Citat:
Ursprungligen postat av
TomatKungen
Mammans fel: att inte låta pojken ha en normal relation med sin pappa/inte knyta an till sin pappa. Det är endast därav hon förlorade vårdnaden om pojken.
I övrigt finns det mig veterligen ingenting som ens antyder att hon brister i sin föräldraförmåga. Dvs.: pojken har varit trygg hos henne, fått sina behov tillgodosedda etc. Mamman är hans anknytningsperson. Pojken behöver sin mamma. Och finns faktiskt ingen som kan ersätta den betydelse mamman har för pojken.
Pojken är dessutom 6 år. Anknytningsprocessens viktigaste år är de 3-4 första åren. Så en flickvän till pappan kommer vara en flickvän till pappan. Inte en ny mamma. Inte en lika kraftfull anknytningsperson som mamman är. Lägg därtill att pappan inte heller är en anknytningsperson för pojken. Så kanske du inser vidden av hur viktigt det är att pojken får ha regelbundet (inledningsvis övervakat) umgänge med sin mamma.
Om pappan bryr sig om pojken, så kommer pappan se till att pojken får regelbundet (övervakat) umgänge med mamman, snarast.
Om pappan bryr sig om sig själv mer än vad han bryr sig om pojken så väljer han något av detta:
1. Att pojken inte får träffa mamman.
2. Att pojken får träffa mamman, men utan övervakning (inte bra det heller, med tanke på historiken).
Golarens är betydligt närmare själva problemet än du är.
Du skriver:
"Mammans fel: att inte låta pojken ha en normal relation med sin pappa. Det är endast därav hon förlorade vårdnaden."
Nej. Nu skriver DU om domen igen.
Tingsrätten konstaterar inte bara umgängessabotage. Den konstaterar hög konfliktnivå, att konflikten går ut över A, att mamman saknar insikt i hur hennes eget beteende påverkar honom och att hon inte förmår se sin egen del i konflikten. Rätten väger dessutom in risken att detta fortsätter och riskuppgifter kring Andreas.
Sedan skriver DU att det "ingenting" finns som antyder brister i hennes föräldraförmåga.
Även det är fel.
Domen säger att hon klarar As grundläggande behov. Sedan kommer ungefär hela poängen som du utelämnar. Barn har fler behov än mat, kläder och ett tryggt hem. H
ennes oförmåga att tillgodose As behov av den andre föräldern anges uttryckligen som något som talar emot hennes lämplighet som vårdnadshavare.
Du tar alltså "klarar grundläggande behov" och översätter det till "inga brister i föräldraförmågan".
Det står inte så.
Sedan kommer anknytningspersonen igen, som om det vore ett frikort som slår ut allt annat.
Men även det har tingsrätten redan behandlat. Rätten konstaterar uttryckligen att kontinuiteten och den starkare anknytningen till mamman inte automatiskt kan väga tyngst när just umgängessabotaget är en anledning till att anknytningen till pappan inte fått utvecklas.
Det är nästan exakt den
tankevurpa du fortsätter göra.
Mamman hindrar relationen med pappan i åratal. Resultatet blir svag anknytning till pappan. Sedan använder du den svaga anknytningen som argument för att mamman måste prioriteras.
Det är ju själva resultatet av det beteende hon förlorade vårdnaden för.
Än märkligare blir det när DU skriver:
"Om pappan bryr sig om pojken" så ska han ordna övervakat umgänge med mamman "snarast".
Och gör han inte det bryr han sig mer om sig själv.
Vilken fantastisk konstruktion.
Tingsrätten skrev uttryckligen att reglerat umgänge med mamman inte bedömdes vara till A:s bästa "i nuläget".
Men
TomatKungen har tydligen nu ett bättre test på pappans föräldraförmåga än domstolen.
Omedelbart umgänge enligt TomatKungens modell = kärleksfull pappa.
Allt annat = självisk pappa.
Det är rent trams.
Och Golarens poäng om mammans fortsatta agerande missar du med flit genom att börja prata om att socialtjänsten skulle "spionera" i slutna Facebookgrupper.
Det är inte poängen.
Poängen är om hon fortfarande driver samma konflikt, fortfarande saknar insikt och fortfarande gör A till centrum för en offentlig eller halv-offentlig kampanj.
Just hennes oförmåga att kliva ur konflikten är ju en del av problemet som redan beskrivits i domen.
Sedan hittar du återigen på en helt egen historia:
"Pappan kanske inte vill."
Han kanske är "glad" om socialtjänsten avråder.
Socialtjänsten kanske avråder för att de "helt enkelt inte går ihop med mamman".
Där är
kanske-maskinen igång igen.
När något belastar mamman måste dokumentation ifrågasättas, alternativa förklaringar prövas och myndigheternas motiv misstänkliggöras.
När du vill misstänkliggöra pappan räcker "pappan kanske inte vill".
Det är därför det blir ganska löjligt när du efteråt hävdar att du inte står på mammans sida.
DU säger att du står på As sida, men nästan varje gång mammans beteende får konsekvenser börjar du leta efter en förklaring som gör konsekvensen orimlig och mamman mindre ansvarig.
Golarens säger i grunden något betydligt enklare.
Mamman har försatt sig i det här läget genom sitt agerande. Om hon vill återfå en fungerande och regelbunden relation med A behöver hon visa att hon kan lämna konflikten, acceptera vårdnadsläget och sätta A före sin egen kamp.
Det är inte att "straffa mamman", det är att för en gångs skull faktiskt sätta barnet först.