Tvåårig pojke i Mjölby mördad av 24-åring (2010)

Ja, jag kan bara instämma fullt ut i det du skriver. Förhoppningsvis har socialtjänsten lärt sig till nästa gång - men om jag skall vara ärlig så tror jag inte på det själv.

Det finns - som jag har försökt säga - kommuner där det fungerar mycket bättre, och där man introducerar stödet som något positivt både för barn och vuxna.

Det jobbet, att motivera, får vi andra runt barnet/ familjen stå för. Inte vet vi heller om den stämmer, rekommendationen. Det beror ofta på vilka (de är alltid två) socialsekreterare man stöter på.
I mitt samhälle gör Socialtjänsten om och gör rätt. Att skaka om dem i dess grundvalar är insatsen jag vill se. EN enkel åtgärd är att diversifiera vilka man anställer. Sjukt är det att över 90% är socionomer.

Överens. Dock alla har inte familj omkring sig, och en del som har familj runt sig hålls tillbaka av just familj/släkt istället för tvärtom - så de är inte alltid en hjälp för att motivera människor till att ta emot stöd. En del vill ju inte heller att andra skall veta initialt, det kommer senare, när det blir trygga i att det handlar om stöd och inte angrepp eller hot emot dem.
Med rätt anslag brukar man dock komma långt - och kommer man in familjerna på rätt stadium så behövs sällan några drastiska åtgärder sedan (att de förlorar barnet), då kan man med gemensamma krafter lösa situationen i allmänhet - även om en del kräver långvarigt stöd.

När det gäller anställningen av socionomer så håller jag med dig - det är beklagligt att man fixerat sig vid utbildningen och glömt att det viktigaste kriteriet faktiskt borde vara egen livserfarenhet. Båda delar borde finnas representerat - gärna i samma person men inte nödvändigtvis - däremot skall man inte behöva kliva från ett helvete sätta sig på en stol och möta en människa som inte sett annat än skolböcker i sitt liv. Det blir ofta en "kulturkrock" där den hjälpsökande känner sig minimerad och inte förstådd.

Så du menar att det viktigaste när man arbetar med människor som behöver hjälp och stöd är att man själv har trasslig bakgrund? Tycker du att man skall behöva ha haft en hjärtinfarkt för att arbeta som toraxkirurg också? Eller att man skall behöva ha fått sitt hus nedbränt för att arbeta som brandman?

Varför drar du likhetstecken mellan livserfarenhet och trasslig bakgrund?

Tycker du inte själv att du gör ett misstag om DU anser att det endast är trasslig bakgrund som kan räknas som livserfarenhet?

Vad är det du tolkar som trasslig bakgrund? Är det livserfarenhet?

Du menar ju uppenbarligen att det finns människor som trots att de har adekvat utbildning inte är lämpade att arbeta hos socialtjänsten. Vilka menar du egentligen? Har inte alla människor livserfarenhet? Och vilka är de du anser är mer lämpade än de som har utbildning inom området?

Du resonerar som en människa som själv saknar utbildning och som är bitter för det och därför i tid och otid skall påpeka hur mycket bättre det är att ha gått "i livets skola". Som om människor skulle ha mindre livserfarenhet eller ha upplevt färre saker för att de har gått på universitetet.

Mja anser inte du att en del jobb kräver att man har erfarenheter. Ska man hjälpa andra i komplicerade situationer är det ju bra om man har levt ett tag och vet själv hur man hanterar olika saker. Det gör man inte när man är riktigt ung och inte ens har arbetslivserfarenhet.

Du låter som du är väldigt ung och utbildad men saknar livserfarenhet? Om vi nu ska slänga sånt omkring oss.

Jag har högskoleutbildning - det förtar inte det faktum att jag anser att om man enbart har högskoleutbildning så är det en brist när man skall arbeta med människor som levt under andra villkor.

Man bör ha upplevt världen utanför skolbänken också, man bör ha stått på egna ben, försörjt sig själv och faktiskt levt utanför universitetsvärldens skyddade verkstad - i just verkligheten och inte enbart läst om den.

Z trodde att Theo bröt armen när han föll över en tröskel. Theo varken grät eller gav annat ljud ifrån sig i samband med detta förmodade armbott. På fm. innan denna tröskelsnubbling var Theos arm svullen och hängde rakt ner enl. Z. Armen var så svullen, att hon inte kunde klä på honom hans tröja. Z trodde att orsaken till Theos svullna, hängande arm var att han "sovit på armen".

Zanna försökte ringa sjukvårdsuppslysningen på fm, men fick tydligen ingen kontakt. Jag skulle aldrig ha ringt sjukvårdsupplysningen om någon av mina barn sovit på armen när de var knappt två år.

I mitten av sjuttiotalet vaknade jag med en domnande, stickande arm efter en livlig kräftsskiva.
Armen var givetvis inte svullen och den kvicknade snabbt till.

Z har kanske andra erfarenheter och efterverkningar än jag när det gäller att ha somnat på sin arm.

I stort sett varje förhör i FUP:en har en fetstils- eller kursiv text som lyder:


Du får givetvis bilda din egen uppfattning utan att ha tillgång till detta material. Jag har inte heller tagit del av cd eller dvd:er och inser därför att jag kan ha missat en del.

Jag tycker precis som du, men jag har inte läst något av de som sett det som ger för handen att mamman visste. De har inget att komma med. De säger en sak och man argumenterar med dem om det då ger de upp, efter ett inlägg om saken. Kan man inte leda i bevis det man påstår ger jag inte mycket för det.

För övrigt så litar jag inte människor som anser att de säkert kan säga att en människa inte har sorg som ger sig ut bland människor på fest. Har man den grundsynen tycker jag man är rätt så trubbig i sitt tänkande och i svagsint i sin syn på andra människor. Men som sagt det spelar ingen roll, de kan ju inte ens argumentera i två inlägg om saken. När de sagt sitt och argument emot så ska de ju bemöta dem men då suckas det och personangreppen viner.

Personligt tror jag inte att mamman visste men jag svär inte heller på saken, men jag hittar inget som talar för det. Det kan ju vara så ändå förstås men de som är säkra hittar ju inte heller nåt.