Citat:
Ursprungligen postat av Smilun
Jag tror inte heller att hon har haft grym likgiltighet för sonen. Däremot tror jag att hon satte sig själv och sitt eget välmående före sonens. Hon har ju i förhör sagt att hon aldrig tidigare har haft det så bra, som med PS. Då ligger det ganska nära att tro att hon inte har velat tro på de signaler som barnet har gett henne...
Där kan jag hålla med dig. Det är ju ofta så vi människor fungerar, vi har under vissa betingelser svårt att ta in saker och ibland kommer sanningen som en plötslig chock om man stänger ute saker. Vilka betingelser som gjorde det svårt för henne vet jag inte exakt men det har nosats lite om adhd som visar på att hon på något sätt haft en inte helt lätt uppväxt i tonåren i alla fall. Även om hon har hittat på diagnosen själv så är det ju för att förklara för sig själv och/eller för andra att det finns en orsak att inte allt stått rätt till. Så hon kanske levde i en "äntligen-visar-livet-sig-från-den-goda-sidan" och ack vad hon misstog sig grymt.
Och det kan ju också förstärkas av att hon är en egoistisk människa förstås. Men det vet jag inget om.
Det ena utesluter inte alltid det andra förstås.