Citat:
Ursprungligen postat av Skidaddle
Nu ska vi inte överdriva här, du får ställa saker i rätt proportion. Föräldrarna är i femtioårsåldern, äldsta barnet över tjugo. RN bör ha varit i 6-7 års åldern när föräldrarna separerade. Han bör rimligtvis ha haft ungefär femton år på sig att vänja sig vid situationen. Jag tycker inte alls att det är så att mamman "drar vidare rätt vad det är", den här typen av familjekonstellation är snarare ganska vanlig. Det är inte helt lätt alltid, att hitta rätt.
Ett barn kan inte vänja sig vid att bli övergiven. Ragnar har fått en alvarlig störning och han är ännu bara 21 år har han hela det negativa bagaget kvar att bearbeta. Skulle han träffat en tjej så kunde besvikelsen och känslan av övergivenhet, så småningom gå över, men troligen skulle hans första tjej fått det mycket svårt. Det skulle troligen ha krävts flera kraschade förhållanden, innan han kunnat se sansat på sin relation.
Han borde ha fått komma till en psykolog som långvarigt, under flera år kunnat bearbetat hans djupa ångest och rädsla för förlust. Förlust som för honom är en lika stark upplevelse av förlust som att en anhörig dör.
Hämnden är inte riktad i först hand mot hans styvpappa 1 eller mot styvsyskonen, utan mot mamman och i någon mån mot styvpappa 2 och hans biologiska far.
RN är omvittnat intelligent han är väl medveten om vem som får lida de värsta kvalen och det är inte de döda det är hans mamma. Hon får för resten av livet bära med sig det fruktansvärt tragiska händelse då hon förlorade sina barn. Hon kommer endast att under mycket korts stunder ha något annat i tankarna än, morden och vad gjorde jag för fel hur kunde det gå så här..
Man kan säga RN;s biologiska mamman fick ett straff värre än döden.