8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Får säga att jag inte håller med dig här. När det hade gått så långt som det hade och utifrån vad som har framkommit så var IS reaktion förståelig. I den kontexten så var det även rimligt att nämna hennes CVK utifrån att man hade en MbP-misstanke.

Skandalen är att man har agerat alltför passivt under längre tid vilket tillät situationen att eskalera som den gjorde samt att man rörde till dokumentationen vilket försvårade för andra inblandade i äre att förstå sammanhanget (vilket i sin tur ledde till IS agerande).

Därmed inte sagt att vården är enskilt ansvarig för att ärendet gick snett. Många fel som ackumuleras tills dess att ärendet blir "akut".

Nej, behandlande läkarteam hade inte samma oro (även om även de orosanmälde situationen vilket föranledde beslutet avseende omsorgsbrist).

Detta var en utomstående som läste journalen och såg mycket som hon inte kunde få ihop medicinskt. Detta möjligt utifrån att det var slarv i dokumentationen som bidrog till att bilden inte gick ihop. Men även kring det övriga vi har diskuterat gällande diskrepansen avseende matintag och tillväxtkurva.

Utifrån detta så ser jag det som att det utifrån hennes roll var helt naturligt att tanke kring MbP väcktes. Det är barnskyddsteamets specialområde (detta är en separat diskussion).

Får hon en sådan misstanke så måste hon utifrån hennes arbeta orosanmäla denna. Allt annat vore tjänstefel.

Socialen har tagit detta på allvar och agerat. Det de får kritik för är att de inte har gjort en noggrann intern utredning utan hastat fram besluten. Det är inte min kompetens så det kan jag inte uttala mig om.

1-3 Är du säker på att ni har pratat om hur en förvaltningsrätt dömer i LVU mål? Det stämmer nämligen inte alls.

Socialnämnden är en egen myndighet som träffas av en massa olika rättsliga principer. Som följd av dessa ses utredningen från nämnden i kombination med vad som framkommer vid den muntliga förhandlingen som bevisning. Man kan ha åsikter om detta förhållande, men det är så det ser ut.

Anmälan behöver inte ens vara sann eller gälla samma sak om utredningen visar på påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling. Det gjorde utredningen i aktuellt mål. I båda prövningarna vilket senare har visat sig korrekt eftersom flickan mår mycket bättre efter avslutad vård.

När det gäller sakkunniga verkar det också ha blivit missuppfattningar.
En sakkunnigs uppgift är att prata om just det som du hävdar den inte gör. Om hur det förhåller sig i en sak i allmänhet utan att behöva ha närmare eller ens någon vetskap om situationen i aktuellt mål. T ex svara på frågan: Vilka typer av skador är möjliga att få givet det gärningspåstående som åklagaren gör gällande.

De kallas alltså för sakkunnig och skiljer sig härigenom från vittnen som har förstahandsinformation. Sen finns också sakkunnigvittne. Dessa kallas i sin roll som experter och har gjort en bedömning av aktuellt mål. Frågan till ett sådant vittne blir: ”Givet vad som framgår av rättsläkarens rapport som du studerat är de skador som den målsägande uppvisar förenliga med åklagarens gärningspåstående?”

Deras fackkunskap inom ett område gör det möjligt för rätten att navigera i komplicerade tekniska, medicinska eller andra frågor där rätten saknar närmare kunskap. Generellt kanske man kan säga att parterna kallar sakkunnigvittnen till styrkande av sin talan och rätten kallar sakkunniga för att utreda komplicerade situationer.

Domstolarna är fria att värdera vittnen och sakkunniga hur de vill och är proffs på det så du behöver inte vara orolig för att de ger en hörsägen någon större vikt.

Barnskyddsteamen jobbar generellt sett ganska lite med patientkontakt som jag uppfattat det, deras jobb är att stötta andra inom vården i frågor som rör barn som far illa. Att de därför ofta utgår från journaler och kan se mönster på andra sätt än behandlande läkare är därför inte så konstigt tänker jag. Undantaget är att de ibland bemannar läkarundersökningar som sker på barnahus.

Det är en bra principiell beskrivning av förvaltningsrätten på pappret. Men hur mappar du den teorin mot det specifika faktumet i Elsas fall? Ingrid Segerberg uttryckte bara en hypotes utan tidigare kännedom om mamman och barnet.

1-3 Är du säker på att ni har pratat om hur en förvaltningsrätt dömer i LVU mål? Det stämmer nämligen inte alls.

Socialnämnden är en egen myndighet som träffas av en massa olika rättsliga principer. Som följd av dessa ses utredningen från nämnden i kombination med vad som framkommer vid den muntliga förhandlingen som bevisning. Man kan ha åsikter om detta förhållande, men det är så det ser ut.

Anmälan behöver inte ens vara sann eller gälla samma sak om utredningen visar på påtaglig risk för barnets hälsa och utveckling. Det gjorde utredningen i aktuellt mål. I båda prövningarna vilket senare har visat sig korrekt eftersom flickan mår mycket bättre efter avslutad vård.

När det gäller sakkunniga verkar det också ha blivit missuppfattningar.
En sakkunnigs uppgift är att prata om just det som du hävdar den inte gör. Om hur det förhåller sig i en sak i allmänhet utan att behöva ha närmare eller ens någon vetskap om situationen i aktuellt mål. T ex svara på frågan: Vilka typer av skador är möjliga att få givet det gärningspåstående som åklagaren gör gällande.

De kallas alltså för sakkunnig och skiljer sig härigenom från vittnen som har förstahandsinformation. Sen finns också sakkunnigvittne. Dessa kallas i sin roll som experter och har gjort en bedömning av aktuellt mål. Frågan till ett sådant vittne blir: ”Givet vad som framgår av rättsläkarens rapport som du studerat är de skador som den målsägande uppvisar förenliga med åklagarens gärningspåstående?”

Deras fackkunskap inom ett område gör det möjligt för rätten att navigera i komplicerade tekniska, medicinska eller andra frågor där rätten saknar närmare kunskap. Generellt kanske man kan säga att parterna kallar sakkunnigvittnen till styrkande av sin talan och rätten kallar sakkunniga för att utreda komplicerade situationer.

Domstolarna är fria att värdera vittnen och sakkunniga hur de vill och är proffs på det så du behöver inte vara orolig för att de ger en hörsägen någon större vikt.

Barnskyddsteamen jobbar generellt sett ganska lite med patientkontakt som jag uppfattat det, deras jobb är att stötta andra inom vården i frågor som rör barn som far illa. Att de därför ofta utgår från journaler och kan se mönster på andra sätt än behandlande läkare är därför inte så konstigt tänker jag. Undantaget är att de ibland bemannar läkarundersökningar som sker på barnahus.

Ja, det är tjänstefel att inte anmäla en grundad misstanke MEN Ingrid Segerberg la bara fram en hypotes utan kännedom om mamman och barnet.

Ja, det är tjänstefel att inte anmäla en grundad misstanke MEN Ingrid Segerberg la bara fram en hypotes utan kännedom om mamman och barnet.

Låt oss konstatera att du du inte tycker det var en grundad misstanke men att IS med största sannolikhet är av annan uppfattning.

Som systemet fungerar idag är det värre att inte orosanmäla än att göra det en gång för mycket som professionell aktör kring ett barn. Du är direkt i närheten av tjänstefel.

Det är enligt min förståelse av arbetssättet en del av det som barnskyddsteamet gör, ser på patienter med helikopterperspektiv och larmar om de ser kopplingar som behandlande läkare pga någon omständighet missar.

Som situationen till slut spelades ut så kan det tolkas som att hon hade rätt i sin oro förutom att hon kallade det hon såg för fel sak. Och det är ganska vanligt när det gäller omedelbara omhändertaganden skulle jag vilja påstå.

Det går vidare att argumentera för att just det omedelbara omhändertagandet är just det som gjorde att utfallet med vården blev så bra i detta fall. Att barnet och VH separerades är kanske just det som gjorde att man istället nådde en snabb behandlingsallians med en flicka som inte alls längre är särskilt liten och som hade en egen röst och kunde beskriva sin situation och sitt mående när hon väl fick.

Och jag säger i och med detta inte att mamman är ond eller ens dålig. Hon har sannolikt krigat på för sitt barn men trasslat in sig i många års oändliga vårdkontakter och kämpande för att bli hörd. Men föräldraansvaret försvinner inte för att det går tungt och tar tid. Du förväntas klara alla delar som ingår.

Låt oss konstatera att du du inte tycker det var en grundad misstanke men att IS med största sannolikhet är av annan uppfattning.

Som systemet fungerar idag är det värre att inte orosanmäla än att göra det en gång för mycket som professionell aktör kring ett barn. Du är direkt i närheten av tjänstefel.

Som systemet är upplagt behövs inga direkta bevis, det räcker för att en misstanke (oro) väcks från hennes sida för att hon ska ha en skyldighet att anmäla detta.

Utifrån hennes specialområde så ter det sig rimligt att tanken väcks utifrån journalhandlingarna och situationen fast andra kollegor inte tänker på samma vis eller ser samma mönster.

Väcks den oron så är det från hennes sida tjänstefel att inte anmäla. Det är så systemet är uppbyggt i vården. Det får man givetvis ha åsikter om men det är så det är.

Nej, förvaltningsrätten kan inte fastställa eller godkänna ett akut LVU-beslut (omedelbart omhändertagande) enbart på grundval av en ren hypotes eller obevisade spekulationer..
https://lagen.nu/1990:52/konsolidering/2020:1259
Konkreta omständigheter: Socialtjänsten måste presentera faktiskt underlag, såsom observationer, journaler eller oroliga uppgifter som visar på en verklig risksituation för barnet.
Tycker du att dessa krav är uppfyllda..?
Jag ska ge dig ett tips... Ring runt bland socialtjänster i landet och fråga hur många som ändrat på sina arbetsmetoder när det gäller LVU efter detta med Elsa.. Varför skulle man ändra om inga fel och lagbrott har begåtts??
Kommer nån att våga använda mbp som underlag i sin orosanmälan i framtiden, sannolikt inte

Jag tycker absolut att kraven är uppfyllda, givet den otroligt begränsade information jag har tillgång till.

Skickar du en länk till hela LVU som stöd för det nedanstående! Snyggt!

Jag tycker absolut att kraven är uppfyllda, givet den otroligt begränsade information jag har tillgång till.

Kravet på utredningen för ett omedelbart omhändertagande är nästa noll eftersom det bara får användas i akuta situationer. Socialtjänsten reagerade korrekt utifrån den allvarliga oro som en rad läkare beskrev. Vissa mer akut än andra.

Och när det gäller fastställandet av vården så verkar utredningen prickat så nära man kan begära eftersom flickan efter vård nu har fått komma hem, och hennes liv är nu till stor del utan de begränsningar hon tidigare levde med.

Jag kan absolut ringa till några socialtjänster. Men det är ju förvaltningsrätten som bestämmer vad som är tillräckligt utrett, så syftet blir lite oklart för mig?

Att flickan till slut mår bättre är naturligtvis det absolut viktigaste. Men ur ett rättssäkerhetsperspektiv är resonemanget ”ändamålet helgar medlen” djupt problematiskt för en myndighet.

Enligt svensk lag krävs det en grundad anledning till misstanke om en akut, påtaglig risk för att göra ett omedelbart omhändertagande. Att barnskyddsteamets läkare ”kallade det hon såg för fel sak” beror på att hon levererade en extrem brottsanklagelse baserad på en teoretisk hypotes, utan att ha träffat barnet och mamman.

Akut tvång får enligt lagen aldrig användas som ett taktiskt verktyg för att bryta ett låst läge eller tvinga fram en behandlingsallians. Att ett felaktigt och traumatiskt ingrepp råkar leda till ett bra utfall i efterhand gör inte att den initiala myndighetsutövningen var saklig eller laglig.