Tvåårig pojke i Mjölby mördad av 24-åring

Har läst ifatt i denna tråd och andra i "huvudämnet" vilket antagligen innebär att mina kommentarer inte har någon linjär tidskurva.

Yori, vilka livserfarenheter har du? Vilka komplicerade livssituationer har du rott i land?

Jag är inte imponerad gällande din livserfarenhet med anledning av ditt inlägg i tråden om mordet på Elin Krantz. Du skriver att Elin kanske ville köpa knark.

Jag skulle vara tacksam om du kunde uttrycka dina åsikter utan att behöva förstärka dem med olika smileys. Du får givetvis fortsätta att spamma dina inlägg med dessa gubbar. Jag uttrycker endast min genuina åsikt.

Men lilla Majsan det här är INTE en tråd om riskfallsmammor och hur man ska skydda barn emot dem. Det handlar om synnerligen grov misshandel och mord på en liten pojke begånget av en man. Hur svårt kan det vara att förstå rubriken på inlägget till exempel? Jag vet inte varför du har så svårt att fokusera på vad det handlar om. Men det kanske är som micro113 säger att det fyller en funktion för dig att doppa mamman i skuld. Något argument kommer du inte med. Du säger att mamman bortförklarade. Jag har frågat det förut, ska man ta det som ett bevis på att någon misshandlar barnet om man missuppfattar eller inte förstår vad en skada kommer sig ifrån? Nej, blir mitt svar, det kan man naturligtvis inte. Nu vet jag inte om du klarar av att ta till dig så här mycket text, men du kan inte upprepa samma sak om igen och tro att du får något annat svar. Det kommer att bli så hela tiden. Frågan är bara varför du inte fortsätter de diskussioner och det du själv tar upp? Varför skriver du att mamman bortförklarar, varför fortsätter du inte på den inslagna vägen. Jag tror jag vet varför, du har helt enkelt inget att komma med.

Man måste ju föreställa sig att hon har mycket annat att tänka på, det är lätt här att sitta först och främst med facit i hand men också bara koncentrera sig på de skador barnet hade. Att hon försökte göra en massa saker som var jobbigt för henne, hon är bara 23 och det var säkert förenat med en hel del arbete att gå i skola, jobba och ta hand om ett litet barn. Varför i hela fridens namn hon skulle låta någon misshandla pojken är dolt i ett mycket stort dunkel.

Om man antar att hon skulle vilja att någon slog Theo eller dödade honom eller var likgiltig därtill, så måste man utgå från att hon faktiskt är kallsinnig till sitt barn. Något sådant vittnesmål finns det inte. Men man kan ju inbilla sig om man absolut vill att hon ska vara skyldig.

Viktig information ur FUP för att förstå när var och hur armbrottet uppstod och vem som bär ansvaret;


Måndag 21 juni: Patric Seavers erkänner slutligen i polisförhören att Theos armbrott inträffar när Theo är ensam hemma med Patric Seavers måndagen den 21 juni (medan Theos mamma arbetar). Patric Seavers anger i polisförhören att orsaken till Theos armbrott är att Theo står på en stol intill Patric Seavers och diskar och att Theo då ramlar ner från stolen. Därefter lade Patric Seavers isäng Theo.

Tisdag 22 juni: Patric Seavers passar på att skada Theos brutna arm ännu mer när han "undersöker"den tisdag 22 juni.

Patric Seavers ljuger försåtligt väldigt mycket för Theos mamma när hon på tisdagen upptäcker att något verkar ha hänt med Theos arm, och alltmer oroligt frågar Patric Seavers om vad som hänt med Theos arm, hon vet ju inte vad som hänt, och han försöker falskt anklagande lura i mamman att tro att skadan måste ha uppstått när mamman varit med Theo. Patric Seavers kommer hem ca kl 13.30 och löser av mamman när hon åker till arbetet. Innan dess har Theos oroade mamma intensiv sms/mobiltelefonkontakt med Patric Seavers angående Theos förmodade vårdbehov och ev. planering om att åka till sjukhuset med Theo. Sms/mobiltelefonkontakten fortsätter sedan mamman åkt till arbetet. Theo sover när styvpappan kommer hem. Därpå sms:ar Patric Seavers lugnande till mamman att det verkar okej ändå. P.g.a. tilltagande svullnad i Theos arm beslutar trots allt Patric Seavers kl 16.45 att åka till sjukhuset med Theo, och Theos mamma åker sedan från sitt arbete till Theo på sjukhuset. Patric Seavers är då också där.

Patric Seavers och Theo kom till sjukhuset, och ett par sköterskor upplevde att Theo inte tydde sig till styvpappan, och de (Theo och styvpappan) inte hade ögonkontakt med varandra.

Theos mamma kom (från arbetet) till akuten omkring kl 20-20.30 och då såg barnet glad ut, det såg ut som att den relationen var mer sund.


Utseendet av skadan talar enligt rättsläkaren för att den orsakats av annan person. (FUP s 166)


Utdrag ur förhör med Patric Seavers;

F: På vilket sätt kände du på armen då?
P: På aa. Liksom när jag höll och liksom vred och drog lite.
F: Då beklaga han sig inte?
P: Nae.
F: Jag vill inte *ohörbart* kan vi prata om det hör att du ville att jag skulle. I och med att
vi pratar om en vridning.
P: Mm.
F: I då.
P: Mm.
F: Att du nästan låter det framskymta som att det har hänt då?
P: Aa.
F: Att du vrider sönder armen.
P: Mm.
F: Men då måste du tagit i väldigt hårt i honom om du vrider sönder så att benet går av?
P: Aaa. Men det var ju det jag mena på om skadan redan har vart innan. När han ramla.
F: Du menar att han lär ha haft en skada innan och sen så vrider du på armen.
P: *ohörbart*
F: Okej. Det är ju konstigt att han inte gråter då om han, när du vrider sönder armen
ännu mer.
P: Aaa. Men det va kanske för att han, han är rädd för mig kanske? Att han inte vill
gråta nåt. Jag vet inte, faktiskt. (FUP s. 154-155)

F: *ohörbart*, tycker du det verkar okej ändå?
P: Nae inte okej.
F: Nae men du skriver ju det?
P: Mm.
F: Varför skriver du det?
P: Det vet jag inte.
F: Det måste va en förklaring till varför du inte, du inser när du undersöker armen att
den inte är bra?
P: Mm.
F: Har du nån förklaring till att du ändå skriver att det verkar okej, men det är bäst att
kolla i morgon?
P: Nae man fick ju. Vad ska man säga dåligt samvete över att vad som hade hänt och så.
F: Vad var det som hade hänt som du fick dåligt samvete för?
P: Att han hade ramlat. När jag hade honom.
F: Det innebär ju då att.
P: Eftersom han hade dålig balans så som jag sagt innan i förhör då så, så hade jag dåligt
samvete att jag hade honom på stolen, det skulle jag ju aldrig haft honom på när jag diska.
F: Det här innebär Patric att du tror ju att när han, att det hände redan på måndagen och
inte när du kände, undersökte honom på tisdagen.
P: Mm.
F: Jag tror att du är rädd för att läkarna ska se att du har gjort dom här vridningarna att
det är därför du inte vill åka in, du vill skjuta påt. Du vill ha lite tid.
P: Nae så var det inte.
F: Men du förstår ju att det är väldigt, väldigt illa med armen eftersom.
P: Ja, det är klart jag är orolig det är jag.
F: Är du orolig för din skull eller för Theos skull?
P: Båda. (FUP s 154-155)



P: Nja jag undersökte armen lit väl hårt ja
(FUP s 166)


F: Hur reagerar ohörbart
P: Det är som ohörbart på sig då.
F: Och hur reagerar han ohörbart
P: Det gillar han inte.
F: På vilket sätt ohörbart
P: Han skriker lite så där, ja ohörbart
F: Hur kändes det
P: Det kände ohörbart
F: På vilket sätt.
P: Jaa, att ohörbart Nånstans misstänkte jag väl redan då att det var
Illa.
F: Ohörbart Du förstod redan dagen innan du kollade armen att det var
ohörbart.
P: Ja. (FUP s. 170-171)


P: För att eeh. När han satt i soffan och det så. Då var hans armbåge inte svullen. Utan
då efter att jag hade känt så svullnade den mer och då bestämde jag mig för å åka.
F: Så den är inte svullen då innan du känner på armen? Och sen så svullnar den.
P: Mm. (FUP s 157)


Theo opererades på sin tvåårsdag 23 juni.

Svar till tankar:


Jag har skrivit det förut men jag tror att Zanna förlitade sig på Patric, frågade honom till råds och stödde sig på honom. Jag tror att hon såg honom som en man som var bra för sonen och skulle göra en hel liten familj av dem. Helt begriplig önskan. En del kanske inte tycker det men jag tycker att man kan förstå att en ung mamma vill ha en man att luta sig mot. Särskilt om hon själv känner att det är snurrigt att hinna med allt. En stor kärlek och en stöttepelare.Hennes samtal om sonen behövde vård är ju att hon litar på att han ska ta de rätta besluten och han vill INTE att hon ska åka in med sonen eftersom det då kan uppdagas att någon vridit armen. Inte undra på att kvinnan blir chockad.

Ett tecken på chock kan vara att börja prata om nåt annat. Man vill undvika ämnet för det blir för omskakande. I tråden om Arbogamamman, hon har också anklagats för att själv ha slagit ihjäl sina barn, så skrivs det att hon var mysko för att hon vid ett tillfälle pratade om vädret. Hon skulla alltså inte ha sorg då eftersom hon kunde prata om något så banalt. Jag vet inte varför man har det här behovet att anklaga mammorna fast inget talar för det. Och att man inte ens kan försöka leda det i bevis utan inte klarar av att utbyta åsikter. Personangrepp och en massa ot istället. Barnsligt.

Åh nej, nu framgår det som cochran, Majsanmos och Chalaisen försöker förklara ännu klarare. Ja, det här armbrottet borde verkligen ha fått alla varningsklockor att ringa!

Man gråter inombordes när man tänker på det horribla i att en liten pojke fick ligga med en bruten arm en hel natt utan nån brydde sig om att han var så pass svårt skadad. Nu visar det sig dessutom vara ännu värre: Inte ens nästa dag bryr sig mamman om att ta barnet till akuten! Till och med gärningsmannen fattar ju att det är allvarligt: "Nånstans misstänkte jag väl redan då att det var Illa." "/.../Du förstod redan dagen innan du kollade armen/.../?". "Ja". (FUP s 170-71).

När man som mamma kommer hem efter en lång dag på jobbet så har man ju längtat hela dagen och kan knappt bärga sig innan man får chansen att rusa in och se till sitt barn, stoppa om honom och snusa honom på kinden eller pussa den lilla fjädervippan av ögonfransar som rör sig i takt med drömmarna, dra upp täcket som han brukar sparka till sängens fotända, se till så att han ligger på rätt håll eller bara stå tyst och njuta av livets underverk och av att höra honom sussa lungt.

Ett barn med en bruten arm måste ha gråtit sig till sömns utan smärtstillande medel och varit svullen av gråt och smärta där i sängen när mamman kom hem, oavsett om han sov djupt av utmattning eller rörde sig oroligt i allt det onda.

Och när hon vaknar nästa morgon så struntar hon i hans skada och åker sen helt kallt till jobbet framåt eftermiddagen, utan att ha sökt vård åt honom!

Smärta är det främsta symtomet vid fraktur---att en förälder inte skulle märka att ett barn, förutom svullnaden, har så pass ont som man faktiskt får vid en fraktur är otänkbart i min värld! Och när gärningsmannen slutligen känner sig redo att masa sig iväg till akuten med barnet på egen hand så bryr hon sig inte mer än att hon kan vänta med att dyka upp på sjukhuset tills halv nio på kvällen!

Att det tog så lång tid att söka vård och att de två hittade på en gemensam version om hur barnet fått traumat får som sagt alla varningsklockor att ringa. I min mening visade mamman vid denna tidpunkt tydliga tecken på att hon inte var lämplig som vårdnadshavare och inte hade för avsikt att skydda barnet från fara eller riskbeteende. Hon har naturligtvis ingen juridisk skuld i mordet utfört av den sadistiske pojkvännen/sambon! Men det är naivt att bortse från att det samtidigt var hennes bristande omsorg som möjliggjorde att det kunde gå så här långt och sluta så tragiskt för barnet---hon hade det yttersta ansvaret för honom som vårdnadshavare och boendeförälder.

Om hon inte var utsatt för misshandel själv av sambon ligger det ju andra mekanismer än rädsla och förtryck bakom att hon lät hans välbefinnande gå före det skadade barnets och att hon sedan fortsatte försvara honom snarare än att försäkra sig om att barnet var tryggt och skyddat.

Det är absolut viktig att alla inblandade myndigheter rannsakar sina rutiner och försöker få fram en förklaring på hur detta kunde få fortgå utan att någon ingrep, även när varningssignalerna blev så här pass tydliga. Det som efterfrågas av vissa här i tråden, dvs "mallar" för att upptäcka barn som riskerar fara illa pga "riskmammor eller riskpappor" finns ju redan utarbetat på många platser, för att hjälpa t.ex sjukhuspersonal att upptäcka varningstecknen.

Några av tecknen och varningssignalerna på barnmisshandel brukar anges så här i olika handlingsprogram som satts in av landstingen för att förhindra att barn fortsätter att försummas och far illa hos sina vårdnadshavare (här i Region Skånes variant):

Varningssignaler på barnmisshandel:
• Söker sent
• Söker primärt för annat
• Vet ej hur skadan uppkommit
• Uppgivet trauma stämmer inte överens med skada
• Nya versioner
• Avvikande föräldra/barn samspel

Tecken på att ett barn utsätts för omsorgssvikt (kan gälla både fysisk och psykisk omsorg, enbart punkter bland de fysiska listade) är att barnet får bristande
• omsorg och tillsyn
• medicinsk vård
• skydd mot olycksrisker och skadlig exposition

Kännetecken och barns reaktioner:
Små barn som utsätts för omsorgssvikt kan reagera med tillväxthämning, kontaktstörning och passivitet. Barns reaktioner på olika typer av omsorgssvikt är i övrigt ofta ganska likartade.

Tack för bra information om riskbeteende! Det stämmer ju verkligen bra överens med de tecken som flera av oss i tråden pekat på. Och på Theos beteende. Det gör det dessutom ännu mer underligt att inte soc och fsk reagerat kraftigare.

Oj, men pdf-länken fungerar tydligen inte, Ringblomma.

Här är sidan med dokumenten som exemplen ovan var tagna från -- http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=159519

Arbogamamman blev allvarligt skadad av hammarslagen i huvudet inte konstigt om hon var förvirrad, du kan inte dra den jämförelsen. Zanna tog inte riktigt sitt eget ansvar när det gäller Theo, hon verkar ha använt sig av P som barnvakt. Har man små barn måste de prioriteras före "karriären" och man kan inte lämna över det ansvaret på en person som inte varit med i bilden så länge.

Jag håller fullkomligt med, men vill bena upp det lite.

Detta barnet har uppvisat dels hög smärttröskel och dels tecken på att ha utvecklat förmågan att "stänga ned" vid smärta. En av dagispersonalen antecknar en händelse då pojken trillar och slår sönder läppen, han startar upp gråt men stänger snabbt ner trots uppmaning om att han ska komma och få tröst. (Personalen satt med annat barn i famnen)
Pojken kan absolut ha somnat en kvällen av ren utmattning pga smärtan som du säger, och när mamman kom hem är det möjligt att hon bara såg ett sovande barn.

Ja, inte struntade hon i skadan, men hon var helt klart omdömeslös.
Man kan se av telefonloggen att hon ringer PS innan armen börjar nämnas i sms-loggen, troligen då hon upptäcker att något är galet med armen. Sms där hon skriver att hon är stressad över pojkens arm indikerar att de faktisk har pratat om den.
Det är inte omöjligt att hon frågade om PS märkt något med armen dagen innan, men det framkommer inte....det vore det mest logiska dock.

Om jag tänker mej in i situationen att ett av mina barn har ont och hänger med armen vid den åldern hade jag frågat min man om han märkt något dagen innan när jag inte fanns med, Jag hade fullkomligt litat på vad han svarat då jag skulle känt mej säker på att upptäcka lögn, men då hade vi levt ihop i 10 år innan barnen kom....mamman tycks ha fullkomligt litat på PS redan efter väldigt kort tid, vilket jag kan känna är omdömeslöst.

Sen struntade hon inte i det, hon måste ha insett att pojken hade ont, annars skulle hon inte givit smärtlindrande.
Hon började också bearbeta PS att han skulle ta pojken till sjukhuset, hon tycks ha gjort bedömningen att något är fel men att det inte är så akut att han behöver omedelbar vård.
Hon verkade försöka ordna så att pojken faktiskt fick vård utan att behöva förlora inkomst.
Hon verkar dessutom i efterhand ha insett att hon gjort en felbedömning och hade dåligt samvete över att hon åkt till jobbet istället för att själv direkt tog honom till sjukhuset.

PS ringer sjuktaxi vid två tillfällen med 20 min mellanrum. det sista vid 17.20.
De har både telefonkontakt och sms kontakt och vid 19.00 hade pojken fortfarande inte kommit till läkare utan de anländer till Linköpin med taxin, mamman ber då att få veta vart hon ska ta vägen.

Här gör hon nästa bedömning som i efterhand (med facit i hand på hur allvarlig skadan var) kan känna felpriotering, hon stannade kvar på jobbet tills arbetspasset var slut i stället för att själv finnas hos sin son. Hon gjorde missbedömningen att pojken var trygg i PS sällskap och att PS kunde fylla pojkens behov lika väl som ifall hon själv var närvarande.


Här håller jag inte med...
Om det var uppenbart att PS faktiskt skadade pojken, om mamman misstänkte att PS utsatte pojken för skada, så är hon juridiskt skyldig till åtminstånde att ha försatt barnet för fara medveten om att faran existerade.

Som jag ser det finns två alternativ:
1.Mamman förlitade sig mer än vad som är hälsosamt på PS och var omdömeslös pga sina egna svagheter, naivitet och en kärlek till bilden av "den perfekta familjen"

2. Mamman visste vad som pågick men prioriterade annat före sonens välmående.


Denna delen är absolut det viktigaste att reda ut, varför fungerade inte skyddsnätet och hur ska man i framtiden undvika att andra barn faller igenom maskorna.

Om Z varit mer vaksam o uppmärksam så hade T varit i livet, det är den bistra sanningen. Således har hon brustit i sin omvårdnad. Enligt mej så var tecknen så många att hjulen borde börjat snurra i hennes huvud.

F: Att du vrider sönder armen.
P: Mm.
F: Men då måste du tagit i väldigt hårt i honom om du vrider sönder så att benet går av?
P: Aaa. Men det var ju det jag mena på om skadan redan har vart innan. När han ramla.
F: Du menar att han lär ha haft en skada innan och sen så vrider du på armen.
P: *ohörbart*
F: Okej. Det är ju konstigt att han inte gråter då om han, när du vrider sönder armen
ännu mer.
P: Aaa. Men det va kanske för att han, han är rädd för mig kanske? Att han inte vill
gråta nåt. Jag vet inte, faktiskt. (FUP s. 154-155)

Så fruktansvärt och detta monster fick Theo tillbringa största tiden med. Helt utelämnad, det finns inga ord för detta. Måtte detta as få vad han förtjänar!!

Tack för ditt inlägg, ett av de bästa jag läst. Precis vad jag tycker och tänker men inte kan uttrycka i skrift.
Ja naturligtvis kan han inte ha varit tyst med sin smärta, inte en chans. Han grät ju på dagis när han gjorde illa sig, så att andra ska tro att en tvååring inte "vågar" gråta ut sin smärta av rädsla är ju helt befängt. Undersköterskekarriären var viktigare så hon blundade för det hon inte ville se, det var väl helt perfekt för henne med denna barnvakt som både hämtade och lämnade på dagis och kunde sluta tidigare från sitt jobb då det behövdes.