Citat:
Inför morgondagens söndagsbetraktelse kanske en lördagsbetraktelse skulle kunna få GL att bli mer på det klara med just rollbesättningen:Sagan om mördarens nya benpipor 1 (2)
För många år sedan fanns det en man som tyckte mycket om att erkänna mord. Han mördade ofta och gärna, och han hade många medhjälpare. Han gillade att visa upp sina mord på den psykiatriska klinik där han bodde.
På den psykiatriska kliniken gick det livligt till. En dag kom två bedragare dit, läkaren Hugge och psykiatrikern Alböl. De gav sig ut för att veta allt om mord och sa att de kunde beskriva de mest fasansfulla mord man kunde tänka sig. Inte nog med att offren var ovanligt svårt sargade; mördaren brukade också äta av sina offer och sitta och tälja i deras ben med en liten skarp fickkniv. De benbitar mördaren fick över gömde han i olika bergsskrevor eller grävde ned i skogen. En gång hade mördaren ätit upp ett av sina offers fingerben, och när mördaren ville bli som barn på nytt sparkade han boll med offrens huvuden. Alla benbitar var osynliga för människor som var mindre begåvade.
Det skulle sitta fint, tänkte mördaren. När jag visar upp alla mina ben kan jag skilja de kloka från de dumma. Jag måste genast karva fram ett par nya benflisor. Och så gav han Hugge och Alböl många teckningar av sina ben så att de kunde gå till sin chef och visa upp dem.
Hugge och Alböl begärde anslag till en stor erkännandesäng så att mördaren skulle ha det bekvämt när han berättade om sina mord. De hade en hel del medicinsk och psykiatrisk facklitteratur i sina bokhyllor, men den kom snart att försvinna bland tidskrifter, kartor och pressklipp som mördaren sagt att han behövde. I ett särskilt erkännanderum förvarades ett växande antal pärmar fullproppade med fotografier på mördarens offer, brottsplatser och mordverktyg.
De två skojarna ansökte inte bara om mer pengar till sin benfabrik; de begärde oupphörligt nya detaljer om morden och ville bland annat veta i vilken sinnesstämning mördaren varit när han sönderdelat sina offer, om han kunnat få skjuts till brottsplatserna, hur han valt ut sina offer och var han grävt ned dem. Alla teckningar de fick från mördaren diariefördes och lagrades sedan i hängmappar på vilka offrens namn textades med röda eller blå versaler.
Det är ingen överdrift att säga att mördarens utförligt beskrivna mord tillsammans med hans lynniga sätt och återkommande nervsammanbrott höll Hugge och Alböl ständigt sysselsatta. Flitens lampa lyste dygnet runt i deras marmorerade, mörkröda arbetsrum där de satt och knåpade med sina digra benutredningar till långt in på morgonkulan. I deras arbete ingick, förutom att ge mördaren fria permissioner, också att ge honom allt vad han behövde för sin sinnesro. Den snart på heltid benkarvande mördaren var i ständigt behov av erkännandepiller, och den psykiatriska kliniken tvingades se till att alltid ha ett heltäckande sortiment på lager. Övriga boende på kliniken kunde under mördarens inbokade rättegångsdagar bara erbjudas sockerpiller för att man inte ville riskera att mördaren glömde bort sina nya benpipor.
Varenda journalist i landet fick så småningom kännedom om de makabra detaljer som mördaren delgett Hugge och Alböl. Några var oroliga och undrade om de över huvud taget skulle kunna förstå det, andra skrev att vårt kära fosterland nu hade fått en riktig benpipsexpert.
Jag ska boka tid hos benfabrikanterna så att min gamle trogne drogförskrivare Benzonius kan gå dit, tänkte mördaren. Han kan bäst se hur mina benpipor artar sig, för han har inte så mycket förstånd.
Benzonius tassade på plastöverdragna ekologiska kängurukängor och allt fuktigare fötter in i den stora salen där Hugge och Alböl satt djupt försjunkna i sina benanalyser. Åh, Gud bevare mig! tänkte den gamle drogförskrivaren. Jag kan inte se några benpipor! Skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det bör ingen människa få veta. Det går inte an att jag säger att jag inte kan se benen.
– Åh, det är fruktansvärt, alldeles utomordentligt fruktansvärt, sa den darrige Benzonius till Hugge och Alböl samtidigt som han tittade genom sina glasögon ned på mördarens krumeluriga skisser föreställande något han tyckte såg ut som en serie avgnagda hundben.
– Vilka huggvänliga snitt och vilket skräckinjagande mönster!! Wow, wow! Ja, jag ska säga till mördaren att jag tyckte det här var väldigt, väldigt otäckt.
Nu begärde Hugge och Alböl inte bara mer pengar och utredningstid; man ville också att mossexperten Pentodillén och förste bengrävare af Plastenkorwa kom till deras psykiatriska klinik för att studera de katalogiserade benpiporna. Alla ben verkade Hugge och Alböl emellertid att stoppa i sina egna fickor, ty i deras stora benutredningssal stod inte minsta benflisa att upptäcka. Men de fortsatte som tidigare att fylla sina pärmar med benskisser.
Man måste ge polisen sitt fulla erkännande. De sydde varken in mördaren eller hans benpipor, utan lät Hugge och Alböl få dispens för sin benproduktion så länge mördaren försåg klinikens inkorgar med nya benskisser och af Plastenkorwa schemalade sina utgrävningar.
Mördaren krävde snart att en annan av hans gamla godhjärtade drogförskrivare skulle bege sig ut på benbesiktning för att se om det snart kunde finnas ett färdigt skelett. Det gick på samma sätt för honom som för Benzonius. Treotunga glodde och glodde, men eftersom det inte fanns annat än de fyllda skisspärmarna kunde inte heller han se några benpipor; än mindre något skelett.
– Är det inte ett vackert ben, sa Hugge, och visade och förklarade det vackra benmönstret som bara fanns på mördarens kaffefläckade skiss.
Alböl stod bredvid och höll med.
Dum är jag inte, tänkte Treotunga. Det var då verkligen konstigt! Men både Pentodillén och af Plastenkorwa såg ju benpiporna. Jag får inte låta någon märka det här; jag kan få sparken. Och så prisade han benen som han inte såg, och förklarade sin förtjusning över de omisskännliga snitten och det ovanliga mönstret.
– Ja, det är riktigt utsökt utstuderat skuret, sa han till mördaren.
Alla människor i hela landet talade om de utsökt utstuderade benpiporna.
På den psykiatriska kliniken gick det livligt till. En dag kom två bedragare dit, läkaren Hugge och psykiatrikern Alböl. De gav sig ut för att veta allt om mord och sa att de kunde beskriva de mest fasansfulla mord man kunde tänka sig. Inte nog med att offren var ovanligt svårt sargade; mördaren brukade också äta av sina offer och sitta och tälja i deras ben med en liten skarp fickkniv. De benbitar mördaren fick över gömde han i olika bergsskrevor eller grävde ned i skogen. En gång hade mördaren ätit upp ett av sina offers fingerben, och när mördaren ville bli som barn på nytt sparkade han boll med offrens huvuden. Alla benbitar var osynliga för människor som var mindre begåvade.
Det skulle sitta fint, tänkte mördaren. När jag visar upp alla mina ben kan jag skilja de kloka från de dumma. Jag måste genast karva fram ett par nya benflisor. Och så gav han Hugge och Alböl många teckningar av sina ben så att de kunde gå till sin chef och visa upp dem.
Hugge och Alböl begärde anslag till en stor erkännandesäng så att mördaren skulle ha det bekvämt när han berättade om sina mord. De hade en hel del medicinsk och psykiatrisk facklitteratur i sina bokhyllor, men den kom snart att försvinna bland tidskrifter, kartor och pressklipp som mördaren sagt att han behövde. I ett särskilt erkännanderum förvarades ett växande antal pärmar fullproppade med fotografier på mördarens offer, brottsplatser och mordverktyg.
De två skojarna ansökte inte bara om mer pengar till sin benfabrik; de begärde oupphörligt nya detaljer om morden och ville bland annat veta i vilken sinnesstämning mördaren varit när han sönderdelat sina offer, om han kunnat få skjuts till brottsplatserna, hur han valt ut sina offer och var han grävt ned dem. Alla teckningar de fick från mördaren diariefördes och lagrades sedan i hängmappar på vilka offrens namn textades med röda eller blå versaler.
Det är ingen överdrift att säga att mördarens utförligt beskrivna mord tillsammans med hans lynniga sätt och återkommande nervsammanbrott höll Hugge och Alböl ständigt sysselsatta. Flitens lampa lyste dygnet runt i deras marmorerade, mörkröda arbetsrum där de satt och knåpade med sina digra benutredningar till långt in på morgonkulan. I deras arbete ingick, förutom att ge mördaren fria permissioner, också att ge honom allt vad han behövde för sin sinnesro. Den snart på heltid benkarvande mördaren var i ständigt behov av erkännandepiller, och den psykiatriska kliniken tvingades se till att alltid ha ett heltäckande sortiment på lager. Övriga boende på kliniken kunde under mördarens inbokade rättegångsdagar bara erbjudas sockerpiller för att man inte ville riskera att mördaren glömde bort sina nya benpipor.
Varenda journalist i landet fick så småningom kännedom om de makabra detaljer som mördaren delgett Hugge och Alböl. Några var oroliga och undrade om de över huvud taget skulle kunna förstå det, andra skrev att vårt kära fosterland nu hade fått en riktig benpipsexpert.
Jag ska boka tid hos benfabrikanterna så att min gamle trogne drogförskrivare Benzonius kan gå dit, tänkte mördaren. Han kan bäst se hur mina benpipor artar sig, för han har inte så mycket förstånd.
Benzonius tassade på plastöverdragna ekologiska kängurukängor och allt fuktigare fötter in i den stora salen där Hugge och Alböl satt djupt försjunkna i sina benanalyser. Åh, Gud bevare mig! tänkte den gamle drogförskrivaren. Jag kan inte se några benpipor! Skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det bör ingen människa få veta. Det går inte an att jag säger att jag inte kan se benen.
– Åh, det är fruktansvärt, alldeles utomordentligt fruktansvärt, sa den darrige Benzonius till Hugge och Alböl samtidigt som han tittade genom sina glasögon ned på mördarens krumeluriga skisser föreställande något han tyckte såg ut som en serie avgnagda hundben.
– Vilka huggvänliga snitt och vilket skräckinjagande mönster!! Wow, wow! Ja, jag ska säga till mördaren att jag tyckte det här var väldigt, väldigt otäckt.
Nu begärde Hugge och Alböl inte bara mer pengar och utredningstid; man ville också att mossexperten Pentodillén och förste bengrävare af Plastenkorwa kom till deras psykiatriska klinik för att studera de katalogiserade benpiporna. Alla ben verkade Hugge och Alböl emellertid att stoppa i sina egna fickor, ty i deras stora benutredningssal stod inte minsta benflisa att upptäcka. Men de fortsatte som tidigare att fylla sina pärmar med benskisser.
Man måste ge polisen sitt fulla erkännande. De sydde varken in mördaren eller hans benpipor, utan lät Hugge och Alböl få dispens för sin benproduktion så länge mördaren försåg klinikens inkorgar med nya benskisser och af Plastenkorwa schemalade sina utgrävningar.
Mördaren krävde snart att en annan av hans gamla godhjärtade drogförskrivare skulle bege sig ut på benbesiktning för att se om det snart kunde finnas ett färdigt skelett. Det gick på samma sätt för honom som för Benzonius. Treotunga glodde och glodde, men eftersom det inte fanns annat än de fyllda skisspärmarna kunde inte heller han se några benpipor; än mindre något skelett.
– Är det inte ett vackert ben, sa Hugge, och visade och förklarade det vackra benmönstret som bara fanns på mördarens kaffefläckade skiss.
Alböl stod bredvid och höll med.
Dum är jag inte, tänkte Treotunga. Det var då verkligen konstigt! Men både Pentodillén och af Plastenkorwa såg ju benpiporna. Jag får inte låta någon märka det här; jag kan få sparken. Och så prisade han benen som han inte såg, och förklarade sin förtjusning över de omisskännliga snitten och det ovanliga mönstret.
– Ja, det är riktigt utsökt utstuderat skuret, sa han till mördaren.
Alla människor i hela landet talade om de utsökt utstuderade benpiporna.