Citat:
Ursprungligen postat av
PaleontologistKid
Då är vi tillbaka här.. "bygga ett eget försvar". Ingenting i en LVU-process handlar om att bygga ett försvar. När man kollar på individer i "Barnens rätt" etc - så är det just det här som gör att dom aldrig kommer få tillbaka sina barn.
Det du som vårdnadshavare behöver göra är att visa att du idag och framåt kan erbjuda barnet det som barnet behöver (med utgångspunkt i BBIC). Fokus ska inte vara försvar utan barnets behov. Du behöver uppvisa din föräldraförmåga och visa vilka konkreta förutsättningar du kan skapa för barnet framåt. Inte försöka bemöta eller motbevisa det som har hänt tidigare.
Vad har du för källstöd för detta dravel? Varför har vi överhuvudtaget en rättsprocess och förhandling i domstol om föräldrar inte skulle få försvara sig?
Ni hittar på egna regler som inte har någon förankring i rättsordningen. Att påstå att en LVU-process "inte handlar om försvar" visar på en total missuppfattning av vad en domstolsförhandling är. I en rättsstat bygger hela förvaltningsprocessen på tvåpartsförfarande, kontradiktion och Europakonventionens artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång.
Socialnämnden bär den fulla bevisbördan (35 kap. 1 § RB analogt) för att påvisa att det finns en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling. Att bemöta, motbevisa och syna socialtjänstens påståenden och underlag är själva definitionen av ett försvar.
Det resonemang du för missbrukas i praktiken för att trycka in föräldrar i eviga cirkelresonemang kring BBIC, där målstolparna ständigt flyttas vad föräldrarna än gör:
BBIC (Barns behov i centrum) är en handläggningsmodell och ett strukturverktyg för socialsekreterare: det är varken en lag, en exakt vetenskap eller en objektiv sanning. Att använda en flummig och godtycklig bedömningsmanual som en absolut måstock i en domstol är rättsosäkert.
Du påstår att man inte ska bemöta det som hänt tidigare utan bara visa föräldraförmåga framåt. Det är en omöjlig logisk motsägelse. Om socialtjänstens ansökan om LVU bygger på felaktiga eller vinklade påståenden om historiska händelser, måste föräldern självklart få motbevisa dessa. Om grunden för omhändertagandet är falsk, falla faller även behovet av "framtida åtgärder".
För att en förälder faktiskt ska kunna ta tillvara sin rätt och bemöta påståenden krävs tillgång till primärkällorna: oredigerade journaler, minnesanteckningar och underlag. Och det är precis här krånglet börjar när föräldrar eller deras offentliga biträden begär ut handlingarna. Hade inte Victoria haft turen att själv hinna ladda ner läkarjournalerna i tid, hade felaktiga påståenden fått stå oemotsagda.
Att påstå att föräldrar inte ska försvara sig utan bara "visa föräldraförmåga" på socialtjänstens godtyckliga villkor är att förvandla en domstolsprocess till en administrativ teater. Om domstolen bara var till för att bekräfta socialtjänstens BBIC-bedömning utan att föräldern får försvara sig mot anklagelserna, kunde vi lika gärna lägga ner förvaltningsrätterna helt.