8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Att flickan till slut mår bättre är naturligtvis det absolut viktigaste. Men ur ett rättssäkerhetsperspektiv är resonemanget ”ändamålet helgar medlen” djupt problematiskt för en myndighet.

Enligt svensk lag krävs det en grundad anledning till misstanke om en akut, påtaglig risk för att göra ett omedelbart omhändertagande. Att barnskyddsteamets läkare ”kallade det hon såg för fel sak” beror på att hon levererade en extrem brottsanklagelse baserad på en teoretisk hypotes, utan att ha träffat barnet och mamman.

Akut tvång får enligt lagen aldrig användas som ett taktiskt verktyg för att bryta ett låst läge eller tvinga fram en behandlingsallians. Att ett felaktigt och traumatiskt ingrepp råkar leda till ett bra utfall i efterhand gör inte att den initiala myndighetsutövningen var saklig eller laglig.

Lille vän. Tänk på blodtrycket.❤️

Jag minns att du redan för flera hundra sidor sedan tydligt visade att du inte begrep vad Helensdotters rapport beskriver. Och inte heller att det den helt saknar relevans för detta ärende. Ska vi verkligen behöva ta det igen?

Vad är det som får er att tro att det finns ett enda självändamål för socialtjänsten att omhänderta barn? Det är ju det sista man vill!

1. Det kostar rätt mycket pengar som annars kunde användas till förebyggande verksamhet. Eller löner…

2. Föräldrarna verkar vara rätt stökiga efter ett omhändertagande, vore det inte roligare om de var glada?

3. Ni verkar inte tro att kommuner generellt bryr sig särskilt mycket om lagstiftning generellt men det finns faktiskt rätt mycket man måste göra innan ett LVU ens blir aktuellt. Det tror jag faktiskt de flesta ombud har koll på att lyfta fram om det saknas i handläggningen.

4. Verkar inte som det är särskilt lätt att få socionomer att vilja jobba med detta? Det borde ju vara tvärt om, om er världsbild skulle stämma?

Det faller ju liksom lite på sin egen orimlighet att kommuners socialnämnder skulle tvångsomhänderta barn ”för att man kan”, det finns som jag ser det exakt noll incitament att omhänderta om man inte absolut måste.

Jag håller givetvis med om att det på en generell nivå blir fel ibland, men det måste det nog få bli för att systemet ska rädda så många som möjligt. Alternativet tycker jag vore sämre eftersom fler barn då riskerar att drabbas av omsorgsbrister av olika slag samt riskera att skadas av eget socialt nedbrytande beteende. Ni tycker att det är rättsosäkert, men jag värderar barnen rätt till en trygg miljö högre. Det går bra att vi tycker olika!

I detta fall menar jag att man fick till en fullgod effekt trots mediadrevets försök att störa vården.

Nu svamlar du det var en läkare som uttrycker en hypotes som har noll juridisk bärighet utan att den styrks med faktiskta bevis... resten av orosanmälningarna ger inget som helst stöd för ett akut ingripande!
Att det ska vara så svårt för dig att inte skruva på dina berättelser för att styrka dina argument.. nästan så jag tror att du faktiskt är jurist 🤣🤣

Du, hade du de där siffrorna på att LVU idag räddar fler barn än vad de stjälper?

Det handlar ytterst om vilka exakta ord hon använt i anmälan om den är saklig eller ej enligt min uppfattning. Tror det var doktorn som skrev det samma tidigare.

Det finns som du säkert egentligen redan vet inget sätt att ta fram en sådan siffra för alla LVU ärenden eftersom det inte går att isolera effekten av omhändertagandet från den övriga situationen kring barnet och diagnoser som barnet har. Det framgår inte minst av den rapport du själv hänvisar till.

Rapporten har dessutom bara god relevans i de fall där det är på gränsen till LVU borde ha beslutats.

Något som också framgår av rapporten.

Man skruvar ständigt på systemet för att göra det säkrare och bättre men den stora utmaningen just nu tror jag är bristen på familjehem.

Taktiskt tvång är en av de viktigaste verktygen socialtjänsten har. Tar du bort det kommer antalet tvångsomhändertagande gå i taket. Inte att rekommendera.

Man kan däremot argumentera för en lösning motsvarande kontraktsvård inom straffrätten skulle lösa detta men det saknas alltjämt för miljöfallen. För socialt nedbrytande beteende finns som bekant 22 paragrafen att ta till med mellantvång.

Vi har helt enkelt olika uppfattning om vad en läkare får och bör göra i detta läge. Hon har läst journalerna och ser inte att hon får ihop situationen. Har hon haft kontakt med behandlande läkare? Om så, vad sa dessa?Hon har erfarenhet från liknande situationer och ser förmodligen mönster som hon känner igen.

Det handlar ytterst om vilka exakta ord hon använt i anmälan om den är saklig eller ej enligt min uppfattning. Tror det var doktorn som skrev det samma tidigare.

Jag har totalt sett svårt att se rättssäkerhetsskandalen i detta måste jag säga.

Rädda, larma, släck.

Hypotesen var att mamman, när hon fick kännedom om anmälan, skulle kunna framkalla livshotande symtom hos barnet genom infarter direkt till blodbanan.

Att flickan till slut mår bättre är naturligtvis det absolut viktigaste. Men idén att ett omedelbart omhändertagande får användas som ett taktiskt verktyg för att bryta ett låst läge eller tvinga fram en behandlingsallians är juridiskt helt felaktig.

Akut tvång enligt 6 § LVU är en absolut sista utväg som enligt lagen endast får aktiveras vid en akut, påtaglig risk för barnets liv eller hälsa.

Men detta kan uttryckas på olika sätt.

Har man sett en eskalering av situationen kring barnet, en ökad desperation, så påverkar det också. Om jag inte missminner mig alldeles så finns väl också ett rättsfall där MpB utövades på just detta sätt.

Det fanns ju någon uppgift om att hon övervägde amputation av tarmen och hade förhört sig om det med läkarna.

Jag kan verkligen ingenting om hur man som läkare förväntas tänka men det låter för en lekman som ett tämligen svårtolkat läge som ändå potentiellt innebär en konkret och påtaglig risk för barnet.

Som sagt, efterhand är det enklare att se vad som egentligen hände.

Jag tycker den akuta och påtagliga risken fanns där.

Taktiskt tvång har inget med ett omedelbart omhändertagande att göra, då krävs det givetvis en akut och påtaglig risk för barnet hälsa eller utveckling.

Det fanns ju någon uppgift om att hon övervägde amputation av tarmen och hade förhört sig om det med läkarna.

Jag kan verkligen ingenting om hur man som läkare förväntas tänka men det låter för en lekman som ett tämligen svårtolkat läge som ändå potentiellt innebär en konkret och påtaglig risk för barnet.

Totius, ditt citat, är den från Lex Sarah? Är den ordagrant citerad?

Det är inte "fria fantasier". Det behandlande teamet kan potentiellt sett vara så nära att de har svårt att se vari problematiken ligger. Ibland är det bra att en utomstående ser på situationen. Väcks oro så ska det anmälas.

Exakt varför tanken väcktes är det vi försöker diskutera. Den kom inte från tomma intet. Det är många faktorer som spelar in där droppet och diskrepansen mellan tillväxt och rapporterat matintag är centralt.