”När Descartes övergår till metafysiken, leder honom hans metod till systematiskt tvivel. Sinnenas vittnesbörd är opålitliga och måste ifrågasättas. Matematiken är visserligen tvivelaktig [sic] men måste misstänkas, ty Gud vilseleder oss kanske systematiskt. Det enda som en tvivlare i sista hand måste erkänna är sitt eget tvivel. Detta är grundvalen för Descartes utgångssats: ”Jag tänker, alltså är jag till”. Här, trodde Descartes, fanns en klar och tydlig utgångspunkt för metafysiken. Descartes drar alltså slutsatsen att han är ett tänkande ting, helt oberoende av naturliga substanser och därför också oberoende av kroppen. Han går nu vidare till Guds existens, för vilken han i huvudsak upprepar det ontologiska beviset. Eftersom Gud måste vara sannfärdig, kan han inte bedra oss i fråga om våra egna klara och tydliga idéer. Eftersom vi har sådana idéer om kroppar, eller utsträckning, som han uttrycker det, existerar de alltså.
…leder denna mekaniska teori till uppfattningen att djur är automater, utan själ, vilket dessutom förutsätts följa av att de inte talar och därför måste sakna förstånd. Detta bekräftar uppfattningen att människans själ är oberoende av hennes kropp och leder oss, eftersom det inte finns några andra förintelsekrafter, till slutsatsen att den är odödlig.
…Den cartesianska filosofin framhåller sålunda tankarna som utgångspunkter som inte kan betvivlas, och detta har påverkat den europeiska filosofin sedan dess, både i det rationalistiska och det empiristiska lägret. Detta förblir sant, trots att formeln ”jag tänker, alltså är jag till”, på vilken denna utveckling grundar sig, själv inte är särskilt hållbar. Påståendet är nämligen övertygande endast om vi godtar en dold förutsättning: att tänkandet är en medveten process. Annars kunde vi likaväl säga: ”Jag går, alltså är jag till”, ty om jag går är det ju sant att jag måste existera. Denna invändning gjordes av Hobbes och Gassendi. Men jag kan naturligtvis tro att jag går, när jag i verkligheten inte går, medan jag inte skulle kunna tro att jag tänker, när jag faktiskt inte tänker. Det är denna hänsyftning på mig själv som förutsätts inträffa vid tankeprocessen som ger formeln dess skenbart otvivelaktiga visshet. Om man avskaffar självmedvetandet, som Hume senare gjorde, så faller principen till marken. Ändå förblir det sant att våra egna andliga erfarenheter har en grad av visshet, som inte tillkommer andra händelser.”
(ur Bertrand Russell – Västerlandets visdom)
”Vetenskapen förutsätter att tillvaron är rationell, att det riktiga tänkandet och verkligheten står i överensstämmelse med varandra. I annat fall skulle den endast vara ett system av sinnrikt hopfogade illusioner. Är denna princip endast en tro, som inte kan stödja sig på något obestridligt argument? Eller kan den grundas på principer, vilkas giltighet står över allt tvivel? Descartes tror, att han kan ge en positiv lösning på detta problem. För att vinna sitt mål går han det metodiska tvivlets väg, d.v.s. han utgår från skepticismen i dess radikalaste form för att se efter, om man inte kommer till en punkt, där all skepsis måste upphöra.
Jag kan tvivla på mina sinnens vittnesbörd: vem vet om vår yttre erfarenhetsvärld inte är ett väsenlöst drömspel? Jag kan tänka mig att min egen kropp liksom de andra tingen är ett fantom utan realitet. Jag kan vidare tvivla på de solklaraste resonemang; det kan ju hända, att något dolt fel insmugit sig i de mest övertygande slutledningskedjor.
Men i denna hopplösa situation upplever vi likväl en sak med absolut visshet. Descartes finner räddningen genom samma argument, som Augustinus på sin tid riktade mot ’akademikernas’ skepsis. Jag tänker, att alla mina föreställningar kan vara illusoriska, men då inser jag omedelbart, att jag, den tänkande, existerar. Cogito, ergo sum. Denna sanning är, säger filosofen, ”så fast och säker att ej ens skeptikernas allra djärvaste förmodanden var i stånd att rubba den”.
Det är kanske inte så säkert, att en hårdnackad skeptiker genast sträcker vapen inför denna princip. Han kunde säga: vad garanterar att ’jag’ som tänker att allt är osäkert, är identisk med ’jag’ som tänker att jag tänker att allt är osäkert? Med vilken rätt inför Descartes tanken på en enhet ’bakom’ dessa två tankeakter? Det är i varje fall möjligt att tvivla på ett varaktigt jag och endast räkna med en följd av växlande medvetanden. Descartes, kunde han tillägga, har redan i utgångsläget blivit otrogen mot sitt metodiska tvivel och dogmatiskt godtagit föreställningen om jagets identitet.
Ännu tydligare, fortsätter han, framträder dogmatismen i det omedelbart följande resonemanget. När Descartes funnit, att jag är även om allt annat än illusorisk, går han vidare och frågar ’vad’ jag är. Jag kan föreställa mig att min kropp inte existerar. Men jag kan inte antaga att jag finns till och på samma gång antaga att jag inte tänker. Härav inser jag, att jag är en substans, vars väsen består i tänkande. Jag vet alltså, att jag är en varaktig enhet, som kommer till uttryck i olika tankeakter. Motståndaren kan genast replikera: Descartes arbetar här med begreppet substans utan att ge redovisning för sina skäl att antaga detsamma och utan en kritisk prövning av dess innebörd. I själva verket, säger han kanske, är begreppet ur logisk synpunkt synnerligen dubiöst. Å ena sidan är substansen en och densamma i alla tidsmoment, å andra sidan uppvisar den en följd av växlande tillstånd; den är alltså på en gång oföränderlig och föränderlig, vilket innebär en klar och tydlig motsägelse.
Hur som helst: Descartes är för sin del övertygad om att han funnit fast mark och räddat sig från det universella tvivlets gungfly. Men han måste gå vidare, om han inte vill stanna på solipsismens ståndpunkt och säga: jag existerar som ett tänkande väsen, men allt annat är kanske en drömvärld, som jag skapar ur djupet av mitt medvetande och falskeligen tillskriver realitet.
Han ställer nu frågan: finns det något annat väsen, vars existens jag inte kan förneka även om jag fullföljer mitt tvivel utan att rygga tillbaka för någon konsekvens?
Först måste han undersöka varför satsen ”jag tänker, alltså är jag” framträder som en sanning upphöjd över allt tvivelsmål. Svaret blir: grunden till evidensen ligger i dess absoluta klarhet och tydlighet. Inser vi detta, så kan vi generellt säga: det som jag uppfattar klart och tydligt, är sant. Vi har fått ett säkert sanningskriterium, och det gäller nu att tillämpa det på vårt spörsmål.
Jag har, säger Descartes, en idé om ett oändligt och absolut fullkomligt väsen, som jag kallar Gud. Och jag frågar nu, om denna idé har en reell motsvarighet eller blott är en fantasibild, som min ande har skapat. Jag inser med full klarhet, att ingenting kan uppkomma ur intet. Men jag inser också klart och tydligt, att jag som en ändlig varelse inte kan av mig själv frambringa tanken på ett oändligt väsen. Idén måste ha ingivits mig av en över all begränsning upphöjd realitet.
Till detta argument fogar Descartes det s.k. ontologiska gudsbeviset, som går tillbaka till Anselm av Canterbury. Hos honom formuleras det sålunda: begreppet Gud är begreppet om ett absolut fullkomligt väsen. Om ett fullkomligt väsen inte existerar, skulle det sakna något, nämligen bestämningen ’existens’. Men då vore det inte fullkomligt. Ur definitionen av gudsbegreppet följer sålunda Guds realitet.
Beviset förutsätter tydligen, att ’existens’ uppfattas som en egenskap hos det tänkta föremålet liksom ’godhet’, ’visdom’, ’makt’ och andra attribut, som vi tillägger detsamma.
Härmed har Descartes kommit över solipsismen: det finns åtminstone ’ett’ väsen utom det egna jaget. Men ännu återstår den skrämmande möjligheten, att alla andra ting är min andes inbillningsfoster. Och även om det finns föremål oberoende av medvetandet, är det ju tänkbart att alla mina uppfattningar av dem är illusioner och att vetenskapen är en gäckande fantasmagori.
På detta svarar Descartes: ett fullkomligt väsen måste vara absolut sannfärdigt. Gud kan inte och vill inte bedraga oss. När vi antager, att det finns en reell värld och att denna värld är tillgänglig för vår kunskap, behöver vi inte frukta, att vi hänfallit åt en villfarelse. Världsordningen måste vara sådan, att sanningssökaren kan vinna sitt mål, om han vill följa det riktiga tänkandets normer. Suspenderar han dem, kommer han att gå vilse. Men hans misslyckande beror endast av hans bristande vilja att underkasta sig förnuftets stränga direktiv.
Gudsidén blir sålunda borgen för vetenskapsmannens tro på tillvarons rationalitet. Skepticismen är definitivt övervunnen: han kan utan misströstan gå till verket och utforska tingens lagbundna sammanhang.
(ur Gunnar Aspelin – Tankens vägar. En översikt av filosofiens utveckling. Del II)
