke och när nog stryper honom till döds är fortfarande stötande.
http://www.dt.se/multimedia/archive/00071/quickrivare_jpg_71300h.jpg

Sture Bergwall skriver inte specifikt om överfallet på pojken.
Tror vi får veta mer om detta brott i samband med ny medicinsk bedömning och i bröderna B:s nästa bok.

SB berättar om knivöverfallet på mannen 1974:

”Då, i mitten av 1960-talet, var det ännu hysch-hysch kring avvikande sexualitet. Mina tabun var även den tidens tabun.
Det var i detta jag började gå vilse.
Ihopkrupen i ett hyreshus cykelkällare vätte jag trasan med trikloretylen och besökte andra världar. Där fanns ingen sexuell frustration eller oro.
Den platta, lilla brunfärgade flaskan skulle följa med mig under många år, ja ända fram till den förfärliga knivskärningen i Uppsala 1974.
Det hade hänt förut att den behagliga värld, som sniffningen förde mig in i, framkallade monster och vålnader. Så skedde nu.
Jag hade varit på bögklubb (ett otänkbart ord för trettiotre år sedan) och dr träfft en trevlig man. Berusad på öl och barbiturater (en livsfarlig drog, numera ersatt av, just det, bensodiazepiner) gick vi hem till honom.
Jag smög fram trasan och den lilla flaskan. Monstret dök upp, en kraftig hallucination, omöjlig att sära från den verkliga världen, ett hot som tedde sig så verkligt att jag attackerade det.
Min inbillade verklighet blev mannen s riktiga. Han skadades svårt.
Jag fördes till Säters sjukhus. Jag har sedan detta inträffade aldrig använt mig av drogen.
Den som idag ser en lustmördare i denna händelse eller tar den som intäkt för att jag är seriemördare har naturligtvis fel. Som Thomas Quick to jag själv det inträffade som bevis på min extrema farlighet.” (s. 86 f)


SB förklarar sina aggressiva impulsgenombrott med
1) missbruk av trikloretylen, läkemedel och alkohol
2) frustration med förvirring och självförakt på grund av hemlig homosexualitet

Det handlar om direkt felbehandling när psykolog Ståhle "hjälper" sin patient att undvika [sic] att ta upp hans verklig problem:

"Här vid Säters sjukhus slapp jag tala om min sexuella läggning och mitt missbruk. Här tog drogandet över." (s. 29)

forts.

Bra.

Var påstår han det?

Som sagt: Kan någon med Thomas Quick är död i sin ägo kolla upp detta? Tag gärna med lite mer av texten runtomkring.

Edit: Tack nabo. Hittar du som läst boken något ställe där Quick påstår sig inte har varit störd när han begick övergreppen på Falu lasarett?

För övrigt dömdes han till rättspsykiatrisk vård för ett bankrån/kidnappning begånget i Grycksbo 1990.

SB har utsatts för tre varianter av psykiatrisk "chockbehandling".

"Det gick fel från början.
[...]Chockbehandling. Jodå, så kallades behandlingen med insulin.
Som sjuttonåring, när jag prövade mina sköra vingar i Uppsala och Fjellstedtska skolan, ledde min oro och problemen med min sexuella läggning till ungdomspsykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset. Jag ansågs vara neurotisk, min homosexualitet visade det.
Alltid denna homosexualitet som skulle botas, tillrättaläggas; inte det motsatta: att med god vägledning visa att jag fick vara den jag skapt till, att jag dög. [...] Insulinbehandling gick ut på att genom injektion av insulin sänka blodsockerhalten så mycket att medvetslöshet, koma inträffade. Detta skedde fem-sex gånger i veckan under ett par månaders tid.
Chockbehandling in i medvetslöshet och tro på att jag skulle vakna upp som normal! Tro och vetenskap. Rättare: tro utan vetenskap.
En annan chockbehandling med sanna uttalade mål – att bota mig från min homosexualitet, utsattes jag för här på Säters sjukhus under 1970-talet.
En psykolog lånade sig till detta lågvattenmärke inom psykiatrin. Han kopplade elektroder till min kropp, hissade upp en filmduk och visade, via en stillbildsprojektor, bilder på nakna kvinnor och män. När bilderna på kvinnor presenterades hände ingenting, men så fort en naken man dök upp på filmduken fick jag en elektrisk stöt.
Skulle jag, var förstås meningen, tänka en erotisk tanke kring mitt eget kön så skulle obehaget från sessionerna med psykologen styra mig inpå rätt väg, hindra mig från perversa idéer. [...]
Som ung människa, som pojke och yngling var jag inte störd; det var den allmänna synen på sexualiteten som var det. [...]
Den tredje chockbehandlingen inleddes här vid den rättspsykiatriska kliniken i början på 1990-talet. Terapi och obegränsad tilförsel av bensodiazepiner." (s. 118-20)
Svensk sjukvård?

Citat SB:
"Vid min första rättspsykiatriska undersökning 1969/1970 hette den undersökande psykiatern Otto Brundin. Hans namn och hans diagnos (här är det frestande att låta språket bli till ett syftningsfel), ’sadistisk pedofil’, citeras flitigt av Thomas Quick-troende, främst av dem alla journalisten Gubb Jan Stigson. [...]
Skallen mättes och könsorganets utseende studerades. Kroppskonstitutionen skulle avslöja karaktärsbrister och psykiatriska avvikelser. [...] Utifrån sina studier skrev Brundin ett mycket långt utlåtande. Detta överklagades till Socialstyrelsen vars expert, professor Yngve Holmstedt, sågade det helt och hållet. Falu tingsrätt gick i sin dom 1970 på Socialstyrelsens linje.
Det finns alltså inget utlåtande från Otto Brundin att stödja sig (s.120)

Det du sedan citerar får Gubb Jan Stigsson alltså till följande:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article5333807.ab

Hmm.

Han är dömd för fyra övergrepp mot unga pojkar, vad är problemet.
Att en person som vid upprepade tillfällen begått grova våldsbrott med hjälp av spökskrivare drar fram det som talar för hans sak är knappast underligt.
Att man sedan tar Quicks bok som den enda sanningen känns mer än lovligt naivt.
Quick gör sitt bästa för att få hans brott och påföljande behandling framstå som ett angrepp mot hans sexuella läggning.
Att Brundins utlåtande sågas må vara hänt, dock har psykiatrin vid ett flertal tillfällen gjort felbedömningar om patienters farlighet och upphört med tvångsvården alternativt låtit farliga patienter få frigång med svåra konsekvenser för brottsoffer och anhöriga.
Socialstyrelsen har mycket att stå till svars för gällande slappheten och felbehandlingar inom svensk psykiatri överhuvudtaget.

Minns inte och ser inte när jag bläddrar i hast att SB går in närmare på det brottet. Gissar som sagt att bröderna B går djupare in på svåra saker i nästa bok.

Frågor ställdes vid boksläppet. Läkarsidan har uppdaterad kunskap runt den typ av beteendestörning som SB haft. Viktigt att hålla i minnet att SB dömdes till sjukvård, inte till fängelse.
Doc Anna Kådermans bedömning bifogad resningsansökan är att SB tillfogats "mänskligt lidande utan motstycke". Jag delar hennes uppfattning. Och detsamma kan sägas om den knivshuggne mannens och den överfallne pojkens lidanden.
Tro inte att man förringar brottsoffrens fruktansvärda upplevelser för det att man har medlidande för en gärningsman, som var sjuk.
Vissa psykiatriska tillstånd är som trafikolyckor. Våldet handlar om impulsgenombrott och förvirringstillstånd, inte om planlagda handlingar.

Problemen är flera, men i det vi just nu diskuterar så verkar det vara så att Quicks ord "inte störd" syftar på hans homosexualitet och inte, vilket Gubb Jan tycks hävda, på grov våldtäkt mot barn.

Rättspsykiatrisk vård är tänkt att skyddas oss just mot dessa förvirringstillstånd och impulsgenombrott.
Om Quick även kan anses ha läggning åt det pedofila hållet så torde han vara obehandligsbar.
Sexuell läggning är som sagt inte möjlig att behandla, vilket visar sig gång på gång. Senast i Sundsvall.

Just det.

Just det.

Just det, bland annat.