Descartes - Jag tänker, alltså finns jag - Cogito, ergo sum - samlingstråd

Men fyfan vilket fåfängt försök att försöka 'mäta tiden' & konkludera dess eviga existens med våra egna löjliga tidsenheter och siffror... Tid är en mental konstruktion. Deal with that instead please. Om tiden är oändlig, kanske inte tiden finns? Hur kan dåtid existera? Hur kan framtid existera? Alltså finns det inget förlopp, vi blir förledda av att tro av vårt minne. En sekund är relativ. Tid är ett verktyg. Låt inte detta verktyg göra verktyg av er istället.

Vad är ett rum utan en tid? Vad är en tid utan ett rum?

Angående dina apor så går antalet böcker som skrivs av aporna som slipper knappen på sina maskiner mot oändligheten snabbare än för de som har knappen. Det där med relativa oändligheter är ganska klurigt, jag tror du skulle uppskatta "Hilberts hotellparadox", har du inte hört/läst den innan så kan den nog ge lite perspektiv.

Är du säker på att du inte har missuppfattat det hela och att det egentligen inte finns "dåtid" eller "framtid", endast "nutid"? D.v.s att det vi uppfattar som gångna händelser enbart är lite äldre nutid och "framtiden" nutid som du ej betraktat än

Det finns oändligt många punkter på en linje, oavsett linjens längd. Att linjen är oändligt mycket längre än en punkt, innebär inte, att punkterna inte finns på linjen.

Antag att linjen är en meter. Multiplicera den med oändligheten. Då kan den få beskriva den oändliga tidslinjen.

Tag en punkt på den ursprungligen meterlånga linjen och multiplicera samtidigt även den med oändligheten. Då kan den bli en linje av godtycklig längd. Den kan få beskriva mänsklighetens existens i tiden.

Det här dividerandet och multiplicerandet är dock inte tillåtet. Den matemayiska logiken gäller inte i dessa fall. Allt som multipliceras med noll är ju noll. Då blir exempelvis:

3 x 0 = 25 x 0. Dividera med 0. Då får vi 3 = 25, eller vilka andra siffror som helst.

Dividera med 0 är detsamma som att multiplicera med oändligheten. Det är ett brott mot den matematiska logiken och alla resonemang blir felaktiga. Hela debatten står alltså på en felaktig grund.

Du kan inte färdas en meter på en oändlig sträcka. Snarare... du kan inte ens färdas en kvark..

Snackar du ofta i nattmössan? Det har inte med begreppet tid att göra att vi är fångade i den, det är det praktiska utförandet av våra handlingar, vårat sätt att förhålla sig till varandra hålla lag och ordning. Vi är ett pack med varelser som lever i en grop som inte får svämma över, därför behövs det ordning. Om tiden existerar på ett annat sätt spelar ingen som helst roll, vi lever fortfarande i gropen.

Man trodde att jorden var platt, men den var rund. Kan det vara samma sak med tidslinjen om tid nu existerar?

??
Vare sig universum eller tiden är oändlig. Det var inte så att big bang skedde i ett rum där tiden tickade, dessa skapades tillsammans med naturlagarna vid smällen.

Och varför skulle det inte finnas rätt/fel (antar att dy här åsyftar sant/falskt) inom filosofin? Förnekandet av det sker nästan uteslutande av "kulturtänkare", men knappast inom den akademiska filosofin. Det är sant att huset är rött om huset är rött. Sanning är inte en fråga om satsers empiriska innehåll (vilken färd huset har är en annan fråga) utan om den logiska relationen mellan begreppen.

En huvudinvändning mot Descartes är att han drar en för stor slutsats: påståendet att man existerar innebär en permanens som inte kan etableras av något så momentant som en tanke.

varför fungerar "jag tänker, alltså finns jag" som ett gudsbevis? jag tycker descartes bara pratar i gåtor. När jag läser om honom så verkar han hitta på mycket smart tills man kommer in på att han bevisar att gud finns... vad tycker ni?

Jag tycker - och har uttryckt det i andra trådar - att "jag tänker, alltså finns jag" inte säger något alls. Om det säger något, så finns meningen i ett dolt mellanled. Vilket detta mellanled är är dock ett mysterium.

Slutsatsen "alltså finns jag" kommer ialla fall inte på något logiskt sätt från den enda premissen "jag tänker". Att säga så är lika orimligt som:


Jag dricker kaffe,
alltså regnar det.

det descartes påpekar låter verkligen orimligt och att få människor att förstå detta är inte alls lätt.
du kommer alltså inte på hur descartes tänker när han uttrycker sig så?