Hittade den här upprörda skildringen av Dramatens pjäs "Lulu", i tråden om Julian Assange ( en av författarna är Anna Ardin ):
Citat:
Svenska Dagbladet - 2006-12-08 - (sid 39) - Sektion: Synpunkt
Är det nytt, fräscht och utmanande att låta "den svarte mannen" representera en våldtäktsman och mördare? Knappast. På Dramaten går Lulu av Frank Wedekind sin sista vecka. En av pjäsens karaktärer gestaltas av en svartmålad vit skådespelare. Detta konstnärliga knep, att använda vita skådespelare och svart färg för att gestalta svarta karaktärer, kallas "blackface" och har en lång och rasistisk historia i främst USA. I USA är det dock just historia. Med Lulu väljer Dramaten att skriva in sig i en teatertradition som borde ha varit avslutad för ett halvsekel sedan. Vi undrar varför. I en av de avslutande scenerna är pjäsens huvudperson Lulu prostituerad och den "svarte" mannen hennes kund. Han är pjäsens enda gestaltning av en svart karaktär och han bär omkring på en primitiv trädocka med vilken han både våldtar Lulu och dödar hennes unge vite älskare. Under hela scenen sjunger han en glad låt och är mycket förvirrad. Han avslutar scenen med att dansa lite "afrikansk dans" efter fullbordad våldtäkt och mord. Den "svarte" mannen är den enda i pjäsen som agerar fullständigt oförklarligt och grymt. Dessutom gör hans utrustning (i kjol och med docka) att han verkar än mer "exotisk". Vi undrar varför Dramaten valt att över huvud taget använda sig av "blackface". Vi ställer oss vidare frågande till att denne karaktär gjorts förvirrad, grym och okänslig. Dessutom är det tråkigt att det inte blivit någon debatt om detta bland alla dem som sett och recenserat pjäsen. Mannens svartmålade hud och "exotiska" uppträdande tillför ingenting konstnärligt till pjäsen. Det finns heller ingenting nytt eller spännande i användandet av "blackface" eller de tillbehör som ska understryka "svartheten". Det är bara extremt obehagligt att sådana här stereotypa och rasistiska knep aktivt plockats in i svensk högkultur. Varför, Dramaten?
Anna Ardin, Marta Axner, Kajsa Borgnäs, Johanna Nordlund, Petra Ornstein
Uppsala
Pjäsen skrevs i slutet av 1800-talet, men tycks fortfarande vara aktuell.